Ännu en härlig helg har passerat.

Fredagen spenderades hos fina svägerskan där man alltid har lika trevligt, oavsett omständigheter. Hon själv hade haft en otroligt jobbig dag så det var så fint att se hennes ögon gnistra igen tack vare musikens magiska inverkan.

I lördags var det dags för kalas för tvillingarna och deras föräldrar. De är numera 2 år och jag förundras fortfarande över att barnröster faktiskt kan vara sådär gudomligt söta. Det var underbart att stanna en stund extra för att få tid att leka med krabaterna. Efter det var det dags för nästa födelsedagsfirande - för Tjombi och Sara. Även där var det väldigt trevligt.

Så blev det dags för sista pizzasöndagen i Tollarp och jag misstänker att Connys kommer undra vart deras stamkunder tagit vägen ;) Denna vecka är det nämligen äntligen dags för flytt!

Förut hade jag enorma sömnproblem under flera års tid. Jag kunde ligga vaken hela nätter och periodvis var jag verkligen ett vandrande vrak. Jag misstänker att denna brist på sömn hade ett stort finger med i det faktum att jag till slut utvecklade fibromyalgi.

Så kom Anton. Tryggheten från hans varma famn gör att jag kan sova. Sömnproblemen var ett minne blott. Kunde det inte fått förbli så?

Tydligen inte.
De senaste åren har jag varit förbryllad och inte för mitt liv kunnat förstå varför min pollenallergi tycks ha aktiverats året om, oberoende av pollens närvaro. När det blev riktigt illa knäckte jag dock den nöten. Kvalsterallergi happened. Har jag tur kan jag spendera tre nätter i streck i nytvättade sängkläder innan jag får fruktansvärda allergibesvär som gör det omöjligt att sova. Det är totalt oumbärligt.

I natt gav jag upp. Övergav sängen för soffan. Och då blir jag påmind om hur fantastisk Anton är. Han väljer alltså att försöka sova i världens obevämaste soffa bredvid mig eftersom det är att föredra framför att ligga i en bekväm säng utan mig. Det är fint.

Om en vecka får vi tillträde till vår lägenhet. Det bor så många visualiseringar i mitt huvud nu att jag nästan spricker av längtan. Jag längtar så efter att få sitta på golvet i ett inflyttningskaos med den jag älskar och äta och dricka gott. Att röka vår första cigarett på balkongen och bländas av den vackra innergården. Att få somna i hans armar den första natten där.

Jag hade glömt hur sött det är med djurs fotspår i snön.

Snön får världen att bli vackrare och himlen har inte stängt sig än. Så jag pälsar på mig och går i djupsnö till affären. Hör stillsamheten och känner glädjen i själen. Ler stort inombords och älskar lugnet, hur allting dämpas. Jag känner inte kyla, jag känner värme.

Igår kväll snöade det igen och till upp med den uppvärmda asfalten förlorade kampen mot kylan. Så vi begav oss ut på en snöpromenad tills fingrarna tappade känseln. Idag vaknade vi upp till ett vinterland och jag tycker att det är vackert.

Efter grundskolan var vi ett gäng tjejer som fortsatte med att umgås titt som tätt. Vi kallade det för 9b-träffar men de har glesnat med åren. I lördags var det dock dags för den första av oss att gifta sig, så vi blev återförenade under ovanligt festliga omständigheter. Jag har fortfarande lite svårt att smälta att vi blivit så vuxna när minnen som är tio år gamla ändå känns så nära tillhands. Det var i alla fall en otroligt trevlig bröllopsfest och det var jätteroligt att umgås med Sara & Robban. Det blev en så lyckad kväll att vi näst intill motvilligt traskade hemåt i regnet. Underbart! En stor bonus var att jag fick se Anton så uppklädd och stilig - jag berövades nämligen från detta eftersom jag inte kunde vara med sist han var så finklädd. Jag satt och beundrade honom i smyg när han tog en bit av bröllopstårtan. För övrigt så verkade bruden väldigt nöjd och genom talen fick man uppfattningen om att hon har hittat en bra man - så jag hoppas att de blir lyckliga tillsammans.

Så som det känns nu, vill jag att det alltid ska kännas.

Liksom att man en söndag mest är trött rakt igenom och därmed inte har lust att göra någonting, men samtidigt bär på världens vackraste känslor som får leenden att speglas. Ibland är vårt samspel finast i världen.

Ibland får man så frekventa påminnelser om varför man älskar honom.

De senaste dagarna har jag experimenterat med mitt hår.

Slutsats: jag passar inte i varma färger. Jag blir grisrosa i ansiktet.

Note to self: nästa gång jag tröttnar på mitt mörkbruna hår så kan jag ju påminna mig själv om denna slutsats genom att läsa här, istället för att slita ut håret med hårfärg. Som Albert Einstein har sagt; galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat.

Häromdagen såg jag en gammal dam stanna till och mata ankorna när hon passerade en av broarna längs kanalen och det såg så himla sött ut. Jag blev alldeles glad i själen.

Ställer mig i fönstret och ser vackra snöflingor dala mot marken. Står där och bara betraktar detta sagolika vattenfall och finner ett inre lugn jag sällan känner. Det känns nästan som att tiden stannat i sina rörelser. Jag älskar just de egenskaperna som snön har - att dämpa och samtidigt försköna.

Ibland blir man så medveten om varför ens katt har kommit att betyda så ofantligt mycket för en. Det är på grund av den otroligt starka känslan av trygghet han förmedlar bara genom att ligga i min famn. När allting känns kaos inuti kan hans blotta närvaro, hans varma päls och spinnande i mitt öra få mig att känna mig fullkomligt lugn.

I rymden finns inga känslor.

Eftersom jag är otroligt fascinerad av Aspergers syndrom, var det inte särskilt chockerande att den berörde mig. Denna fantastiska film fick nästan mitt hjärta att explodera av vackerhet i slutet. Jag blev så uppfylld av kärlek och lycka att det kändes som att jag skulle spricka. Att om scenen inte tog slut snart så skulle hjärtat inte orka ett enda slag till i bröstkorgen. På ett fint sätt.


Men ibland skulle jag också vilja vara i rymden.

Jag borde vara glad, men det är jag inte.

Jag vet varför, jag är trött på att alltid veta varför och framför allt är jag trött på att jag låter mig påverkas så starkt av någons ickehandlingar och ickeord. Men tyvärr är vi människor sociala varelser och därmed då och då lite beroende av stöd från våra närmsta. Jag vill inte känna mig så ensam som jag gör när det verkligen gäller. Ibland behöver man någons positiva uppmuntran för att kunna fokusera på ljuset istället för på den förbannade tunneln.

Det är vid sådana stunder som jag är extra glad över att jag har Morgan. Han är min personliga hejarklack i livet och han tror på mig när jag själv glömt bort hur man gör.

Igår fick jag en tillrättavisande fråga ställd till mig och ju mer jag tänkte på den, desto mer kom jag fram till följande:

Det är inte lätt att leva efter sina värderingar i ett samhälle som så uppenbart prioriterar pengar framför allting annat.