Idag är det ett år sedan jag hörde Walnut tree på repeat. Kände de hårda hjärtslagen och stress i kroppen. Solens strålar hade släckts. Men han kommer alltid vara en solros för mig. Och en sådan tänkte jag sätta på hans grav idag, men kunde inte finna någon i passande storlek. Det kommer fler tillfällen.

Ett år och jag minns det som igår. Detaljer. Blommorna i hans hand som matchade mina röda hårslingor. Hur kall och hård hans kind kändes mot baksidan av min hand. Hur jag satt och hyperventilerade mot en vägg för att sorgen var för stor att hantera. Farmors darrande röst när hon tog farväl.

Det är såhär jag vill att många minnen ska vara. Skarpa. Levande. Jag är rädd för att glömma. Rädd för den dagen jag inte minns hur hans hjärtliga skratt låter. Hur hans ögon tindrar ikapp med det. Så jag är glad - för än så länge minns jag.

Jag kommer aldrig sluta sakna dig.