Jag vaknar om nätterna. Kan inte somna om. Istället brer orden ut sig som nyfälld snö i mitt sinne. Dansar fram och faller på plats. Sprider sin längtan efter ett papper att fastna på. Att släppas ut, släppas lös, bli synliga och verkliga. Orden har vaknat igen och vägrar tystna. Det vanliga flödet har slutat fungera som ett utlopp, för många ord som trängs i ett för avtrubbat sinne.

 

De gula lövens paradis får mitt känsloliv att vakna. Jag känner den där välbekanta gnistan för en kort sekund innan den slockar igen. Blicken fastnar i färgexplosionerna och klibbar fast, vill inte släppa taget. Annars lever jag inte i nuet. Ersätter det med någonting annat. Djupt försjunken i tankar. Jag ser fortfarande världen men jag känner inte känslorna. Är hela tiden på flykt i mitt egna tankeliv. Ersätter verkligheten med fiktion. Eggen på nuets kniv blev för vass, och tystnaden skar för hårt. 

 

Gnistan behöver syre och jag undrar; vart tog den där elden vägen?