Better than running
Det händer att jag fortfarande drömmer om känslan. Det händer egentligen ganska ofta. Det är mitt sätt att vagga mitt inre till sömns. Kanske borde jag ha glömt känslan. Men. Känslor har ingen tidsuppfattning. Åtminstone inte mina.
Valborg
Vaknar med sötaste tussen i sängen!
Planerna för dagen!
Lyckas få i mig chiapudding, yay!
Smilla 1 år
How wonderful life is when you're in the world
Chilla lide
Nu väntar ännu en långhelg & små försök till viss fast föda.
Magnolia
Reklamation, tack
Efter att hela detta år ha kämpat aktivt med att komma fram till vad min mage tolererar och inte tolererar, finns det nu ingenting kvar att utesluta. Förutom uppenbarligen all form av fast föda. Sedan några dagar tillbaka är jag på samma ställe som för nästan tio år sedan. Min kropp tolererar inte längre fast föda.
Uppslukad, bokslukad
Jag läser tre böcker på en helg & kan inte sluta. Beställer en läsplatta så att jag inte behöver få slut på böcker.
Lördag
Jag orkar inte
Och återigen den enorma besvikelsen över att inte kunna umgås med någon av det manliga könet utan att denne har en förhoppning om/har som mål att det ska leda till sex.
Men jag får helt enkelt acceptera det en gång för alla nu, eftersom min samlade erfarenhet av män leder till denna slutsats enbart: för män är jag blott ett stycke kött.
Och således är män för mig amöbor.
Frys känslan
Den här känslan. Känslan som just nu tar över min bröstkorg, hela min kropp. Jag vill att den aldrig någonsin ska försvinna. Jag vill aldrig känna någonting annat. Och den uppstår när jag sitter i solsken, i full avkoppling på en balkong och stimulerar de olika sinnena med vaniljkaffe, jordgubbar, en bra bok och bra musik i bakgrunden. Frys tiden. Frys känslan. Jag är överväldigad av någon form av kärlek till just det här ögonblicket. Jag behöver ingenting annat.
Ge mig något som känns
Jag ser om PS I love you och övermannas av intensiv gåshud och tårfyllda ögon. Minns hur jag kände när jag läste boken. Och inser att jag vill läsa om den. Som jag älskar det ändå, att bli berörd så att gåshuden når ända upp i ansiktet.
Thailunch, blomster & balkonghäng
Vårens dofter
Grönskan slår emot mitt ansikte och jag drar in extra luft genom näsan. Jag njuter för en gångs skull av vinden genom mitt hår i den ljumma luften.
Soldyrkan
På påskafton unnar jag mig sovmorgon. Börjar dagen med yoga, i väntan på att solen ska nå balkongen. Avnjuter helgfrukosten där ute. Får sedan byta om. Det är för varmt med långbyxor. Sitter i shorts och linne och där sitter jag tills det är dags för avfärd iklädd sandaler och klänning.
På påskdagen sitter jag där i flera timmar, fram till sju på kvällen och solen är på väg ner bakom höghusen. Läser. Är fullt avslappnad. Lyxar till det med ett glas rosévin på en söndag.
Och idag landar jag där igen efter hemkomst. Som jag har längtat efter balkonghäng!
Påskhelg
Som jag älskar denna gulletuss till katt!
Balkonghänger i shorts & linne till sju på kvällen. Life is good, jag är förälskad i livet osv.
Vardagsglädje
Jag skrattar högt åt hur hon följer efter mig in i varenda rum när jag vattnar blommorna. Hon skänker sådan enorm vardagsglädje, precis som han också gör. Hans intensiva ögonkontaktssökande när han vill upp i min famn. Det är så fint att det första en ser när en slår upp ögonen om helgmorgnarna är två förväntansfulla katter som stirrar på en.
Tick tick boom
Fire in the hall
Sovmorgon & godfrukost följt av yoga.
Ikväll vankas livemusik & krogmiljö tillsammans med Malin.
Lyssna till din inre röst, inte till andras
Det är doften av nyklippt gräs genom ett öppet fönster. Åsynen av perfekt utslagna körsbärsträd längs med rälsen. Nosandet på ett katthuvud, pälstussar mellan fingrarna. Förtjusta skratt åt vardagsgullighet hos andra människor. Nyfikenhet på annorlunda sätt att tänka. Igenkännande. Inkännande. Känseln av smärta som övertar min kropp. Hoppet om att jag med en kram tar med mig någon annans smärta i kroppen, med mig den därifrån. Inbankandet av vackerhet. Skämt blandat med allvar. Högljudda skratt i en långsmal korridor. Vardagskramar. En väns fingrar genom mitt hår. Solstråleskimmer. Samförstånd. Lugn som tystar både kropp och sinne. Vara-till-lags-vana som ersätts av ärlighet utan krusiduller. Ljummen vind mot ansiktet. Lätta steg.
Det är där jag lägger mitt fokus. Låter det där andra rinna av.
Väljer energin som ger, inte den som tar.
Sol inne, sol ute
Idag har det varit premiär för utomhusfika på jobbet & kvällsmat på balkongen. Och nu väntar långhelg!
Och doften av nyklippt gräs
Colours
Finally!
Den där känslan. Att det här är för bra för att vara sant. En förväntar sig att vem som helst, när som helst, ska vakna upp ur en ljuvlig dagdröm och dräpa glädjen, förinta triumfen. Men icke. Det här händer verkligen.
Ungefär så kände jag när Joffrey dog i Game of Thrones i kvällens avsnitt. Som jag har längtat! Och scenen var briljant. Det byggdes upp så mycket hat att jag satt och svor och spände mig i soffan av ilska.
Aprilväder
Fredagen avslutades med en after work och buffé & resten av helgen spenderades i ljuva Malmö.
Hemmagjort rosébubbel!
Nile City!
Som ett åtråvärt hopp i en tung tristess
Jag får ännu en gång höra orden "det är bara ett jobb". Skillnaden är att jag denna gång inte bara kan svälja och vara tyst. Så istället förklarar jag min ståndpunkt.
En tredjedel av min dag ägnas åt ett arbete. Därför har jag valt ett arbete som jag brinner för.
Jag arbetar med människor. Jag kommer aldrig någonsin benämna dem som "bara ett jobb". För det är liv det handlar om. Och det har ett bra mycket högre värde än så.
Back in black
Och icke-rasismen där är..?
Snart blommar magnolian
Det blåser i virvlar så där som det alltid gör minuterna innan det börjar regna. En virvelvind i miniformat som dansar genom mitt hår mot bakgrund av ljummen atmosfär fyller mig nu med välbehag. Efter regnet kommer de andra dofterna. Jag tar ett djupt andetag och drar in all växtlighet genom näsan.
Jag håller mig lugn och oberörd inför yttre stimuli. Flödar av positiv energi. Sprider den. Får tillbaka den. Balansen börjar återställas.
Listen and follow
Vilken fröjd det är ändå, att gå och lägga sig när kroppen vill istället för att motarbeta den.
Ögonblick, sinnestillstånd
Det doftar vårregn och luften blir så där lätt att andas igen. Jag lyssnar inåt och låter tystnaden smeka mitt stilla sinne. Tänker att allting handlar om energi och balans. Når nya insikter.
I feel it in my bones
Caribbean blue
Kanske kommer en förändring
Jag släpper på kontrollen. Lägger ansvaret i någon annans händer. Märker hur avslappnad jag blir. Kommer då och då på mig själv med att spänna kroppen av gammal vana, men slappnar då omedelbart av manuellt. Blir serverad svart kaffe. Läser om feminism och sedan ler jag med hela min själ när jag läser om Yohio och hur hans pappa alltid har stöttat honom i att vara den han är, i kombination med att på ett balanserat sätt förhålla sig till människors fördomar och förtryck av det som är annorlunda.
Så genomgår jag den förvandlingen som jag velat göra i flera år. Det är inte den planen jag har från början, men i samråd med en frisör är det den som växer fram och genomförs. För första gången på sju år får en frisör färga mitt hår. Det skapar en slags balans hos mig. Resten av dagen ägnar jag åt att återskapa balansen i mitt hem.
Behind blue eyes
Positiv energi
Det är inte ofta jag släpper nya människor nära inpå livet. Ytterst sällan, snarare. Men så sitter en där i en bil med två människor som en inte vill släppa taget om. Inte långsiktigt, inte ens kortsiktigt, där och då. Vill inte kliva ur bilen. Så gör inte det förrän två timmar senare, efter igenimmade rutor och många gapskratt långt ner i magen.
I känslan
Jag skrev någon rad om att hjärtat nog var för stort för kroppen din. Och idag var jag där i tanken, i energin. Mer än så hade jag inte klarat av känslomässigt.
Ground floor
Kroppens sönderfall bleknar ändå när en sitter på tåget hem och håller på att spricka av fnissattacker åt tokroliga tv-serien Ground floor, där Dr Cox från Scrubs medverkar. Ett gapskratt fick räcka, resten fick kvävas bakom handen.
Och nu:
Our crooked dreams will always flow
Det är något som händer med mig när jag ser allra sista avsnittet av How I met your mother. Samma sak som visserligen brukar hända mig vid avslut av tv-/bokserier eller bara enstaka böcker. Jag drabbas av akut melankoli och separationsångest. Hur slutet utformas väcker i sig en slags känsla hos mig som inte riktigt går att ta på. Men mina ögon tåras och jag känner den där klumpen i halsen. Vankar av och an oroligt en liten stund. Ser avsnittet en gång till.
Det är länge sedan jag berördes på det sättet, jag har under lång tid varit helt oberörd även inför Grey's anatomy som annars alltid brukade öppna upp Pandoras ask av känslor. Men någonting sattes igång för snart två veckor sedan. Jag grät okontrollerat för första gången på nästan ett år och så fick det vara i några dagar. Jag satt i bilen hem med tårar rinnande nerför kinderna, jag satt på tåget hem med tårar rinnande utför mina solglasögon, tyst och stilla. Och därför känner jag på något konstigt sätt en sorg även över det faktum att han aldrig fick se allra sista avsnittet. Att han aldrig hann.
Remember remember all we fight for
Dags att dra i nödbromsen
Min kropp viker sig under mig på daglig basis. Jag ramlar mot väggarna i korridoren, får luta mig med överkroppen. Ena benet släpar emellanåt efter resten av kroppen. Fötterna viker sig så att jag snubblar till. Jag märker hur jag knappt orkar lyfta upp dem på trottoarkanten. Så jag provar. Hjärnan säger åt foten att lyfta sig överdrivet högt över kanten. Men jag klarar precis steget. Foten lyder inte. Jag vet aldrig riktigt om nästa steg kommer att hålla. Jag har inte längre kontroll över den.
Och en oändlig trötthet sköljer över mig. Jag känner hur ögonen rullar bakåt emellanåt. Hur orken helt håller på att ta slut. Så till den grad att jag tyst undrar om jag kommer orka att ta mig ända hem. När jag vaknar en måndagsmorgon vet jag knappt vem jag är, var jag är eller vart jag ska. Dagen efter vaknar jag och vet vem jag är, var jag är och vart jag ska, men jag förstår inte varför. Vill bara ligga kvar. Får knappt kroppen ur sängen.
Så jag lyssnar. Försöker bromsa. Försöker bryta mönstret av att befinna mig i ett konstant stresstillstånd. Vardagsmåstena får vänta. Träningen får ge vika för jag kan inte garantera att jag ens orkar stå upp. Jag minns inte senast jag i min självhet kunde sitta ner, någorlunda avslappnad, och titta på en hel film utan alltför många distraktioner. Att vara fokuserad utan att göra flera olika saker samtidigt. Att inte ge efter för Autobahn i huvudet och kroppens rastlöshet. Men nu fyller jag mina kvällar med lugn och ro. För jag kan inget annat.
I crack in dreams that always glow
