2 juli 2018 blev min mest fruktade dag. Jag minns hur jag brukade tänka, hur jag brukade känna. Innan jag skaffade henne. Hur det skulle vara att mista honom utan att ha någon annan som tröst. 

 

Veckan innan midsommar fick jag frågan var jag ville att han skulle begravas. För hans kissbeteende började nå sin gräns. I en vecka skärpte han upp sig, sedan eskalerade det som aldrig förr. Tills gränsen var nådd. På söndagskvällen ringde jag min pappa i halvlek. På måndagsmorgonen ringde han upp och hade fått en tid samma kväll. Jag bröt ihop, jag var inte beredd. Men insåg också att jag aldrig kommer bli det. Hela arbetsdagen var att vara på gränsen på att bryta ihop. Varenda toalettpaus, varenda körsträcka innebar tårar (och jag gråter aldrig). 

 

För min hjärna och mitt hjärta kunde inte förlika sig med att ta död på någon som i övrigt var pigg, glad och tillsynes frisk. Lika benägen att ge kärlek och tröst som alltid. 

 

När jag kom hem mötte jag min bästisgranne och rökte en cigarett med honom för att få känslorna under någonlunda kontroll, som om det nu går. Gick upp till min älskade katt och försökte kela men han stötte bort mig. Som att han visste vad som väntade. När han utan protester gick in i transportburen bröt jag ihop. När jag tog ut honom ur den, hos veterinären, bröt jag ihop igen. Höll honom nära, luktade på honom, pussade på honom, och försökte få hans närhet att få min kropp att sluta skaka. När han var på britsen fick han lugnade och jag kände inte längre igen hans ögon, hans andning. Jag stod lutad, la mitt huvud nära hans och tittade in i hans ögon. Såg bakom honom hur hon satte den stora sprutan i honom. Och jag kommer aldrig glömma ögonblicket då jag såg honom dö. På grund av mitt beslut. Jag stod och hyperventilerade av sorg mot en hård brits över att ha tagit bort en varelse som gett mig så otroligt mycket kärlek under nästan fjorton års tid. 

 

Vi begravde honom under ett vackert träd i mina föräldrars trädgård. När jag skulle ta ut hans döda kropp i buren höll jag honom hårt mot mig, grät igen, ville inte släppa taget. Var tvungen att lägga hans döda kropp i en plastpåse och se den sänkas under jorden. 

 

När jag vaknade dagen efter undrade jag vad jag hade gjort och ville själv då. För när han kom in i mitt liv var det ungefär såhär:

 

 

Men dagen efter hade jag fina kollegor som brydde sig, som förstod och som distraherade. Hela dagen var att vara på bristningsgränsen att bryta ihop av sorg och på kvällen grät jag ut allting. Sedan dess har jag varit samlad och förstått att beslutet var rätt. Det finns ett hål i mitt hjärta men det gör inte så ont som jag trodde. Men det kommer säkert komma i vågor.

 

5 augusti 2004 - 2 juli 2018 fick jag ha honom i mitt liv. Han började spinna bara av att se mig, bara av att höra min röst, bara av att ha mig nära. Han såg när jag var ledsen och erbjöd tröst. Han var otroligt krävande men det var någonting som fick mig att älska honom ännu mer. Jag vill tacka honom för att han fick mig att känna mig älskad. Men jag vet också att det går att leva utan honom. Även om det är tungt.