I höstas vände jag mig till sjukvården för hjälp eftersom jag ansåg att jag gjort allt i min makt vad gällde kosten. Att jag efter lång tids laborerande kunnat konstatera att mina problem inte är kostrelaterade. Efter att ha kommit till gastromottagningen, fick jag klart för mig att jag inte skulle få någon annan hjälp än att bli remitterad till en dietist. Oh, the irony. Men jag tänkte att jag skulle gå dit. Att jag inte skulle ha några förutfattade meningar, även om jag betvivlade att en dietist skulle kunna lära mig något som jag vid detta laget inte redan vet. Idag var det dags. Och dietisten var minst sagt undrande till vad jag gjorde där. Undrade om jag hade berättat om mina symptom för läkarna. Menade att det inte kan vara enbart IBS, och benämnde den som den slasktrattsdiagnos den faktiskt är. Hon var i alla fall den trevligaste jag mött inom sjukvården under dessa 11-12 åren. För hon lyssnade. Hon avfärdade inte mig, hon ville inte bara bli av med mig, även om hon var på det klara att hon inte kan hjälpa mig. Alltid något. 

 

När kroppen ger upp, ställer jag in alla planer och åker till stället som jag vet ger mig ny kraft.

 

 

 

Jag slutar intressera mig för omvärlden. Känner inget behov av att hålla mig uppdaterad. Söker i stället lugnet inuti. Lyssnar på kroppen. Föredrar tystnad. 

 

Jag kelar med kattunge två dagar i rad. Och mitt hjärta svämmar över av vackerhet. Små tassar mot nyckelbenet. Små små hjärtslag mot mina egna. Så lättillgänglig lycka. 

 

Och den finaste stunden på dagen är när jag känner hennes tass mot min arm, det är så hon förmedlar till mig att hon vill bli klappad. 

 

 

 

 

Jag ser ohälsan i min spegelbild. Jag får till och med sminka över den. 

 

Jag byter ut fast föda mot flytande igen. Och det är lättare att stiga upp om morgnarna. Kroppen känns mindre tung. 

 

Värken invaderar. Så jag bestämmer mig för att röja hela min kalender denna helgen. Jag ska pausa från alla måsten och bara vara. För jag märker hur stressen börjar ta över kroppen igen. Jag kan inte sitta stilla, jag skakar med benen. 

 

Jag kör ensam i en bil på väg mot en föreläsning och passar på att sjunga och sittdansa. Jag är noga med att sjunga ända ner i magen. Den bästa sortens avkoppling. 

 

För jag måste dra ner tempot nu. Jag är för introvert för att orka ha sociala aktiviteter varenda kväll. Jag hinner inte reflektera, tänka efter. Jag hinner inte heller känna glöden, gnistan. Jag känner en hjärna i kaos som längtar efter sömn. 

 

 

Jag har inte riktigt tid att tänka klart, att fokusera.

 

Så jag saktar ner. Minskar intrycken. Släpper på kontrollbehovet. Tar ett steg tillbaka. Försöker andas hela vägen ner i magen igen. 

 

Jag föddes i en döende årstid. Och det är i den jag andas som bäst, som jag känner mig på nyttfödd. När ljusest och klorofyllet kommer, blir min kropp tung som sten och andningen ansträngd. 

 

Men jag längtar efter solenergi och ljumma kvällar.