Det har varit en sådan vecka då jag ouppmärksamt tagit på mig underkläderna ut och in, nästan trillat av både stolar och bänkar, skrattat så jag gråtit åt ett röstmeddelande och druckit romutspädd glögg på vackra, tindrande Tivoli. Livet när det är som bäst, helt enkelt.

 

 

 

 

Alla lampor som lyser upp kala trädtoppar. Allt ljus som guidar mig hemåt i mörkret. Det känns välkomnande, det känns varmt. Jag har alltid känt mig som tryggast när jag inte syns. Jag fäster blicken i asfalten för att skydda mig från alla sinnesintryck som dränerar mig, men emellanåt lyfter jag blicken, låter den klibba fast mot någonting vackert. Låten den vila mot gatlyktans sken.

 

För någon dag sedan tänkte jag på hur allting påverkar, att allting som händer mig också gör avtryck i mig. Intryck förändrar hur jag betraktar världen. Allting är en ständig process, en ständig rörelse mot någonting annat, någonting mera. 

 

Allting som händer spelar roll. Allting som inte händer spelar lika stor roll. 

 

 

 

Idag är det FN:s internationella dag för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. I och med det, har flera skribenter valt att uppmärksamma det faktum att mäns våld mot kvinnor är ett globalt och allvarligt problem. Vi har fortfarande strukturer och attityder i samhället som ligger till grund för detta. Och det är otroligt upprörande. Fast i kommentarsfälten samlas en stor skara män som är upprörda, och rentav kränkta, inte över denna vetskap, men över påpekandet utav den. Kränktheten manifesterar sig genom att kränka, nedvärdera, förlöjliga och hota kvinnor. För mig är det lika delar komiskt som tragiskt. Komiskt eftersom dessa män skjuter sig själva i foten när de försöker förneka att patriarkala strukturer existerar. Tragiskt eftersom det verkar vara så förbenat svårt för privilegierade grupper att se och erkänna de förtryck som andra grupper utsätts för, så att en därmed kan börja arbeta med att förändra det. Jag önskar så att de kunde förstå att det inte handlar om att skuldbelägga. Men det blir kanske svårt att ta itu med ett problem om man inte ens erkänner att det existerar. 

 

I lördags var jag på änglakväll med före detta kollegor. Jag försöker finna orden, sätta fingret på känslorna, men jag misslyckas. Jag vet bara att min kropp aldrig har känts så tung som den gjorde efteråt. Och hjärtklappningen när jag förstod. 

 

 

Jag återvände till platsen som jag för ett par veckor sedan under inga omständigheter skulle klara av att entra, på grund av inre låsningar och avgrundsdjup ångest. Det kändes ingenting. Jag behöll mitt lugn trots den skakande kvinnan som fick hela soffan att vibrera. 

 

 

Så drivs jag nästan till vansinne. Kan inte tänka på någonting annat än mat. Och mitt livs största kärlek gör sig påmind och skapar begär. Bröd. Jag trotsar mitt sunda förnuft eftersom kroppens reaktioner ändå saknar logik. Så jag köper bröd, fritt från gluten och alla spannmål utom havre. Bröd som jag inte ätit på tre år, tror jag. Tänker att går det så går det. Går det inte, så kommer det troligtvis ändå vara värt det. Euforin som uppstår får mig att spontant börja dansa under yogapasset. Så värt det.

 

 

 

 

 

 

Förra gången jag blev avfärdad av läkare, för bara några veckor sedan, kände jag avgrundsdjup uppgivenhet på ett sätt som till och med skrämde mig. Jag var beredd att ge upp helt men önskade att jag kunde bli arg istället.

 

Denna gången känner jag en oerhört kraftfull vrede. Det är jag verkligen inte van vid, och senast jag kände så var över tre år sedan. En sådan ilska kan vara väldigt användbar. Jag tänker använda den till något bra. 

 

 

Känslan som infinner sig när en person, som tidigare bara kunna se saker ur svart eller vitt perspektiv, helt plötsligt börjar prata nyanserat. Så att en för en gångs skull inte behöver erbjuda perspektiv, utan enbart lyssna. Häftigt. 

 

När jag läser saker som detta blir jag förbannad och tänker kan vuxna sluta förtrycka barn någon jävla gång?

 

 

I många år betraktade jag min kropp som en fiende. Som någonting som inte var en del av mig, som någonting jag behövde motarbeta, bekämpa. Det är förvisso antagligen en ganska naturlig reaktion när kroppen slår bakut för att en ger den föda. 

 

Men vad jag än tycker om saken, så är den en del av mig. Även om den är ett as. Jag kan numera beundra den för dess styrka. De senaste veckorna har jag i princip inte ätit fast föda alls eftersom kroppen blir så oprovocerat förbannad om jag gör det. Jag har gått hela arbetsdagar utan något som helst näringsintag. Vissa kvällar har jag ätit en näve cashewnötter, och det har gjort att jag har orkat en arbetsdag till. Det var innan torsdagen och fredagen...

 

På mina elva år med magproblem så är detta inte första perioden som jag inte kan äta fast föda. Dock är det den värsta eftersom jag inte klarar av ens flytande föda, vilket jag har gjort de andra perioderna. På vissa sätt har kroppen ändå vant sig, och lärt sig att hushålla med resurserna. Jag har tappat en hel del i omfång men inte mycket kilomässigt. Och kroppen klarar av att överleva på en handfull nötter. För det är jag tacksam, och imponerad. 

 

För mycket annat vill jag be den dra åt helvete. Men då drar ju fanskapet mig med sig. Jag skickade en remiss till Lunds gastromottagning och det verkar som att de kommer att ta emot mig. Väntetiden är emellertid fyra månader. Måtte de få återbud, för jag vill kunna äta i jul. 

 

 

I lördags åt jag lite grönsaker och lite frukt. Sedan låg jag och vred mig i magsmärtor halva söndagen.

 

I måndags konstaterade jag återigen och en gång för alla att flytande föda inte heller fungerar, så det har varit tillbaka till svält sedan dess.

 

Jag har inte kunnat sova om nätterna, troligen på grund av hunger.

 

Igår kväll åt jag lite kikärtsröra eftersom jag var så fruktansvärt hungrig. Har sedan legat och vridit mig i magsmärtor och gnytt som ett djur hela natten samt fantiserat om att ta en kökskniv och skära sönder tarmen. Smärtorna nådde sin kulmen när jag vid uppstigningstid i morse låg i fosterställning på badrumsgolvet och hade så extremt ont att jag fick spy galla rakt ut på golvet. Att röra på kroppen var nämligen inget alternativ. 

 

Jag är likblek, har hjärtklappning och orkar knappt sitta upp. Och snart är det tänkt att jag ska gå till jobbet. 

 

Viljan att fortsätta leva hänger på en djävulskt skör tråd, kan jag säga.

 

 

 

Jag dricker glögg och varm choklad, lyssnar på julsånger och tittar på julfilmer. Och så fantiserar jag om snö. För just nu måste jag längta. Och det gör jag. 

 

 

 

 

Jag pratar med en kollega om det faktum att ingen av oss kommit så långt ifrån där vi började; att vi är så fästa vid våra familjer att vi väljer att hålla oss nära istället för att upptäcka världen. 

Så kommer de hit och jag slås som vanligt av hur högt jag värderar min pappas humor och min mammas medmänsklighet. Hur de kompletterar varandra och hur jag i deras blickar kan se samma kärlek som syns i mina ögon. Jag får en kopp där det står Världens bästa syster och jag tänker på hur fantastiskt fint livet har blivit ändå. 

 

 

 

Bara jag hör hennes stämma i korridoren, så blir jag på glatt humör. Hon kan få de mest vardagliga saker att låta hysteriskt roliga och får mig ofta att skratta så jag gråter. Vi svär lika mycket och när vi pratar med varandra, är det bred skånska som gäller. Igår skrattade vi oss halvt fördärvade åt just skånska. I morse kom hon in på mitt kontor, kramade om mig och sa "jag ska bara se så att min favorit är här". Vissa människor springer verkligen rakt in i hjärtat på en. 

 

I fem år har jag haft en idé till en tatuering. Jag har haft en klar bild över hur jag har velat att den ska se ut, men den djupare meningen har fattats. Så det har fått vara en process. Symboliken i den har fått växa fram. De senaste två åren har den smugit sig fram till mig som en ren självklarhet. 

 

Jag har aldrig tillräckligt med ord för vad saker betyder för mig. Men kortvarianten är denna; det är okej att vara lojal mot sig själv. Det är okej att lämna, överge det som ändå inte kan växa. 

 

 

 

 

 

 

Så längtar mitt sinne återigen efter tystnad. Efter egna bilder att måla fram. Så jag stänger av bilderna, ljudet. Och försjunker i böcker som jag redan läst men som har ett språk som porlar behagligt genom mitt inre. 

 

Orden. Allting börjar med dem. Och allting slutar med dem.