Vissa dagar känns hjärtat öppnare än vad det brukar göra.
Jag befinner mig i ett oförklarligt lyckorus.

Fast det har ju lite att göra med vad som väntar:

• Laga wokade nudlar IGEN
• Köpa wasabinötter (än är inte kontot tomt)
• Köra och leka med Malin

Och så har jag den där envisa Krunegårdslåten på huvudet.
"Ändå kallar du mig pucko när jag undrar vad du ser hos en sån som miiiiiiiiiiiiiiiiiiiiig"
Jag tycker att han kan släppa sitt nya album NU!

Det behövs ingen musik. Jag har min hjärna till förfogande.
Och minns konserterna. Det är en helt underbar känsla att skrika med till
"Jävla karlar, varför ska det vara så förbannat svårt,
och ni två, hör på, se upp så att ni inte också bliiiiir
såna jävla sviiiiiiiiiiiiiiiiiii-iiiiiii-iiiiii-iiiiiiiiiiiiiiiiiiiin!"

och

"Jag som aldrig hade blivit kysst
kunde inte va tyst
och dan efter läckte det ut
och du gjorde sluuuuuuuuuuu-uuuuuuu-uuuuuuu-uuuuuuuuuuut!"

Jag har ju sett honom tre gånger i år. TRE! Det var under den konserten som Poffe fann oss på Tivolirock. Under den konserten som min mage slutat göra ont på Malmöfestivalen. Överlägset bäst! Förutom Placebo, då.


Visst är det fint att vara vid liv?

Nu är det dags att pussa på sötaste katten bredvid. Och näskela.