"Går ut i mörkret för att titta om det är stjärnklart.
Mulet och besvikelse.
Inser att det inte är längesen det var ljust vid denna tiden"

Så var det igår.
Då kändes det ungefär såhär ett tag:

"It seems no one can help me now
I'm in too deep
There's no way out
This time I have really led myself astray

Runaway train never goin back
Wrong way on a one way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there"

Ville bara stoppa huvudet i sanden. Gå under jorden. Försvinna. För jag kände hur syret tog slut. Som att man hör jättemånga ljud på en och samma gång, vilket gör att hjärnan vill antingen implodera eller explodera. Yttre faktorer.


Nu börjar alla metaforer springa i mitt huvud. Jag fick en gång höra att jag inte behöver anstränga mig för att skriva dikter, eftersom jag redan tänker som en poet. Jag släpper bara inte ut det så mycket längre.

Men jag vet ju ändå. Att ibland tycker jag bättre om att inte förstå.



Nu vänder vi på kultingen och rullar oss i sockervadd.