Ragdollen här hemma sover alltid på en matta i sovrummet, bredvid min säng. Är hon inte uppe i sängen hos mig, så är hon där. I morse när jag vaknade, var mattan borta. Jag anade att hon lyckats skjuta in den under sängen, så det var första stället jag letade på. Mycket riktigt. När jag drog ut den, låg hon på den. Som jag älskar hennes knasighet. 

 

Mitt hjärta går sönder lite när det lilla barnet återigen kryper upp i min famn och vägrar släppa taget. För det är så bitterljuvt. Det ska inte vara så. 

 

 

Jag har höstlängtan. Vill se träd stå i brand och känna tunn, kylig luft i lungorna. Känslan av pånyttfödelse och nystart. Som att cellerna förnyas och jag skriver första raden i ett splitternytt anteckningsblock. Tända ljus och filtmys. 

 

Summer, we're over. 

 

 

- Sheldon Cooper

 

Kanske att jag ser om en av världens bästa tv-serier från början för tredje eller fjärde gången. 

 

 

Läs. 

 

 

 

och

 

Jag har svårt för vackra ord som riktas mot mig men jag sparar dem alltid. Nästan, i alla fall.

 

 

 

 

 

 

 

Jag hör från flera håll att jag ser mycket piggare ut nu när jag kan äta. Yaaay. Jag måste säga att jag är otroligt imponerad över att jag under alla år aldrig har blivit bitter (bara i stunder) utan alltid haft nära till skratt trots att jag haft en daglig kamp när det gäller mat. Jag är så jävla bra. 

 

Igår blev jag tvungen att avtacka en helt underbar kollega och jag befinner mig nog fortfarande i förnekelse. Om en har en dålig dag, behöver en bara gå in till henne på hennes kontor och fem minuter senare går en gapskrattandes därifrån. Hon, som lämnar små presenter bredvid ens tangentbord och som kramar om en av glädje efter semestern. På måndag kommer det eka tomt i korridoren och i hjärtat men förhoppningsvis får hon blomstra dit hon ska nu.

 

 

Jag hade glömt hur underbart det är med kvällspromenad. 

 

Det är någonting väldigt vackert med när en ettåring kryper upp i ens famn bara för att krama en länge, länge. 

 

 

 

Det är spännande när ens dagdrömmar slår in och blir verklighet. 

 

 

Hatbrotten har ökat och romer fortsätter med att utsättas för våldsbrott. Jag skäms över det här landet. Jag skäms så in i helvete över hur svenskar, som har det bra jämfört med många andra länders invånare, hanterar människors fattigdom och utsatthet genom att sparka på dem. Privilegierade, empatilösa as. Samtidigt är jag fruktansvärt rädd över att se hur långt normaliseringsprocessen har gått, hur gränserna hela tiden flyttas. På något sätt måste detta vända. Jag vet bara inte hur. 

 

 

Det är tydligt oerhört svårt för vissa att respektera andras gränser. And I'm done being nice. Det där föraktet jag skrev om; den här personen är detta personifierad. Och jag anser mig ha rätten att slippa ha sådana i min närhet om jag kan välja. 

 

 

Var ligger mitt förakt?

 

Det ligger inte hos män, och har aldrig gjort. Mitt förakt ligger hos människor som tycker att de är mer värda än andra. Som tycker att de förtjänar mer än andra. Som föraktar de som inte har samma begåvning, samma sociala status, samma ekonomiska status och därmed tycker att de tidigare nämnda inte har samma rättigheter. Som föraktar kvinnor. Som föraktar transpersoner, HBTQ-personer. Jag känner sådant förakt så jag kräks i munnen. Min kamp handlar alltid om att höja grupper som är förtryckta i samhället. Men det innebär också att jag inte kan ha respekt för dem som motarbetar detsamma. Fast det handlar inte ett uns om hat, för jag lägger min energi på bättre saker. Men min respekt finns inte där heller. Tycker du att du är mer värd/har mer rättigheter för att du tillhör normen så kommer jag att tycka att du är ett as. Svårare än så är det inte. 

 

Det här fick jag precis skriva på Facebook. På riktigt. För så kognitivt begränsade är normalbegåvade människor. Med denna utveckling i Sverige kommer jag sannolikt fly landet om några år. För här får jag inte finnas. Jag uppfattas som kvinna eftersom jag har livmoder och då har vi patriarkatet, vi har könsmaktsordningen som vill inskränka det kvinnliga könets rättigheter, som jag uppfattas tillhöra. Vi har dessutom de blåa partierna som vill detsamma. Och SD, så klart. Så har vi det faktum att jag aldrig identifierat mig som kvinna utan som ickebinär (google it), vilket gör mig till transperson. Utöver det har vi en massa andra förtryck också, som jag inte drabbas av personligen men som jag kämpar för. Rasism. Funkofobi. Homofobi. Förtryck mot unga, att deras känslor inte är att ta på allvar. 

 

Men det är för viktigt att skydda sitt eget privilegium för att tänka på andras, och att prioritera att alla får samma värde. Fuck you very much. 

 

 

 

 

 

 

- Liza Marklund

 

Sanna Lundells och Zara Larssons är också otroligt bra.

 

För övrigt; det mest provocerande jag vet just nu, förutom det faktum att SD tillåts sprida rasistisk propaganda i Stockholms tunnelbanor, är privilegierade män som piper över att kända män, som uttrycker kvinnonedsättande åsikter, bemöts av kritik av kvinnor för sina kvinnonedsättande åsikter, medan kända kvinnor, som uttrycker vilken åsikt som helst egentligen, utsätts för hat från män i form av hot om våld, våldtäkt och mord. Skaffa perspektiv för i hela helvetet.