Man ställer sig på ett dansgolv. Vill ha roligt. Någon försöker visa intresse, man avvisar detta. Människan ifråga kan inte ta det, än mindre att en annan invandrare får dansa med vårt sällskap. Två av tio går på honom, jag ställer mig emellan som jag gör i alla sådana situationer. Frågar om han känner dem, och de vill ta det hela utomhus. Han förklarar att han aldrig träffat dem förut och inte är intresserat av ett samtal. Jag säger att "Han vill inte prata med er, så gå". Den mest hotfulle börjar jiddra med Malin, som råkat spilla några droppar öl på hans arm. Hon kontaktar vakterna och sedan återgår vi till dansgolvet. Resten av kvällen står hans kompisar utanför och väntar, och det är där jag börjar bli rädd. Riktigt jävla rädd. Jag som gick själv genom Tivoliparken om nätterna utan minsta rädsla i ryggraden. Jag har aldrig någonsin varit rädd i den miljön förut. Men nu börjar  jag tänka ut sms till mamma: "Om jag inte kommer hem, så är det för att jag blivit nerslagen..." Tänker sedan att det bara är paranoia. Uppdaterar ändå en vakt om att jag är rädd för att lämna krogen.

Vid ett befinner vi oss precis utanför Banken, och min buss går inte förrän 02.10. Går några fjuttiga meter därifrån för att ringa efter skjuts hem. När jag hör signalerna gå fram kommer jag på att de druckit, så det är inget alternativ. Ser Malin lämna platsen innan jag säger till mamma: "Måste lägga på, fem av dem är precis vid mig nu..." Killen jag försvarat går mot mig och får två knytnävsslag rakt i ansiktet. Slag som antagligen var menade för mig eftersom han tidigare hört dem säga på sin arabiska att de skulle slå mig. Efter två slag hinner jag fram och kramar om honom, skyddar honom. Skriker åt dem att sluta, och då har vakterna hunnit fram. Killen bryr sig inte om sitt svullna ansikte och sin blåtira utan bryr sig enbart om att se mig le. Helt otroligt.

Pratar med mamma. Orkar inte vänta på polisen längre efter en timme, vill bara hem till trygghet. Springer till Subway. Blir följd till bussen och håller tillbaka tårarna hela vägen hem. Rädd förut har jag varit, men inte för främlingar. Förtjänar man stryk för att man säger nej till en inbjudan? Inte riktigt. Men jag var bara en-två meter ifrån det. De var omkring tio. Killen som jag försvarade var mindre än mig, vilket inte säger lite. Jag förstår inte. Varför?