Hoho! Äntligen finns det ett releasedatum för Markus Krunegårds nya skiva. 14 oktober. Vilken fin dagen-efter-födelsedagspresent! Jag hör fortfarande låten i huvudet dagligen. Det är jag glad över. Tänk den dagen jag har glömt hur den går. Iiiish.

"Det är så tråkigt och trist utan dig"

Första skoldagen är avklarad och det verkar bli en tuff höst. Var otroligt härligt att komma igång igen och dagen har bjudit på många underbara skratt. Jag kunde inte undgå att lägga märke till att murgrönan som pryder högskolan redan börjat skifta från grön till röd. Och löven utanför CSK börjar bli bruna och torra i kanterna. Ge mig höst!

För övrigt så älskar jag inte bara känslan av nystarter - jag älskar känslan av att skriva första sidan i ett anteckningsblock.

Väderomslaget har redan börjat. Luften börjar smaka mer och mer som höst. Och rent tidsmässigt rullar jag ut mattan för den idag. Första skoldagen.

Jag behövde inte ens kickstarta hjärtat med spikmattan. Känner tillräckligt med motivation för att kunna fixa blodcirkulationen på egen hand. Det är längesen jag sov så gott, och vanligtvis känner jag enbart stress hela natten innan någonting börjar igen. Men det leder alltid till samma känsla: jag älskar nystarter.

Det finns en sida jag sällan visar. Men med rätt person skulle jag vara ungefär såhär:

Jag skulle spendera långa stunder med att beundra dina vackra ögon. Drunkna i dem. Säga att jag lätt blir rastlös men att jag skulle kunna titta in i dina ögon hur länge som helst utan att bli det minsta uttråkad. Jag skulle betrakta ansiktet för att kartlägga hur långt upp dina smilgropar gräver sig beroende på hur stort du ler. Och räkna dem. Dra fingrarna genom ditt hår nästan jämt. Dra mitt pekfinger längs dina ögonbryn och låta fingertopparna utforskaa din silkeslena hud i ansiktet. Dra dem längs nyckelbenet. Skulle helt spontant trycka dig så tätt intill jag kan, krama dig hårt. Sedan flytta mig precis så många decimeter ifrån, som krävs för att med klarhet beundra ditt ansikte igen. Försöka sätta ord på nyansen på din ögonfärg.

Kanske ha en miljard fjärilar i hela kroppen samtidigt?
Framför allt skulle jag le okontrollerat vid åsynen av dig. Varenda gång.

Det är något vackert över att köra hem mitt i natten. Bristen på rörelse, bristen på liv. Allting vilar. Och man sittdansar och sjunger sig hes till Markus Krunegårds låtar med fint textinnehåll. När musiken tar över för stunden, kommer jag på mig själv med att le. Stirrar mig yr på stjärnhimlen innan jag går in, hör en pingla och blir välkomnad av en nyvaken myskatt. Är livet inte fint, så säg.

Vissa dagar känns hjärtat öppnare än vad det brukar göra.
Jag befinner mig i ett oförklarligt lyckorus.

Fast det har ju lite att göra med vad som väntar:

• Laga wokade nudlar IGEN
• Köpa wasabinötter (än är inte kontot tomt)
• Köra och leka med Malin

Och så har jag den där envisa Krunegårdslåten på huvudet.
"Ändå kallar du mig pucko när jag undrar vad du ser hos en sån som miiiiiiiiiiiiiiiiiiiiig"
Jag tycker att han kan släppa sitt nya album NU!

Det behövs ingen musik. Jag har min hjärna till förfogande.
Och minns konserterna. Det är en helt underbar känsla att skrika med till
"Jävla karlar, varför ska det vara så förbannat svårt,
och ni två, hör på, se upp så att ni inte också bliiiiir
såna jävla sviiiiiiiiiiiiiiiiiii-iiiiiii-iiiiii-iiiiiiiiiiiiiiiiiiiin!"

och

"Jag som aldrig hade blivit kysst
kunde inte va tyst
och dan efter läckte det ut
och du gjorde sluuuuuuuuuuu-uuuuuuu-uuuuuuu-uuuuuuuuuuut!"

Jag har ju sett honom tre gånger i år. TRE! Det var under den konserten som Poffe fann oss på Tivolirock. Under den konserten som min mage slutat göra ont på Malmöfestivalen. Överlägset bäst! Förutom Placebo, då.


Visst är det fint att vara vid liv?

Nu är det dags att pussa på sötaste katten bredvid. Och näskela.

Jag ringde aldrig läkaren i veckan. Saknade mod och motivation. Kände mig psykiskt svag. Ska göra ett nytt försök nästa vecka. Min mamma uttryckte nyss sin oro:

"- Jag är rädd att du ska få reumatisk värk. Nu när man sett dig komma gående och sett hur ont du haft... usch"

Har haft så otroligt ont i kroppen de senaste veckorna. En kväll i veckan satt jag och sydde upp ett par byxor för hand (sucks to be dvärg och ha en icke samarbetsvillig symaskin) hade jag sådan värk i kroppen efteråt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Bu. Så nu måste jag skärpa till mig och ta tag i detta. Sluta kontrolleras av rädsla.

Gårdagen var att cykla i total motvind och behöva hålla i hatten. Att sitta i partytält och skala kräftor och äta västkustpaj. Snapsvisor, rödvin och fantagrogg. Bruten tystnad. Jag kunde se himlen färgas rosa och förbannade mig själv över att jag inte fotograferade. Smittande skratt. Att ge bort min Mega man. Djupa diskussioner på trappan. Att cykla hem i totalmörker och tappa koncentrationen. Att liksom inte orka behålla den utan släppa taget och bara falla. Jag tyckte det var skönt när marken fångade mig, hur konstigt det än låter. Min kropp var trött. Sedan efterfest utan alkohol med dessa två herrar:

Nu drar jag snart på kräftskiva. Jag hoppas på partyhatt!

Marcus senaste inlägg är så roligt att jag nästan trillar av soffan. Jag tycker att jag svär mycket när människor som uppenbarligen inte borde vistas i trafiken, gör det ändå. Det är framför allt då jag tänker (läs: säger högt) "Är du efterbliven eller bara dum i huvudet?" Sedan återgår jag till att  sittdansa och sjunga med till musiken.

Det absolut första jag såg när jag slog upp ögonen för första gången idag, var en enorm källarspindel på väggen. I just love the sight of an enormous spider in the morning. Jag har spindelfobi - håll er borta! Somnade om och drömde oräkneliga mardrömmar. Och nu finns det någonstans i mitt rum en gigantisk äckelvarelse. Vetskapen är inte riktigt behaglig. Hela havet stormar?

Sedan blir jag glad över att se att förändring skett på en plats där jag tyckte att förändring behövdes.


När jag blir tårögd känns det som att någon hällt syra i ögonen på mig. Ska tårar bränna så?
När jag skär lök skrattar jag lite åt mig själv. För det gör så ont så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ser säkert ut som en nyss halshuggen höna. Kan varken ha ögonen öppna eller stängda men kan inte heller lindra smärtan.


Jag stör mig på att de bästa The Knife-låtarna inte finns på Spotify. Får lyssna på detta istället:

"You've got cucumbers on your eyes
Too much time spent on nothing
Waiting for a moment to arise
The face in the ceiling
And arms too long
I'm waiting for him to catch me"

Och när hon sjunger
"Waiting for it to embrace me"
tycker jag alltid att det låter som att hon sjunger
"Waiting for him to erase me"



Nästa låt. "It's so rock 'n' roll to be alone"


Sittdans till Michael Jacksons ljuva stämma får bli det sista i natt.

För övrigt så uppfann jag ikväll den bästa magkatarrsgroggen: blanda med Proviva! De måste ju ta ut varandra. Kan inte bli bättre!


Kände såhär innan:

"Försöker bromsa den inre paniken. Det har sprungit versaler i mitt huvud idag. Så tunga steg att luftvägarnas frihet begränsades. Avskyr när någon ger mig behovet att fly. Blodet rusar i ren panik och syret hinner inte med. Hjärtklappning. Är så utled på alla dessa stressymptom. Blir illamående. Yr. Huvudet blir alldeles tungt. Smärta i vänster sida av överkroppen. Kan inte andas regelbundet när hjärtat rusar sådär. Kroppen liksom domnar. Vill krypa ihop i fosterställning men lyckades hålla tillbaka dagens panikångestattack. Andas."

Så jag tyckte att jag kunde behöva lugna nerverna en smula. Behövde tunna ut det rusande blodet.


Men icke att förglömma: det är jättemånga saker som gör mig glad just nu.

Lyssnar på Placebo och återupplever konserten. Så himla, himla fin även om det spelades många låtar som jag inte kände till. Det var så mycket annat som var fint. Och hur jag nästan exploderade av lycka när Infra-red kom. Vill tillbaka till det ögonblicket.

För det är så underbart när man står under en bra konsert och en låt som redan bor i hjärtat, spelas. Man kan texten och för en gångs skull struntar man i om någon hör ens röst - man till och med skriksjunger så att lungorna känns överansträngda. För att känna så mycket som möjligt. Du älskar en låt på en helt ny nivå om du sjunger med samtidigt som du lyssnar på den. Som någon slags ömsesidig kärlek?

HAHA. Jag fick mig precis ett oväntat gapskratt.

Sitter i soffan. Sesam ligger bredvid och sover. Det händer då och då (läs: väldigt ofta) att jag bara tittar på honom och njuter. Känner hur hjärtat svämmar över av kärlek och det får mig att utbrista ett "aaaw". Gjorde så precis. Var dock inte beredd på att han skulle lyfta på huvudet och jama ett svar. Vilken sötplopp!

"I love the smell of toxic waste in the morning"

- Cold Case

Jag använder väldigt mycket post it-lappar. Dels för att underlätta för min förvirrade hjärna när det gäller att hålla koll på diverse saker (orkar aldrig använda kalender mer än i ett par månader) och dels för att skriva ner klockrena citat eller viktiga tankar. Idag var det städning på schemat och jag började skratta högt när jag hittade en lapp med en av världens bästa förolämpningar: "Grow a braincell!" Det är ju till och med bättre än "In your face!"

När jag ansökte om studiemedel inför hösten, fick jag svaret att jag saknade studieresultat. Jag insåg snabbt att jag hade missat ett viktigt moment i hanteringen av C-uppsatsen - det räckte inte med att bli godkänd för att få resultatet registrerat. Jag var medveten om att det fanns ett nästa moment, men inte att det var avgörande för denna registreringen och på så vis relativt brådskande. Men jag ordnade det hela och väntade bara på att personalen skulle ordna sin del. Senast igår loggade jag in på min studieinfosida men fortfarande ingen förändring. Skickade då iväg ett mail till studieadministratören för att fråga om dröjsmålet. Fick svaret att hon fått den underskrift hon behövde från examinatorn igår, och att resultaten nu var registrerade.

Eftersom jag idag fått beslut från CSN var jag säker på avslag. Att de inte fått uppgifterna och därmed grundat sitt beslut på den information de hade om saknade studieresultat. Så det var med hjärtat i halsgropen jag gick in och läste deras besked. Visst skulle det hela gå att lösa, men det skulle med säkerhet skapa fördröjningar som jag inte har råd med.

Läser. "CSN beslutar att du får studiemedel..." Andas ut. Blir så lättad att jag kramar soffan. Då var det orosmomenten ur världen! Har burit på det i över en månad. Lättnad - det måste vara en av de absolut bästa känslorna.

"Går ut i mörkret för att titta om det är stjärnklart.
Mulet och besvikelse.
Inser att det inte är längesen det var ljust vid denna tiden"

Så var det igår.
Då kändes det ungefär såhär ett tag:

"It seems no one can help me now
I'm in too deep
There's no way out
This time I have really led myself astray

Runaway train never goin back
Wrong way on a one way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there"

Ville bara stoppa huvudet i sanden. Gå under jorden. Försvinna. För jag kände hur syret tog slut. Som att man hör jättemånga ljud på en och samma gång, vilket gör att hjärnan vill antingen implodera eller explodera. Yttre faktorer.


Nu börjar alla metaforer springa i mitt huvud. Jag fick en gång höra att jag inte behöver anstränga mig för att skriva dikter, eftersom jag redan tänker som en poet. Jag släpper bara inte ut det så mycket längre.

Men jag vet ju ändå. Att ibland tycker jag bättre om att inte förstå.



Nu vänder vi på kultingen och rullar oss i sockervadd.

Sedan hemkunskapen i högstadiet, har jag alltid tyckt att det känns mer tillfredsställande att äta mat som man själv har lagat. Det är som om sinnena öppnas mer på grund av det, och att det därmed smakar bättre. När man lagar egen mat har man dessutom möjligheten att helt följa och anpassa sig efter sina egna smaklökar. Dagens hemlagade wokade nudlar skulle jag inte byta ut mot varken Kosans eller Rosegardens. Så det så :)


För mig är mat lite som människor är för mig. Det är få rätter jag verkligen älskar, men de jag älskar - älskar jag otroligt mycket.

Ibland är jag så ofattbart löjlig. Inte alltför sällan försöker jag fånga min katts skönhet på bild. Sedan sitter jag och tittar på bilderna och blir alldeles fnissig över att se hur fantastiskt söt han är. Utbrister "Seeeeesam då!" och fnittrar som en 5-åring. Störtlöjligt :) Men jag menar - titta på honom:

Vaknar till ännu en dag av orkeslöshet.
Syrebristen i kroppen är närvarande, som den brukar.
Det snurrar i min skalle och jag vill mest ligga i sängen hela dagen.

Omotiverad? Svar: ja.

Sedan äter jag utsökt mat och inser att det inte krävs mer än så.
Endorfiner frisläpps. Jag känner mig fullkomligt nöjd med tillvaron.
Och jag inser att kärlek kan övervinna rädsla.

Ibland håller jag andan i några sekunder för att andas i symbios med någon annan.
Som om jag inte kan andas på egen hand.



Jag tycker det är rätt tryggt att bara ha känslor utan att göra så mycket med dem.
Då förblir de ju konstanta. Oförstörbara.


Ikväll gick jag jag ut för att se om himlen var stjärnklar. Möttes av mulenhet och besvikelse. Annars hade jag tagit en promenad. Insåg att det inte är längesen det var ljust vid den tiden. Jag ser fram emot att andas höst. Behöver vakna i dvalan jag alltid hamnar i om sensomrarna. Jag går inte i ide om vintern.



Jag fullkomligt älskar att se foton från andras liv. Vardagsfoton kan vara så otroligt vackra att det känns som att hjärtat knycklar ihop sig till ett russin. "Det vackra fyller våra hjärtan tills de brister", som Gardell säger. Precis så. Som att man blir så överväldigad att luften tar slut i ett helt rum.


Nu smattrar regnet mot rutan. Regniga nätter är så fina. Sist jag tittade på stjärnorna, började det regna för mycket för att sitta kvar. Fast när jag var på andra sidan fönstret, ångrade jag att jag gått in.



Det är intressant och fantastiskt hur vi människor ändå påverkar varandra. Mycket eller lite. Allting har ändå en betydelse.


Nu somnar snart min arm och jag hoppas att resten också gör det.

"- Are you drunk, stupid or both?"

- Cold Case

Jag brukar annars tänka "Är du efterbliven eller bara dum i huvudet?"
Inte det minsta politiskt korrekt eller snällt, men ibland går hjärnan på sparlåga när man har fått utstå överdos av idioti.

"Det är så underligt sånt där, hur man kan försvara andra men inte sig själv"

- Världens finaste blogg


Och precis så är det. Precis så.
Jag har så lätt för att komma till andras undsättning, men så svårt för att stå upp för mig själv.
Det ska också ändras på.

Det var fint med solen i ansiktet och vinden i trasselhåret. Härligt att skratta med busschauffören när jag gav henne all min växel eftersom plånboken ekar av tomhet. Gick några meter och balanserade på kanten av trottoaren för att se hur trött jag var. Alldeles för vinglig. Balansen lämnade jag hemma i badrummet när jag borstade tänderna. Småfniss bakom en alldeles för hög disk. Jag sa "Vem behöver radio som underhållning när du står där". Jag älskar människor med självdistans som tar saker och ting med en klackspark. Världen blir ju mycket gulare då. Nästan orange.

Bestämda steg gick och köpte wasabinötter. Jag har ju en tendens att falla för saker som visar sig vara dåliga för mig. Sedan komma smältande till Malin för en intensiv kram och en kopp kaffe. Det är alltid värmebölja när jag hälsar på henne.

Läsa om hur Michael Jackson fick en överdos av smärtstillande. Kanske hade han för ont, så han ville det själv? Annars blir jag upprörd. Man tar inte död på ett sådant geni ostraffat. Blir fortfarande så lycklig av rösten i Thriller. Älskar attityden och rytmen i Beat it. Repeat hela vägen hem. Började le okontrollerat när mina tankar började flyta på danska. "Helvete helvete helvete - for HELVEDE!" Jag tänkte att min hjärna blivit en tickande bomb. Kände hur taggarna börjar aktiveras. Jag är så utled på sånt där. När folk sätter en kofot mot hjärtat och försöker tvinga sig in. När deras behov börjar sätta orättvisa krav. En privatperson som börjar försöka kontrollera mig på något sätt, är ute på hal is. Då känner jag mig ungefär som Twilight-Bella och hennes förmåga att shielda sig. Vill fälla upp den och stöta bort alla. Åtminstone för en stund.

Jag tänker i alla fall inte återuppleva den sortens skräck igen, vars rester fortfarande finns kvar inuti mig. Jag tillåter inte att någon utsätter mig för det igen. Dra inte i mig, det säger jag. Varken psykiskt eller fysiskt.

Ett vandrande vrak som alltid har ont nånstans när hon går. Idag tänkte jag att man borde kunna sätta kroppen på autopilot så att man kunde ta tupplurar under färdsträckor. På bussen hem dansade jag med ögonen bakom mina solglasögon till Beat it, för att kunna hålla mig vaken.

Sedan kommer den välbekanta känslan som förklarar att kroppen går ner på sparlåga. Man kan riktigt känna hur temperaturen sakta sjunker, hur syrefattigt blodet känns. Hur sakta och kraftlöst det pumpas runt. Sedan sådan där eftermatenkoma jag hade hela hösten. Fast jag tror snarare det handlar om att jag blir så otroligt uttröttad även av de lugnaste aktiviteter. Efter Malmö insåg jag hur begränsad och handikappad jag är jämfört med andra. Hur andras kroppar orkar saker som min inte gör på lång väg.

Jag önskar att mitt hjärta kunde lära sig normalrytm. Det känns som att det jämt antingen slår för snabbt eller för långsamt. Jag vill ha mittemellan.

Morgonunderhållning: stå och balansera på ett ben medan man borstar tänderna.

Gårdagens vardagsunderhållning: blunda medan man skär lök (valet var ofrivilligt men spännande)

Dagens vardagsunderhållning: gå utanför dörren i ett zombiestadie. Ja, då är ju allt som vanligt.

Lingon?

"- How are you, Romeo?
- Better than I used to. I'm in love"

Sen att han visar sig vara psykopat och stalker, är ju en helt annan femma ;)

Det är så roligt när man tittar på en serie eller film och blir frustrerad på huvudrollsinnehavarna. Frustrerad över allt de känner som de aldrig säger. För att de inte uttrycker sina känslor. If you feel it, you say it, right? Men när allt kommer omkring är det inte de fiktiva personerna som är objekt för frustrationen man känner. Det är sig själv man är irriterad på. För det man aldrig säger eller visar. För att man aldrig vågar.

När hjärtat slår fortare än vanligt, är det precis som att allting annat i kroppen saktar ner.
Och jag avskyr känslan. Framkallad av oro och stress. Det känns som att hela kroppen stängs ner och hjärnan får illusionen av att falla. Yrsel. När landar jag?

Det hänger ett dött rådjur i garaget. Åsynen fick det att vända sig i magen på mig. Jag ser inte mat. Jag ser en gullplutt som jag önskar vore vid liv. Jag blev nästan gråtfärdig. Jag, mesig? Nähä! ;)

På vägen hem från nattbussen var himlen otroligt stjärnklar. Så vackert att mina ögon klibbar fast. Man tittar tills man blir yr. Jag önskar att jag kunde fånga det på bild.

När jag satt på trappan och beundrade himlen sist, såg jag ett stjärnfall.

Medan mitt medvetande försökte fly från djävulska magkramper, yrade min hjärna om att jag vill tatuera in bob hund-symbolen under min fot. Lätt att dölja men ändå där. Varför inte?

Denna vecka har jag varit sängliggande 4 av 7 dagar på grund av min IBS. Det är inte okej. Så i veckan är det jag som skärper till mig och ringer till läkaren som Malin rekommenderade. Jag kan inte fortsätta omedicinerad.

Jag var ju faktiskt på Citykliniken i måndags. Jag fixar detta. Är trött på att behöva tänka "Krampstillande/smärtstillande NU eller ett skott i pannan!"

Jag är starkare än rädslan.
Jag är starkare än rädslan.

Gårdagen var mycket trevlig! Det blev dags för mig och Malin från klassen att äntligen ta den där ölen som vi pratat om i över en månad. Så vid niosnåret steg jag av bussen på Österäng för att förfesta hos hennes bror Morgan. Då fick jag dessutom någon att diskutera True blood med ;) Vi satt och skrattade åt gammalt syskongnabb på balkongen. Suveränt roligt!

Bussresan mot stan var en enda skrattfest. Min tveksamma skånska och aggressiva danska var underhållande, haha :) Banken stod naturligtvis på schemat och strax utanför kom Zubair gående.

Det var sannerligen längesen jag var ute en lördag. Jag hade glömt trängseln i dörren och ölduscharna på dansgolvet. Men det är fint att träffa så många man känner. Gabbi var ett mycket kärt återseende! Vilken glädjekram! Jönsa tittade förbi en runda strax utanför, vilket innebar att jag fann Harry, Robban och även PelleOlle. Mycket trevligt! I övrigt var det Packe, Micke Berger och Järnjungfrun. Och ord som rubbar hela min existens. Jag har aldrig förut blivit behandlad med sådan vördnad.

Kvällens roligaste citat: "Hennes katt betyder ju typ mer för henne än vad hennes familj gör!" Känner Malin mig så väl? ;) På tal om det, har han och jag precis avnjutit kyckling tillsammans. Jag älskar att dela med mig av min mat till honom.

"With such confusion don't it make you wanna scream?"

Eller va? Eller hur? som Allan i Dalen skulle ha sagt.

Tio röda rosor på hans grav. Walnut tree på repeat hela vägen, precis som då. Men det gjorde ont, till och med i kroppen. Jag har blivit expert på att transportera all psykisk smärta till kroppen. Varsågod, spank you very much. Sen fika hos farmor och jag kunde inte låta bli att skratta hjärtligt åt vissa av hans sidor som är så lika mina egna. Den där envisheten som inte alltid är en fördel. Förnekelsen. "Jag är frisk som en nötkärna, jag behöver ingen läkarhjälp". Och jag använder hans repliker när jag spelar plump. Han lever i mig. Jag tar honom med mig. Något mer vi hade gemensamt: skrattandet. Några "om" uttalades men acceptansen känns lättare. Framför allt att hålla fast vid det positiva. Hans minne kommer att leva vidare. Något som kändes fint var att det regnade. Symboliskt.

Man sorterar. Vissa intryck hinner aldrig ens nå minnet. Andra, som bara varar i en sekund, hinner nå hjärtat.

"I've always hated the smell of beer,
because I don't drink,
but now I like it,
because it smells like you"

Existerar sådana människor på riktigt?

Kvällens obekväma sanning: jag trodde att jag hade skyddat honom på dansgolvet. Men icke. Han hade sagt att de inte fick slå mig när han hörde dem prata om det, så de var ute efter mig hela tiden den där fredagen för två veckor sedan. Hade han inte gått mot mig när jag hade hälften av gänget två meter ifrån mig, hade jag alltså blivit nerslagen. Jippi. För att jag inte ville dansa. Kan man inte ta ett nej, kan man låta bli att ragga helt. Simple as that. Asshole o mio...

Men (ett bra sådant): ingen skymt av dem ikväll. Han hade nämligen gjort en deal: ingen polisanmälan om de lämnar mig ifred.

Jag upprepar: Existerar sådana människor på riktigt?


Och mamma var söt. När jag berättade att jag skulle till Banken sa hon oroat "Jag följer med!"
Det gjorde hon naturligtvis inte. Men hon satt uppe och väntade på mig.

Han frågade mig om jag har nära kontakt med någon i min familj, någon som jag berättar allt för.
Jag sa: "My big brother is most important to me, but these last years I have grown close to my mum, so I tell her practically everything".

'Cause it's like that, and that's the way it is.


Så avslutas kvällen med tankar på Malin och laktosfri (för nog har jag åkt på det med) vaniljglass med nöttopping. Det som inte behöver nämnas, eftersom det är så självklart: massvis med kattpussar.

"Vad vill du? Men kom då. Jag är ju här och väntar på dig
Ett tu tre på marken, sitter och väntar modigt på sparken"

 
Sånt slipper vi ikväll, va?

Idag är det ett år sedan jag hörde Walnut tree på repeat. Kände de hårda hjärtslagen och stress i kroppen. Solens strålar hade släckts. Men han kommer alltid vara en solros för mig. Och en sådan tänkte jag sätta på hans grav idag, men kunde inte finna någon i passande storlek. Det kommer fler tillfällen.

Ett år och jag minns det som igår. Detaljer. Blommorna i hans hand som matchade mina röda hårslingor. Hur kall och hård hans kind kändes mot baksidan av min hand. Hur jag satt och hyperventilerade mot en vägg för att sorgen var för stor att hantera. Farmors darrande röst när hon tog farväl.

Det är såhär jag vill att många minnen ska vara. Skarpa. Levande. Jag är rädd för att glömma. Rädd för den dagen jag inte minns hur hans hjärtliga skratt låter. Hur hans ögon tindrar ikapp med det. Så jag är glad - för än så länge minns jag.

Jag kommer aldrig sluta sakna dig.

"Tar man en kvinna och en man som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, och mannen kör ändå. Visst är det oschyst men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse."

- Rolf Hillegren


Jag blev just sugen på att låta mitt singelliv fortlöpa i all oändlighet. Fall i fall, liksom.

Cold case S04E05 och jag kan inte låta bli att le åt hur fantastiska autister är i mina ögon. Saknar praktiken när jag tänker på det. Hoppas på att få arbeta med den sortens problematik någon gång i framtiden. Blir väldigt illa berörd när någon i avsnittet gör honom illa och hånar honom. Tycker det är komiskt när människor som helt saknar kunskap om autism, försöker föra en konversation med honom. För de ser ju på omvärlden på ett helt annat sätt och uppfattar saker helt annorlunda. Och det är helt fantastiskt. Visst är det inte det minsta lätt att leva med personer med denna problematik. Men man får inte glömma bort att se det fina.

I skrivande stund orkar jag knappt sitta upp men jag vill ändå få ur orden innan minnena bleknar.

Fredag och förväntansfull så till den grad att jag gick till bussen alldeles för tidigt. Detta blev lite irriterande eftersom den dessutom passade på att vara en kvart försenad. Mötte upp Sara vid centralen, som nyss kom från jobbet. Ibland är det fint bara att sitta och skratta med någon på en stadsbuss. Skratta lite åt andras konversationer utan att vara det minsta hånfull. Sedan tokskratta åt busshållplatsens namn. Vid Dammfri steg vi av.

Gav Sara en försenad födelsedagspresent och nu har även hon ett svamphalsband. Jag var inte ens säker på om hon skulle tycka om och vilja bära det, men hon blev stormförtjust. Hon hade köpt hem en flaska rosévin som det tog oss minst tio minuter att få upp. Vi kunde nämligen inte hitta korkskruven som är anpassad för oss utan muskelmassa så jag fick nästan dra armen ur led med en vanlig. Jag trodde först inte att jag skulle få upp den och i sådana situationer känner man sig så hjälplös. När jag väl bor själv får jag hålla mig till bag-in-box för jag har problem med även tetra pakens korkar eftersom jag inte får något grepp.


Så var det äntligen dags för efterlängtade SingStar Disney. Rösten var ringrostig men nog var det roligt! Vi fortsatte med gamla godingar från Party, och jag fick ett begär efter att sjunga Come on Eileen. Helt fantastisk låt! Så småningom blev det dags att röra på oss och möta upp de andra. Det blev Svea som så många gånger förut och det var mycket trevligt! Ytterligare en pub senare blev det dags för efterfest och taxi hem. Vi sjöng SingStar och drack öl fram till ungefär halv sju på morgonen. Jag som trodde jag var för gammal och trött för sådant ;) Bäst av allt var att jag lyckades sova.




Lördag och vi vaknar för sent. Vi fick ta stadsbussen för att komma till ett Systembolag som stängde 15 och inte 14. Köpte vin och sedan diverse frukostdrycker som föll oss i smaken. Det var då jag gjorde ett misstag som satte igång en kedjereaktion i kroppen - drack 1 liter God morgon apelsinjuice. Därmed befann sig tarmen sedan i ett väldigt känsligt tillstånd som gjorde att jag inte var på topp resten av tiden. För det dröjde inte lång stund innan jag fick lägga mig ner en stund. Men det var fint ändå. Rödvin och Förtrollad. Miss Li i sällskap med härliga Maria och hennes pojkvän. Den kvinnan kan dansa i precis alla sammanhang och den egenskapen skulle fler ha!


Precis innan Markus Krunegård i Folkets park slutade jag ha ont i magen. Så lyckan var enorm. Helt enorm. Jag älskade varenda låt som spelades. Fick rysningar av välbehag när han öppnade upp med Se på mig nu, vad tycker du? och det var dans dans dans. Då och då var jag tvungen att förtjust utbrista i Saras öra "Herregud, vilken underbar konsert!" och i efterhand kom jag fram till att det var en av de bästa någonsin. För mig då. Höjdpunkten var naturligtvis låten som aldrig lämnar mitt huvud, och som även Sara mindes. Så vi sjöng den under konserten, på vägen dit och på väg därifrån. "Du har varit ihop med Leonardo DiCaprio... Hollywood... Mexico... ändå kallar du mig pucko när jag undrar vad du ser hos en sån som mig". Att kunna sjunga med i varenda låt under en konsert är något av det finaste som finns.


Sedan var det dags att återvända till torget och se Timbuktu på samma plats med samma sällskap. Ösigt värre! En öl på Svea innan det var dags för taxi mot KB, men vi gick aldrig in. Vi gick till Robbans arbetsplats Plockepinn istället. Drack billig öl och inomhusrökte. Mycket trevligt!





Söndag och sen frukost igen. Först se hur solljuset frammanade en guldigt honungslen nyans av brunt. Vackerhet. Se på Pocahontas och Lejonkungen. Sjunga med, citera, skratta. "Hör med hjärtat ditt, så ska du förstå". Dricka upp gårdagens vin och gå och se Bob hund. Rent låtmässigt var konserten på Tivolirock bättre, men Thomas Öberg var lika charmig som vanligt. Hans magiska leende gjorde mig knäsvag, sådär som det alltid gör. Fantastiskt blev en av de sista låtarna och lyckan över att få höra den, var stor. Världens bästa dåliga låt spelades nämligen inte alls. Dock låtar som Hörlurar, Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, Tinnitus i hjärtat, Ett fall & en lösning, En som stretar emot, Nu är det väl revolution på gång och Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem.


Sedan hamnade vi på en ölservering och jag blev inlåst på en toalett. Fick ringa Sara om hjälp eftersom mina försök att sparka upp dörren inte fungerade alls. Gå inte in på den toalett vars handtag på insidan sitter löst! (Ta aldrig den Saab som ryker, heller). På väg hem i en vacker park gick jag och Sara och sjöng F. ö. stal hon mitt hjärta som kompensation för att den inte spelades under konserten. Halkade också in på Håkan Hellströms Försent för Edelweiss eftersom vi alltid skrattar så mycket när vi dummar oss åt den. Och tidigare sjöng vi på Kents Socker, ty hon har fallit lika kär i texten som jag. "Och gäst ikväll är Jesus, han har kickat heroin, han läppjar på sitt glas och ramlösa blir vin... I EN VÄRLD AV IDIOTER STÅR HAN FÖRST I KÖN!" Att höra den var nästan det finaste ögonblicket när jag såg dem live i Kristianstad. I nuläget kommer jag i alla fall inte på något finare, men de har så många låtar som berör.

Väl hemma lagade kocken nattmat till oss innan det var dags för sängen. Mycket fin helg och jag ville inte åka hem. Inte se Sara hoppa av stadsbussen vid centralen och sedan åka vidare till min hållplats för att åka 8 mil därifrån. Malmö är en fantastisk stad med så många möjligheter som inte existerar här. Nattlivet är helt annorlunda. Så i höst är det jag som åker dit oftare! För Malin har bestämt sig. Det blir studier i Malmö för hennes del till en början. Så två av de allra bästa kommer locka ner mig hyfsat frekvent, har jag förhoppningar om. Ska ni hänga med? som Bobby Doggy sjunger.

När jag idag tog bussen hem i form av ett kallsvettigt kolli, hann min hjärna ändå registrera diverse saker utanför fönstret. Som namnen Sextorp och Fulltofta. Seriöst? Och jag som en gång tyckte Ausås och Frillesås var roliga namn. Men de här var ju så mycket bättre!

Den utlösande faktorn till dagens extrema smärtor och helgens magbesvär, är antagligen det faktum att jag i lördags drack en liter ljuvlig apelsinjuice till frukost. Himmelskt gott, men såhär i efterhand inte alls värt det. Det dröjer innan det blir en nästa gång... Bröd kommer jag nog inte heller sukta efter på ett bra tag. För idag har jag min själ varit döende.

Om smärtan inte avtar snart, vet jag inte vad jag gör.
Samtidigt som hjärnan gör allt för att separera sig från kroppen, så är det omöjligt att skifta fokus från den intensiva magkrampen. Känselsinnet får jättegärna åka på semester precis just nu. The pain. The pain. THE PAIN!!!

För sedan ska jag berätta om hur vackert det är att sjunga SingStar större delen av natten, gå och sjunga på Bob hund-låtar på vägen hem, sitta och skrattprata på en uteservering och att hitta alla möjliga nyanser av brunt. Och det här måste sägas: Markus Krunegård var den underbaraste konserten på länge.

Dessutom kunde jag sova.

I onsdags läste jag världens bästa nyhet (som nämndes i Kristianstadsbladet i tisdags). En man våldtog en hiv-smittade kvinna. Det tycker jag är ett rättvist straff. It's all about karma, som Malin säger.

Något som är riktigt komiskt med tidningsartikeln är att det i slutet står: "Det är ännu oklart om mannen smittats. Enligt tidningen uppges han må mycket dåligt". Men hon då? Hur blev han offret i situationen? Är det honom vi ska känna sympati för? Stackars sate. Nu måste man ju använda kondom vid våltäkter... vart är världen på väg?

"I'm supposed to win - you're a girl!"

Sagt i ett Cold case från nittonhundrafrösihjäl men dessa trångsynta, neandertalsföreställningar lever ännu kvar bland männen i detta hus. På grund av mitt kön är jag automatiskt sämre än män på precis allting. Det är ju så sanningen ser ut, eller hur? Haha.

Så sent som förra året drack jag enbart vitt vin. Drack nog inte ens rosévin. Men numera är det rödvin jag föredrar, och det med hästlängder. Tog ett glas vitt till maten tidigare idag och det var en ren besvikelse. För mina smaklökar ville ha rött. Då ska de väl få det också. Ett minus är vampyrläpparna man får, men det är det lätt värt ;)

Snart åker jag på semester över helgen. Till Malmö och Sara. Det ska lyssnas på bra livemusik, drickas öl på trevliga uteserveringar och sjungas SingStar Disney. Ler när jag tänker på hur mycket vi kommer vika oss dubbla av skratt under den sistnämnda aktiviteten. Frihetskänslan kommer vara otroligt närvarande. Luft under stegen. Malmöfestivalen kommer alltid precis när jag behöver den. När jag behöver en flyktsoda från all negativ energi som försöker överrösta min positiva.

Så. Snart på en buss med hörlurar i öronen och pennan i handen. På väg. En av mina favoritkänslor. Men blödig som jag är, kommer jag sakna min katt. På måndag får jag pussa honom igen.

Gick nyss ut i natten och denna gången tog jag katten med mig. Luften smakade så friskt och stjärnhimlen var makalöst vacker. Stjärnklar himmel mot vit husfasad och mina ögon kunde inte slita sig. Sen gå in igen med en katt som är så nöjd att han ska spinna loss i ens famn hur länge som helst. Underbart.

Serier är utmärkta källor till bra musik.

Igår hade jag en jättefin dag och den fina magkänslan satt fortfarande i på kvällen. Så fint när det är så.

Det var dags att leta upp Sherwoodskogen. Efter lite kaffe i Malins kök, tryckte jag, Malin, Kelly och Poffe in oss i bilen och vi hittade minsann dit. Mellan Gärds Köpinge och Nöbbelöv fann vi den efterlängtade skylten som visade vägen till en vildvuxen stig. Vi fick oss många goda skratt när bilen praktiskt taget fick agera som skördetröska.



Sedan satt vi i Malins kök igen och skrattade åt körsbärens effekt på våra leenden - snacka om vampyrkäftar ;)

Väl hemma lagade jag världens godaste wokade nudlar och drack lite rödvin. Gick ut i natten och satte mig i regnet en stund. Nu var det jag som tittade in genom fönstret på katten och inte tvärtom.

Med rätt magkänsla kan rödvin få det att kittla i hela kroppen.
Jag är väldigt glad idag/ikväll/inatt.
Det krävs inte mycket mer än att samtala och/eller umgås med människor man genuint tycker om.
Att vara omgiven av positiv energi.

Mitt sätt att uttrycka mig har alltid varit genom skrift, men nu finner jag inga ord.
Använder pennan till att rita istället.


Det har varit en fin dag och nu sitter jag med ett glas rött och en vacker magkänsla.
Och jag förstår precis varför.

"I cant sleep tonight
Everybody saying everythings alright
Still I cant close my eyes"

- Travis


Night after night...

Jag har i alla fall haft kuddkrig med diverse insekter som flyger in genom mitt öppna fönster. Alltid något.
Men allvarligt talat. Jag vill bara få sova. Helst innan det är dags att gå upp.

Imorgon ska jag, Malin, Kelly och Poffe på äventyr i Sherwoodskogen. Det kommer att bli ett äventyr bara att hitta dit eftersom jag bara har sett skylten två gånger - och mitt lokalsinne är ingenting jag skulle skryta om ;)

Under helgen tänker jag bosätta mig i Malmö. Det ska bli underbart med miljöombyte. Att få andas ny luft och få distans. Det är så jag laddar batterierna. Då får jag dessutom se Markus Krunegård för tredje gången i år, vilket innebär att jag får höra låten som vägrar lämna min hjärna. Delad bäst-av-allt: jag får träffa Sara och jag får se bob hund igen.

Och nu måste jag hindra min katt från att stjäla min mat. Men det är ju så - hälften av glädjen när jag lagar mat är om det är något som han tycker om, så att jag kan dela med mig till honom. Hans lycka är min lycka.

- Which bone is his body should I break first?

Att börja dagen med att bli mordhotad är ju inte fy skam.

Jag chattar sällan men det är verkligen underskattat. Just nu chattar jag till exempel med Poffe, och garvar så att sängen vibrerar :)

"That's some nice shit" = "Det där var fint bajs"

"Papperskorg? Är det sån som blir fotpall när den är full?"

Övertrött humor är den bästa!

Jag och Malin hade en fantastiskt rolig kväll på tu man hand igår, eftersom Kelly drog tidigt. Det var ostbricka, vin och Percy Tårar. Stod i fönstret med Lucky Strikes och skrattade så att vi vek oss dubbla. Fick inspiration av filmen/serien och insåg att kommentaren "Nu ska jag gå och bajsa!" borde vara ett effektivt och roligt sätt att bli av med ragg på krogen :)

Det hann bli lite Guitar Hero också innan det var dags för Malin att följa mig till bussen. Med tanke på hur fredagskvällen blev, kändes det inte helt säkert att gå själv.

Malin fotograferade också fredagskvällen :)

"...och räck inte ut tungan åt mig, lillen!"

"Åh, förlåt larven!"

"Väs, när man har dig, behövs det ingen hovnarr"

"Du hörde hans mäktighet, kryla bort ditt kryp, stick iväg daggmasken!"

"Hallå! Vem kör det här flygande paraplyet?"

"Slink ur det där, om du kan!"

Robin Hood är lätt en av de bästa Disneyfilmerna som någonsin gjorts. Och i veckan ska jag försöka hitta tillbaka till Sherwoodskogen och visa den för Kelly och Malin. Det finns faktiskt en sådan i krokarna, jag har sett skylten.

"- Man ska aldrig gå emellan bråk.
- Men det kommer jag att fortsätta med"

Ska jag låta rädsla över mitt eget skinn hindra mig från att försvara andra? Skulle inte tro det.
Jag har alltid varit mer rädd om andra än om mig själv.

Igår var det rosett och söt hängslekjol.

Men inte idag.

Idag är det kajal runt ögonen, tuperat hår, svarta nageltippar och döskallebandana. För det är ju farligt att se minsta inbjudande ut.

Även om kvällen slutade väldigt olyckligt, så hade den sina ljusglimtar - och dem ska inte glömmas bort. Som när vi fick dansa till Beat it på Banken, eller när jag spöade skiten ur sällskapet i plump ;) Var riktigt roligt att vara sju spelare. Det blev dans i vardagsrummet och jag och Malin gjorde Deceptacon-dansen.

Det var längesen jag faktiskt klädde upp mig inför en utekväll. Så nu fick det bli rosett, pärlor och hängsleklänning.

Jag kommer alltid att försöka skydda personer på det viset, oavsett om jag känner människan eller inte. Jag har alltid varit sån även om det inneburit en tafatt snyting av en väldigt berusad vän en gång ;) Så jag kommer säkerligen åka på stryk ett antal gånger i framtiden. Det är ju oundvikligt när det existerar sådana fullkomliga idioter. Att ta till nävarna det första man gör ser jag bara som en bekräftelse på ett hjärncellsfritt huvud.

Det som skrämmer mig med denna situationen är att jag i natt insåg att jag kände igen killen som sagt att han skulle slå mig (men det var dock hans kompis som slogs). Han har försökt ragga på mig vid ett eller två tillfällen tidigare på Banken men jag har bara ignorerat honom och gått undan. Detta kan ju innebära att han kommer att fortsätta...

Jag fick mig en ordentlig beundrare på halsen också. Det var när resten av sällskapet handlade öl och jag satt och spelade spel på en iPhone, som 24-åringen från Pakistan slog sig ner bredvid mig. Jag la märke till att han hade blicken fäst på mig redan när vi kom in på Banken och beställde vår första öl. Jag märkte också när han satt bara några bord ifrån mig där ute och tittade på mig. Han hade tydligen sett mig dansa fredagen innan. Nu ville han gå på bio, bjuda på middag och framför allt betala mig en taxi hem efter incidenten. Han brydde sig inte om sitt svullna ansikte utan hade bara fokus på att jag skulle känna mig säker. När jag skyndade till Subway såg jag att han till och med placerat ut en kompis i närheten, för att vara säker på att bråkstakarna inte skulle följa efter mig. Så det finns faktiskt trevliga människor också, även i krogenmiljön. Omtänksamma främlingar borde det finnas fler av!

Jag kramade om mamma en lång stund när jag kom hem. Hon får mig att känna mig trygg, vilket knappast är en självklarhet man ska ta för givet.

Innan jag fick gå från brottsplatsen var jag tvungen att lämna personuppgifter eftersom jag var vittne. Polisen befann sig i Hässleholm eftersom där är festival, men jag hade inte riktigt tid eller lust att vänta. Jag har ingen tillit till polisen och betvivlar att jag kommer bli kontaktad - jag blev ju inte kontaktad när det var jag själv som blev misshandlad. Det är inte bra att ha den misstron.

Ikväll blir det rödvin och cigaretter hos Malin. Och hon och Kelly ska minsann få följa mig till bussen. Men det irriterar mig att jag ska behöva vara rädd, men samtidigt är det bättre att ta det säkra före det osäkra.

Man ställer sig på ett dansgolv. Vill ha roligt. Någon försöker visa intresse, man avvisar detta. Människan ifråga kan inte ta det, än mindre att en annan invandrare får dansa med vårt sällskap. Två av tio går på honom, jag ställer mig emellan som jag gör i alla sådana situationer. Frågar om han känner dem, och de vill ta det hela utomhus. Han förklarar att han aldrig träffat dem förut och inte är intresserat av ett samtal. Jag säger att "Han vill inte prata med er, så gå". Den mest hotfulle börjar jiddra med Malin, som råkat spilla några droppar öl på hans arm. Hon kontaktar vakterna och sedan återgår vi till dansgolvet. Resten av kvällen står hans kompisar utanför och väntar, och det är där jag börjar bli rädd. Riktigt jävla rädd. Jag som gick själv genom Tivoliparken om nätterna utan minsta rädsla i ryggraden. Jag har aldrig någonsin varit rädd i den miljön förut. Men nu börjar  jag tänka ut sms till mamma: "Om jag inte kommer hem, så är det för att jag blivit nerslagen..." Tänker sedan att det bara är paranoia. Uppdaterar ändå en vakt om att jag är rädd för att lämna krogen.

Vid ett befinner vi oss precis utanför Banken, och min buss går inte förrän 02.10. Går några fjuttiga meter därifrån för att ringa efter skjuts hem. När jag hör signalerna gå fram kommer jag på att de druckit, så det är inget alternativ. Ser Malin lämna platsen innan jag säger till mamma: "Måste lägga på, fem av dem är precis vid mig nu..." Killen jag försvarat går mot mig och får två knytnävsslag rakt i ansiktet. Slag som antagligen var menade för mig eftersom han tidigare hört dem säga på sin arabiska att de skulle slå mig. Efter två slag hinner jag fram och kramar om honom, skyddar honom. Skriker åt dem att sluta, och då har vakterna hunnit fram. Killen bryr sig inte om sitt svullna ansikte och sin blåtira utan bryr sig enbart om att se mig le. Helt otroligt.

Pratar med mamma. Orkar inte vänta på polisen längre efter en timme, vill bara hem till trygghet. Springer till Subway. Blir följd till bussen och håller tillbaka tårarna hela vägen hem. Rädd förut har jag varit, men inte för främlingar. Förtjänar man stryk för att man säger nej till en inbjudan? Inte riktigt. Men jag var bara en-två meter ifrån det. De var omkring tio. Killen som jag försvarade var mindre än mig, vilket inte säger lite. Jag förstår inte. Varför?

Idag har jag lagat sushi. I en tid då min aptit har avtagit satt det som en fläskläpp. Det var så ljuvligt gott att mina smaklökar exploderade av lycka och befann sig i ett väldigt nöjt tillstånd i flera timmar. Finns inget bättre.

Mot slutet av sommaren brukar jag varje år glömma bort att den är kvar. Uppskattar inte värmen och solen på samma sätt längre. Tröttnar. Sitter inomhus. Laddar batterierna och söker inspiration. Sover dåligt. Längtar efter hösten och all ny energi.

Men i tisdags klättrade jag i äppelträd med världens finaste katt och förundrades över hur grön gräsmattan var. Igår var det kläder som klibbade och stolar som brände. Att torka svetten ur pannan på Malins balkong och ta skydd i skuggan.

Idag står jag på händer i trädgården. Jag älskar att använda kroppen sådär. Klättra, hjula, hoppa, dansa. Jag måste ha älskat tiden som gymnast när jag var liten. Och jag älskar att springa. Känna friheten i varje steg och vindens hastighet i håret. Framför allt älskar jag känslan av energi. Den är guld värd.

När jag tittar på film får jag alltid associationer till andra filmer.

Som nu: tittar på X-men 3 eftersom jag knappt minns den. En killes mutation innebär att han kan fälla ut taggar. Och direkt hör jag honhyenan från Lejonkungen - "...Och se ut som du, igelkott?"

Alltid lika roligt :)

"Mauro Scocco kommer att producera ett antal låtar på Krunegårds kommande soloalbum, som planeras att släppas under hösten 2009"

- det förklarar sannerligen varför Markus Krunegårds nysläppta singel Hela livet var ett disco i slutet låter precis som Mauro Scoccos Sarah låter i början.

Jag kan uppenbarligen inte sova utan sömntabletter.
Ingen oro, ingen stress, inga malande tankar.
Vad är problemet?

10 FAVORITER
Färg: Grön
Mat: Sushi
Band: Bob hund
Film: Amélie från Montmartre
Bok: PS Jag älskar dig
Sport: Fotboll
Årstid: Höst
Veckodag: Superfredag!
Glassmak: Bananchoklad
Tid på dygnet: Kväll

8 FÖR TILLFÄLLET:
Humör: Trött
Smak: Grönt te
Kläder: Baggy jeans, baggy linne
Bakgrund: En vallmoäng
Nagellack: Genomskinligt med grönt längst ut på tippen
Tid: 23.36
Omgivning: Mitt rum och Sesam
Irritationsobjekt: Datorn. Den är slö.

5 HAR DU NÅGONSIN?
Dejtat någon av dina bästa vänner: Jag är inte lagd åt det hållet.
Brutit mot lagen: Haven't we all? Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Ja.
Varit med på TV: Det får jag inte hoppas.
Kysst någon du inte känner: Ja.

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Malin, Sara, Ida.
Du tycker om: Malin, Sara, Ida :P
Du inte gillar: Så brutalt ärlig vill jag inte vara. Pass på den.

2 VAL
Kaffe eller te: Te. Jag har tappat smaken för kaffe.
Vår eller höst: Jag älskar båda, men hösten ger mig ny energi. Jag brukar må fysiskt dåligt om våren.

74.

Jag tänker tillbaka till tiden för ungefär ett år sedan. Hur saknad han var. Hur omtyckt han var av så många människor. Ofantligt många. Det är då man vet att personen ifråga verkligen var en bra människa. Det känns fint ändå. Det var inte bara jag som såg och visste om hans storhet. Det var så många fler. Jag kan fortfarande höra hans skratt i huvudet. Fruktar att det kommer en dag då jag inte kommer göra det.

Jag kände mig ganska övertygad om att mina Valerina forte var slut, men envis som jag är, bestämde jag mig för att dubbelkolla i natt. Det visade sig att jag hade tre kvar. Sköljde ner samtliga med vatten och en timme senare kände jag sömnen välkomna mig. Vad underbart det var att äntligen få sova igen!

Jag ler åt minnet av när jag införskaffade dessa receptfria sömntabletter. Jag gick in i en hälsokostbutik och förklarade att jag behövde något mot sömnproblem. Kassörskan plockade genast fram ovan nämnda tabletter och började prata dosering:

"- I början ska man ta 1-2 tabletter men kan vid behov trappa till max 3-4. Hur svåra sömnproblem har du?
- Jag ligger vaken hela nätterna.
- Åh, du kan du ta 3-4 direkt!"

Egentligen vill jag inte ta sömntabletter. Jag anser inte det vara en lösning på problemet. Mina sömnproblem måste bottna i något och det är det jag vill ta tag i. Likadant har det blivit med min IBS. På grund av min läkarskräck tar jag ingen medicin men numera tänker jag att det måste finnas ett annat sätt att bli bättre - än att trycka i sig en massa tabletter. Jag tror snarare att det handlar om att hitta en balans hos sig själv, ha sunda matvanor (dvs undvika det man mår mindre bra av att äta, osv) och undvika stress. Något som verkligen har medfört en förändring är att jag inte längre är lika rädd för att äta. Såklart får man ju ont i magen bara därför. Och magkatarrstabletter har jag inte behövt ta på flera, flera veckor.

Fast skulle det vara så att jag inte kan somna i natt, köper jag ju fler Valerina imorgon. Ibland måste man ta till tillfälliga lösningar också.

När min katt vill gå in har han ett busenkelt sätt att visa det på - han kommer till mitt källarfönster och förmedlar det. Jag springer upp av glädje varenda gång eftersom det innebär mys och pussar. På sistone är det dock inte bara han som upptäckt mitt fönster. Grannkatterna brukar också titta förbi och hälsa. Alldeles nyss var Plingeling nr 2 här (Sesam är Plingeling nr 1 - på grund av pinglan i halsbandet). En natt blev jag dock väldigt snopen över att se Sesams ansikte i fönstret, när jag var bombsäker på att han låg i min soffa. Tittade i soffan - där låg han. Tittade i fönstret - där var en kopia. Sesam nr 2, helt enkelt. Min pappas möte med dubbelgångaren blev dock ännu mer ögonbrynslyftande. Han satt i vardagsrummet och ytterdörren var öppen. Sesam kom inspringande och började äta i köket. Helt plötsligt satt han i ingången till vardagsrummet så pappa började prata med honom. Förstod inte varför katten tycktes bli rädd och ryggade tillbaka för att till slut springa ut. Han undrade vad det tagit åt mesproppen. Tills han upptäckte att Sesam var kvar i köket så att det inte kunde ha varit han. Jodå, lillgossen har börjat bjuda hem sina polare! Han har också kommit underfund med konsten att klona, tycks det. I like it. I like it a lot. För katter är bland det bästa som existerar.

/KattCarro

I flera veckor har jag haft för avsikt att cykla iväg till en viss grusstig och frossa i ljuvliga körsbär. Det har dock inte blivit av. Det har blivit alldeles för bekvämt att vara introvert och söka inspiration på hemmaplan. Men sörjt har jag gjort - det har inte blivit många körsbär ätna i år. Idag kom räddningen i form av farmor. Hon gav mig massvis med körsbär hon plockat från trädgården och jag sitter och njuter av dem i detta nu för att minimera ångesten över min insomnia. Tack, farmor!

Idag skulle min fina farfar fyllt 74. Jag önskar så att han kunde vara här. Farmor behöver honom.
Men det är fint att minnas också. Ska besöka hans grav, tänka vackra tankar. Fika med farmor.
Sedan ska jag besöka någon som är i större behov av en kram än vad jag är.

Det är rätt fint ändå, att känna en person att sjunga Sweeney Todd-låtar med. I onsdags sjöng vi lite på min favorit - Epiphany - tillsammans.

"There’s a hole in the world like a great black pit
And it’s filled with people who are filled with shit
And the vermin of the world inhabit it
But not for long!

They all deserve to die!
Tell you why, Mrs. Lovett, tell you why...
Because in all of the whole human race, Mrs. Lovett
There two kinds of men and only two
There’s the one staying put in his proper place
And the one with his foot in the other one’s face
Look at me, Mrs. Lovett, look at you!

No, we all deserve to die!
Even you, Mrs. Lovett, even I
Because the lives of the wicked should be - made brief!
For the rest of us, death will be a relief
We all deserve to die!"

Jag hade det ganska mysigt innan jag körde iväg och lekte med Malin och Kelly igår:

Fredagen var riktigt, ordentligt trevlig.

Vi satt på Malins balkong och avnjöt diverse snacks (sötot köpte till och med wasabinötter enbart för min skull), öl och kaffe. På tal om wasabinötter, är det väldigt underhållande att se folks reaktioner när de smakar en sådan för första gången. De gick inte riktigt hem hos Malin, så att säga ;) Jag, Catte och Malin hade världens roligaste konversation så skratten måste ha ekat på Söder. Så småningom förflyttade vi oss till köket för att spöa Malins mamma och styvpappa i plump. Jag vann minsann ;) Men finast var ändå när jag och Malin låg lika.


Catte släppte av oss vid Banken vid halv elva så att vi slapp betala inträde. Ekonomin är nämligen numera bottenkörd, minst sagt. Vi intog uteserveringen och fick snart sällskap av två Telenoranställda från Stockholm.

Annars var kvällen dedikerad till dansgolvet. Det finns inget bättre. Det är så fint att snurra runt Malins arm och sedan snurra henne runt min. Men snart får det bli dags för en riktig fuldanskväll för det är ändå allra roligast.

Boys don't cry är helt fruktansvärt vidrig. Att människor kan vara så monstruösa... jag blir fruktansvärt ledsen och arg. Finns inte mycket hopp om sömn i natt.

Nyss hemkommen från en filmkväll med Malin och Kelly. Fick än en gång fascineras av överlägsenheten i Wolverine. Jag gillar Gambit skarpt. Fick också många härliga skratt till Simpsons the movie. Icke att förglömma, fick jag lyssna på Malins toksöta skrattattacker, och äta wasabinötter. Sedan kör man hem i en trafikdöd natt och sjunger hjärtligt med till Markus Krunegård. Jag har dessutom fått fina sms. Nu ska jag leta upp min katt och pussa på honom trots att jag nyser, sedan krypa ner i sängen och hoppas på att somna till filmen Fear.

Tittar på Disneydags (ja, jag tycker fortfarande om klassiskt tecknat som Nalle Puh). Det är stor ironi eftersom det handlar om att Nasse har insomnia. Själv har jag nämligen inte kunnat sova på en vecka. Inte ens efter några glas vin. Inte ens efter träning. Inte ens efter utekväll. Får jag inte sova i natt, kommer jag bli galen och springa in i en vägg med huvudet före. Det borde ju fungera.