Det har varit storm. En storm med sådan kraft att den jämnat allting inuti med marken. Men efter stormen kommer lugnet. Saker och ting återfinner sin balans. Jag känner tacksamhet för varenda skratt, för varenda sten som lyfter från mina axlar. De stunder som innehåller flest tårar, innehåller också flest kramar. Jag har stigit av en karusell fullproppad med negativ energi. Och känner äntligen marken mot fötterna igen. 

 

 

Jag går på SSR:s årsmöte för första gången eftersom det följs av ett home party med en analys av makt och strukturer. Jag har hört det förut nyligen men njuter av varenda minut. Och jag blir så ofantligt glad över att människor inom samma verksamhet hör samma sak. 

 

Kvinnor behandlas som minoritet trots att de utgör hälften av världens befolkning (grovt förenklat om en bortser från alla former av kön som faktiskt existerar; forskning visar dessutom att kön inte är specifikt utan flytande). Minoriteter utsätts för strukturell diskriminering, vilket kan styrkas av forskning. Gudrun berättar om att hon suttit i intervjuer i SVT och fått besvara frågan om jämställdheten har gått för långt, som om lika villkor skulle vara för mycket. Hon liknar det vid en intellektuell kollaps. Med bitterljuv humor och glimten i ögat sätter hon fingret på saker som är helt horribla. Trots det horribla får jag sådan kraft att fortsätta kampen. Jag har upplevt förtryck sedan den dagen jag blev medveten om att människor började köna mig och behandla mig annorlunda på grund av det kön de tillskrev mig, och jag har lika länge mått dåligt över att se andra förtryckas. 

 

 

 

Jag har, utifrån mitt arbete som socialarbetare, gått utbildningar i våld i nära relationer. Det är många människor som inte har gjort det men som ändå gärna har åsikter i ämnet, vilket är problematiskt. För okunskap och fördomar hänger ihop. Och eftersom 8 mars stundar, känner jag mig manad att skriva om ämnet. Tyvärr är det också ett ämne som är högaktuellt. 

 

Det finns en kultur i att lägga skulden och skammen på offret, ofta kvinnan, istället för på förövaren. Mäns våld mot kvinnor handlar om vissa mekanismer, samma mekanismer som genomsyrar patriarkatet. Det handlar om att begränsa kvinnan, att bryta ner henne och att utöva makt över henne. Allting sker successivt, så att en normaliseringsprocess hinner äga rum. Därför är det också väldigt effektivt. I många fall behöver männen inte ens uppfylla alla kriterier för våld i nära relationer, de behöver aldrig använda fysiskt våld eftersom hotet om alla former av våld redan finns där, ständigt närvarande, och påverkar kvinnans agerande.

 

Det är inte alls ovanligt att en försvarar mannens agerande genom att påpeka att kvinnan minsann har sina "issues" också. Det är inte heller ovanligt att män gärna påtalar att män minsann utsätts för våld från kvinnor också. Detta är bara ett sätt att förflytta fokus från de strukturer som faktiskt råder och även ett sätt att ursäkta mäns våld mot kvinnor. Män vill i regel inte att deras makt över kvinnor ska ifrågasättas. Samtidigt behöver män börja reflektera över sin egen roll i förhållanden med kvinnor och deras värderingar i dessa förhållanden. Det är fortfarande oerhört vanligt att män ser sina kvinnor som en ägodel och därför tar illa upp när andra män visar intresse för deras kvinnor. Det handlar i regel inte om att "försvara" sin kvinna, som vissa vill få det till, utan om att markera att den där kvinnan tillhör just honom och ingen annan. Kvinnan är mannens bihang.

 

Kvinnor som inte lämnar sina våldsamma män ifrågasätts ofta, såsom deras trovärdighet. Ifrågasättandet sker av människor som helt saknar kunskap om normaliseringsprocessen och dessa människor verkar samtidigt lida av avsaknad av empati. Om en blir utsatt för olika sorters våld, utvecklar en med all sannolikhet rädsla, och rädslan handlar uteslutande om hur en kan agera utan att väcka mannens vrede. Det finns ofantligt mycket forskning som visar att det farligaste som en kvinna i en våldsfylld relation kan göra är att lämna sin man; att det är då som dödligheten är som högst. Och ändå fortsätter både lågutbildade och högutbildade att ifrågasätta varför kvinnor inte lämnar samtidigt som skyddet av dessa kvinnor är nästintill obefintligt. När det, med andra ord, är säkrare att stanna kvar hos mannen och fortsätta bli utsatt för våld, som åtminstone inte är dödligt.

 

Statens satsning på att bekämpa mäns våld mot kvinnor är väldigt låg. Det är just därför det istället finns ideella organisationer som får ta vid. Som inte räcker till. Det är på tiden att staten börjar prioritera denna fråga på allvar. Särskilt med tanke på hur många kvinnor som varje år dödas av en man i sin närhet.

 

 

På min arbetsplats hör jag några uttrycka att de inte gillar ordet hen och att de inte vill använda det. Jag blir provocerad av okunskapen. För det handlar inte om huruvida människor är bekväma med att använda ordet. Det handlar om att det finns jättemånga människor som inte identifierar sig som varken hon eller han, utan som ickebinära. Att människor ska behöva felkönas för att vissa människor har svårigheter med att anpassa sig är fullkomligt orimligt. Jag vill så gärna vädja till människor att sätta sig in i ämnet och skaffa sig kunskap innan de ska ha en åsikt om det. 

 

Inför en läkare och två läkarkandidater ska jag under loppet av några minuter försöka sammanfatta hela mitt vuxenliv vad gäller mina mag- och tarmbekymmer. Jag berättar om att jag under få och korta perioder under denna tid kunnat äta normalt. Beskriver tillfällena då jag legat i fosterställning på olika golv på grund av akuta magsmärtor. Att jag under natten inte kunnat få sömn på grund av extrema magsmärtor. Att det känns som att ha hela tarmsystemet insmort i linement. Och jag får svara att nej, jag går inte längre ner i vikt, eftersom kroppen har anpassat sig efter dessa extrema omständigheter. Att tarmens funktioner tycks fungera. Jag får till mig att det troligtvis inte är någonting farligt, men att det är svårt att veta vad symptomen beror på. Jag responderar att jag struntar i orsaken, bara jag får hjälp att leva. Men det anses inte vara någon mening att genomföra några undersökningar på mig eftersom proverna jag lämnat varit normala. Så länge det inte betraktas som något farligt, kommer det inte göras någonting. All min energi går därefter åt att hålla ihop mig. När jag går ut mot väntrummet smiter några tårar nerför kinderna och jag får till slut stopp på dem.

 

Innan tårarna riktigt torkat, yppar jag att det nu bara är en fråga om tid, en fråga om hur länge jag kommer orka. Så bedriver jag lösningsfokuserad inre diaglog med mig själv. Livet är för vackert, för glädjefyllt, för utvecklande, för spännande och för fantastiskt för att jag ska ägna detta mer sorg. Så är det bara.

 

Min kropp reagerar fortfarande på föda som om jag försökt mata den med gift. Men det finns väl knappast bättre sätt att göra entré på Lunds gastromottagning än med extrema magsmärtor som hållit en vaken hela natten?