Spontant är roligast!

Jag blev drabbad av en väldigt stor insikt i veckan. Och jag känner mig så lättad. Saker som tyngt mig, saker som inte vill släppa taget, känner jag mig nu befriad ifrån. Jag fick sannerligen perspektiv. Ibland ser man inte det bra, för att det dåliga är i vägen. Och är det någonting jag har lärt mig genom de senaste veckornas samtalsövningar, så är det att om man förändrar sig själv och sitt bemötande bara en liten smula, kan det ha väldigt stor påverkan på samspelet. Vad glad jag blir! Känner mig så kärleksfull.

Igår läste jag gamla tankar och kunde se en viss bitterhet som jag inte längre känner. Det är så fint när man kan se sin egen utveckling. Jag börjar bli mottaglig för sådant jag inte varit mottaglig för förut, tror jag.

"Det är för fan varmare i kylskåpet än vad det är utomhus!"

Och på tal om det invigde jag idag min nyinköpta, fodrade vinterjacka. Det är något vackert över att gå i stadens affärer när mörkret lagt sig och endast människornas rörelser, alla skyltfönster och gatlampor lyser upp tillvaron.

Igår åkte jag till Ullared för att trängas inne på Ge-kås lagom till höstlovet. På vägen dit utvidgades mina pupiller så mycket och så ofta att jag nästan trodde att iris skulle bli permanent svart. Hösten är verkligen sagolikt vacker. En färgexplosion likt en nyårshimmel. Jag har svårt för att förstå de som finner hösten tragisk och deprimerande. Visst är det en döende årstid, men döden kan uppenbarligen vara väldigt vacker. Och jag har alltid attraherats av färger. Och den död som hösten genomgår, sätter igång en slags pånyttfödelseprocess hos mig. Jag älskar den känslan.

På vägen var öronen fyllda med bland andra Markus Krunegård, Bob hund, Placebo, Keane och Kristian Anttila och jag behövde påminnas om de klockrena texterna. Sen finns det vissa låtar som lägger sig som ett brunnslock överhjärtat - tynger ner och täpper igen. Det handlar om starka associationer där känslan smakar lika skarpt som vid tillfället man minns.

Själva vistelsen vill jag inte ens prata om. Jag kan bara konstatera att när för många människor vistas på en för liten yta, beter sig folk illa. Det är först till kvarn och var man för sig själv. I slutändan var jag nöjd med inköpen och det är ju det som spelar roll.



Det är så typiskt mig och mina sömnproblem att få inspiration såhär mitt i natten och först då kunna sätta igång med hemtentan ordentligt. Det gäller att smida medan järnet är varmt.

Kanske börjar jag känna mig som en hel människa. Omvärderingar kan vara livsomvälvande.

Det är så underbart att få ett spontankärleksryck och bara lägga sig på golvet bredvid Sesam, lägga armarna runt honom och borra in ansiktet i hans päls för att sedan ligga så en stund och lyssna på hans spinnande. Kärlek på hög nivå!

♥

Jag vet nog inte riktigt var jag är just nu. Jag är överallt och ingenstans.

Jag pendlar mellan ångestdrömmar som lämnar efter sig en känsla med smak av fullkomlig meningslöshet, och att skina som en sol och vara bubblig av skratt precis hela tiden. Sedan åter tomhet för att några timmar senare ligga och gapskratta i min säng mitt i natten.

Om nätterna får jag dela säng med en katt, åtminstone för en timme eller två. Om morgnarna väcker han mig genom att ta ett glatt skutt upp i min säng. I flera timmar går jag och nyser och har ont i ögonen. Bitterljuvt, och totally worth it.

För det är ju så livet är. Det måste finnas en risk för något väldigt negativt, för att man ska kunna uppleva något väldigt positivt. Men vetskap är inte alltid lätt att omsätta i praktik.


Drömmar sätter spår i mig. Förvirrar, öppnar upp, förtvivlar, förser mig med insikter.

Såhär kan en fredag se ut:

När jag sträckte mig efter en varukorg idag, kändes det som att armen skulle gå av - åtminstone hoppa ur led. När jag gick nerför Stadiumtrappan infann sig en blixtrande smärta i knäna. One of these days kommer deras styrka inte räcka till. När jag böjer dem, vet jag aldrig om jag kommer kunna räta upp dem igen och fortsätta framåt.

Men sedan insåg jag en sak. Det kunde ha varit värre. Kroppen har jag aldrig gillat ändå, men min hjärna är det dyrbaraste jag har. Så länge den är intakt, är jag rätt nöjd ändå.

Och det har börjat bli dags att följa den rekommenderade prioteringslistan i livet:

1. Jag själv
2. Relationer
3. Arbete
4. Pengar

För så har det sannerligen inte sett ut...

Visst är det frustrerande när man inte ens kan äta utan att tappa besticken, eller när man måste använda båda händerna för att hålla en kopp kaffe, men å andra sidan har jag inte lyssnat alla gånger min kropp försökt säga ifrån. Det är nog på tiden att jag gör det jag borde ha gjort för längesen.

Ungefär såhär: det känns som att mitt liv inte hunnit börja än - att det börjar först nästa år när jag tagit examen, fått ett jobb jag trivs med och flyttat. Och samtidigt har min kropp redan gått sönder. Jag trodde inte att jag fysiskt skulle känna mig som 74 vid 24, helt enkelt. Spelar någonting någon roll?

Jag känner mig alldeles tom.

Tömd på motivation, inspiration och livsglädje. Näst intill apatisk.



"Kom igen, ge mig en vibration
här i en fil i en värld utan slutstation
Ser du ett skepp eller en champinjon?
Är det mycket begärt med en vibration?"

För ett tag sedan upptäckte jag till min stora förtjusning att jag har små, små skrattrynkor bredvid mungiporna som blir synliga när jag ler. Nu inser jag att man ibland skrattar så mycket och så ofta att de syns även när ansiktet är gravallvarligt. Wunderbar :)

Idag var det dags för ännu ett läkarbesök och jag fick min diagnos fastställd. Jag blev inte förvånad, men en smula ledsen. Fibromyalgi. Jag hann inte mer än komma innanför dörren när mamma berättade att hon ska köpa en värmemadrass till mig. Hon visar så mycket omtanke numera att jag blir alldeles rörd.

Nu har jag precis fått på mig min toga. Jag valde ett rött lakan eftersom det då inte syns så mycket om man skulle spilla rödvin ;) För sedan värken drog igång är jag fumlig och tappar saker. Allt kan hända. Och jag måste säga - man är inte speciellt smidig i detta plagg! Snart ska jag undersöka hur stort projekt det är att bara gå på toaletten iklädd en sådan ;)

Ikväll ska jag på togaparty. Det innebär att alla ska bära toga. Kan bli mycket intressant :)
Det faktum att det är krypavstånd till festen - det gillas.

För första gången sedan det började vågar jag släppa ner försvarsmekanismen som fått mig att skämta om det. För första gången vågar jag släppa fram rädslan som brinner i bröstet. Mitt liv har för tusan inte ens börjat än! Jag vill inte.

Jag undrar vad jag är mest rädd för - att värken är något kroniskt eller det självhat jag kommer utveckla om det är kroniskt.

Jag har ju sannerligen skaffat mig ett partytrick: så fort jag rör mig knakar det någonstans i kroppen. Speciellt om jag rör på tex vänsterarmen när jag har ont i den. Tidigare ikväll knakade det till och med i käken, rakt upp i huvudet. Disturbing AB. Jag har aldrig kunnat knaka förut. Och nej, det är inte smärtfritt.

Jag hittade nyss en dikt jag skrev när jag saknade Sara Sockervadd. Det fanns en period då vi inte delade varandras liv och då skrev jag såhär:

2004-10-26

om sommaren skriver jag ditt namn i sanden
om vintern stampar jag det i snön
om våren drar jag in dina friska andetag
om hösten brygger jag mitt te blott för dig

varenda år är ett minne av dig
varenda vind har passerat din kind
varenda stearinljus brinner av ditt syre
varenda klädesplagg bär din doft

och jag tapetserar med din själ
dekorerar med dina tankar
möblerar med dina känslor
så våra själar kan bli en igen


Varför skriver jag inte på det sättet längre?

Jag har inte alls uppskattat hur min värk på sistone har satt käppar i det hjul som är mitt liv. Men igår var det äntligen dags för koffeinkickar med Sara igen. Kattungen hade vuxit sig stor och var så härlig foglig! Den bara låg i famnen och var helnöjd med det. Och det var härligt att vara tillbaka. Att träffa denna familj igen. Att dricka kaffe, prata och bara vara. Där känns allting så kravlöst. Man behöver inte vara på topp och jättesocial, man kan komma som man är och accepteras ändå. Man kan ha ont nånstans, man kan vara trött, whatever. Man kan vara sig själv. Med mig hem fick jag tabletter som hjälpte mig att sova. Tusen tack!

"Lovely to meet you, Doc, you're a horse's ass but you mean well"

Han är ju för underbar :)

Nu kan jag äntligen sätta fingret på en känsla som kommer och går och alltid återkommer om och om igen.

Varför ska folk envisas med att släpa in i deras hjärtan om de ändå ska kasta ut mig lika fort igen?

Jag vet inte vad jag ska tycka om att jag numera kan ha en bra kommunikation med mina känslor. För när jag låter dem slå till direkt, gör det ganska ont. Självmedvetenhet is a bitch sometimes. Just nu är jag ledsen och jag är inte riktigt glad över att känna att jag är ledsen, eller det faktum att jag vet varför jag är ledsen.

Även om jag känner mig avslappnad så är jag stel. Stel i skulderblad, axlar och nacke. Och det syns. Går inte att dölja. Folk ser på mig att jag har ont. Ikväll satt jag dessutom och vred på och masserade leder. Jag åkte till O'Learys för att ha trevligt med mitt fotbollsgäng och kunna fokusera på något annat än värken. Den finns där men den känns inte lika närvarande. Jag vill leva lite ändå. Vill inte vara så förbannat begränsad som värken gör mig. Det är väldigt svårt att ta sig upp för en trappa när benen är domnade och armarna som man annars brukar dra sig upp med är fulla med sådan värk att du inte kan ta i. Och det blir värre för varje dag som går. När jag gick till O'Learys kände jag först hur höger fotled strejkade. En minut senare strejkade vänster knä. Jag vill inte veta hur jag ser ut när jag går ibland. Och så fort jag rör mig knakar det någonstans i kroppen. Nu förstår jag verkligen vad Sara menade med att hon inte kan hålla fingrarna rakt på grund av sin värk. Jag vet nämligen precis hur det är numera.

Jag är trött på att hela tiden bita ihop och låtsas som att det inte är jobbigt. För det är helt fruktansvärt. Min livsglädje kommer ta mig igenom det. Men just nu behövde jag gnälla lite. Jag vill inte behöva sitta bland vänner och massera min egen nacke för att härda ut eftersom tabletterna inte gör sitt. Jag vill inte behöva dricka alkohol för att vara i princip helt värkfri. Jag vill inte styras av en felande kropp.

Man är bra dum som aldrig värdesatte hälsan innan den togs ifrån en. Att man tar allting för givet sådär.

Visar sig detta vara något kroniskt, ska jag klona mig bara för att kunna slå skiten ur mig själv ;)

Idag har jag fått Markus Krunegårds nya skivor i brevlådan. Medan jag packade upp dem fick jag en impuls och viskade "Hej älskling". Nu sitter jag och lyssnar på Hollywood Hills på repeat - låten jag har tjatat om sedan i somras. Låten som bosatte sig i hjärna och hjärta och ideligen sökte uppmärksamhet. Lyckan jag känner får hjärtat att sjuda. Jag älskar låten. Den är helt fantastisk!

"Innan dig var döden nåt som tröstade mig
Innan dig skrämde inte döden mig"

... och jag vet precis hur han menar.


Så nu ska jag fortsätta med att försöka sittdansa bort lite värk. Den här låten är min drog nu. Jag anar abstinensbesvär om jag så bara lämnar rummet för ett toalettbesök.

Ett djävulskt driv en himmelsk iver hoppet härjar river o sliter i mig i mitt bröst!

Jag fick precis reda på mina provsvar. Som jag befarade var de bra. Värken beror alltså inte på något så enkelt som näringsbrist. Damnit!

Jag är jättevarm i hjärtat nu. Jag vill dela med mig av värmen. Krama någon så hårt att mina hjärtslag känns genom tröjorna.

Jag tror jag känner mig älskad. Det gör mig stirrig och glad på samma gång. Hjärtat hoppar hoppsasteg men försöker samtidigt rymma genom ryggen. Eller. Jag är fylld med så mycket kärlek att jag inte vet hur jag ska hantera det. Eller är det lycka? Eller både och?

Bredvid mig ligger min katt. Kramar jag honom nu, går han nog sönder så jag får nog låta bli. Får pussa honom lite lätt på huvudet så att han börjar spinna.

Och imorgon kommer jag äntligen kunna lyssna på den underbara låten på riktigt och inte bara i mitt huvud. Den här alltså: "...ändå kallar du mig pucko när jag undrar vad du ser hos en sån som miiiiiiiig..."

Då ska jag också visa hur min födelsedag såg ut.

"Okay, I gotta ask - what's with the ear-to-ear smiley?"

- Heroes

Hela denna natten bestod av värk och därmed ingen sömn.
Jag hade dock en söt katt liggandes bredvid mig hela tiden. Sötplopp!

Så var det äntligen dags för läkarbesök efter tre veckors värk. Läkaren verkade ta mig på allvar. Lyssnade på mig när jag sa att det kändes som leder och skelett snarare än muskler. Undersökte mina leder. Ställde frågor och skickade mig på provtagning. Steg ett är att utesluta näringsbrist. Det kan vara något så simpelt som orsakar min värk. Jag är dock tveksam till det eftersom jag numera äter som en normal människa. Mitt blodvärde låg på gränsen vilket det gjorde för två-tre år sedan också. Mitt blodsocker var kanon, vilket gjorde mig en smula besviken. Hade hoppats på diabetes framför Bechterews sjukdom eller fibromyalgi.

Nästa tisdag har jag nästa läkarbesök inbokat och då kommer även provsvaren. Hur vi går vidare med min värk hänger på vad de visar. Det är också då vi ska ta tag i min IBS och allt vad det innebär. Jag erkände för läkaren att jag borde gjort detta besök mycket tidigare men att min läkarskräck stått i vägen. Han bara skrattade :) Sedan fick han mig att återigen inse hur dum jag är mot mig själv som går en heltidsutbildning och extraknäcker när jag har så många fysiska stressymptom och två kroniska sjukdomar. Pengar är inte allt. Hälsan är ingenting jag kan få tillbaka så när ska jag sluta vara så förbannat korkad mot mig själv? Självbevarelsedrift var det, ja ;) Men sen är jag också envis som en get i vissa situationer och vill inte inse det faktum att min kropp inte klarar vad de flesta andra klarar.

Idag är min värk utan dess like. Jag har så ont att inte ens en skållhet dusch lindrade. Efter läkarbesöket hälsade jag på Morgan men fick vara besvärlig och ringa efter skjuts eftersom jag insåg att jag inte skulle klara av att ta mig hem själv.

Så min fantastiska lördag berättar jag om en annan gång.
Jag önskar mig en värkfri födelsedag men det är sannerligen för mycket begärt. Helst av allt hade jag önskat mig en frisk kropp men det är tyvärr en omöjlighet. Jag ska ju faktiskt få tonfisksmörgåstårta. Det är mer än tillräckligt :)

Precis, man kanske inte helt oprovocerat går fram till någon, pekar på deras ansikte och säger "Det där är det mest osymmetriska jag någonsin sett, hittar du ens munnen när du ska borsta tänderna?"

- Morgan

Jag dör av skratt :'D

Så kom fredagen och jag tyckte ärligt talat att väntan började bli lång. Mina två fina skulle inte dyka upp förrän halv åtta och min längtan var enorm. Detta ledde till en väldigt komisk händelse innan de väl anlände. Jag hade precis haft ett sånt där fint moment med mina föräldrar där man en av få stunder känner genuin gemenskap och skrattar tillsammans. Det ringer på dörren och jag tror naturligtvis att det är Malin och Poffe, och öppnar därför dörren med världens största leende. Jag möts av en väldigt, väldigt barsk och bitter människa. Det sägs att leenden smittar vilket min erfarenhet styrker, men vissa är uppenbarligen immuna ;D Jag fick i alla fall gå in och fnissa av mig en stund hos mamma.


Så kom de äntligen och jag blir så generad av presenter! Glad också, naturligtvis. Jag hade inte haft en tanke på just presenter så det var lite överväldigande, på ett fint sätt ;)



SingStar sattes igång och vi hade verkligen jätteroligt! Dock upptäckte jag att min bästa skiva har försvunnit spårlöst och måtte jag återfinna den. Men i övrigt var det en underbar kväll!


Så småningom tog vi oss in till Banken och dansade.


Dagen efter skrattade jag mig halvt fördärvad när jag pratade i telefon med Malin. Våra minnesluckor var väldigt synkroniserade ;) Jag fick ett sms av henne som löd ungefär: "Fel människa att fråga för minnet sviker" - hilarious!

På tisdag fyller jag 24. Det känns inte som det varken fysiskt eller psykiskt. Jag känner mig äldre.

I vilket fall så jag tycker jag inte om att fylla år. Jag vill inte bli firad. Och med den inställningen förminskar jag mig själv. Jag måste sluta upp med det. Min mamma ska baka tonfisksmörgåstårta i min ära och jag blir lycklig bara av tanken. Det är möjligt att Sara faktiskt åker hit ända från Malmö på min dag, för min skull. Det var ett rörande sms att vakna upp till. Jag är glad över den jag är, så varför kan jag inte vara glad över att jag fötts? Jag får skärpa mig på den fronten ;)

Ikväll ska jag småfira med Malin & Poffe. Så idag är jag alldeles varm i hjärtat. Poffe ska köra ända från Osby och hit. Det är en fantastisk känsla när andra människor får en att känna sig viktig, för det är någonting jag alltid saknat eller inte varit mottaglig för.

Igår berättade jag för första gången för mamma om hur jag under en väldigt lång tid kände mig oviktig och oälskad av mina egna föräldrar. Och jag frågade mer om hennes egen uppväxt. Och berättade att murarna, som hon är medveten om att hon har, har hon skickat vidare till mig. Upprepningsmönster. I skolan fick jag nämligen en epiphany och insåg att jag måste omvärdera en hel del saker. Det finns så många olika sätt för människor att uttrycka kärlek och alla behöver inte vara positiva. Men det är ändå kärlek. Alla delar vi inte samma bild av hur kärlek uttrycks, och det är viktigt att förstå. Helt plötsligt måste jag forska i min och pappas relation, trots allt. Fast jag har ju själv märkt att när jag bestämt mig för att ge upp den relationen, så fortsätter jag ändå att kämpa och anstränga mig.

Till något helt annat: så fort min katt kommer innanför dörren kramar jag om honom så intensivt jag kan. Så att han ska känna kärleksflödet ordentligt. Och så älskar han när jag pussar honom varm. Sen ställer jag mig framför spegeln. Säger åt honom att titta på hur himla fin han är. Så vill jag göra med många människor. Att de ska kunna se hur fina de är.


Nu längtar jag efter kvällen. Jag tycker om de två personerna så ofantligt mycket.
Och imorgon ska jag få skratta med mitt fotbollsgäng på O'Learys.
Livet är fint och det kan ingen värk i världen rasera.

Dagens kommentarer riktade till mig:

"Du har massor med hjärtan runt dig"

"Inte konstigt att din kropp beter sig så när din själ är så gammal"

Trots omständigheterna flödar jag av positiv energi. Av motgångar växer man sig starkare.

Så länge jag mår som jag gör, spenderas dagarna mest såhär:

Såhär bra mådde jag efter att ha fått bli hämtad i skolan igår:


De tjugo minuterna jag satt och väntade på att mamma skulle anlända, kändes som flera timmar. Det finns verkligen så många olika sätt att må dåligt på och inga går att jämföra med varandra. Men såhär i efterhand kan jag inte låta bli att skratta åt hur sliten jag ser ut :)


Annars brukar jag ju snarare se ut såhär:

Jag fick ett spontanryck och seglade (ja, inte surfade) in på Arbetsförmedlingens hemsida. I januari är jag färdigexaminerad socionom så det börjar bli dags att ta tag i det hela. Har suttit och filat på mitt CV och har enbart den personliga beskrivningen kvar. Jag antar att jag sparade den till sist eftersom jag misstänkte att det skulle bli den svåra biten. Men sen insåg jag att så inte är fallet. Vid detta laget känner jag mig själv så väl att det inte kommer bli några större problem att framföra den kunskapen genom ord.

Och jag har faktiskt tyckt att det hela med att fixa med ett CV var roligt. Jag älskar de stunder då jag fortfarande kan vara motiverat ambitiös. Och just nu stortrivs jag i skolan. Jag lär, jag utvecklas och jag är omgiven av härliga människor.

Denna känslan infinner sig oftast om hösten. Jag älskar dig, höst. Och om min kropp är snäll mot mig imorgon, ska jag gå en höstpromenad med en vackermänniska.

Något av det jag älskar mest i denna värld, är ord. Hur de kan sammansättas och bli något nästan övernaturligt vackert. Då blir hjärna och hjärta ett på något vis.

Så jag brukar läsa en massa ord. Vackerord skrivna av människor jag inte känner. Och när de beskriver att de mår dåligt vill jag bara krama om dem och viska i deras öron att allting kommer att bli bra. Helst av allt vill jag också få dem att se hur inutifina de är.

Alla har vi ett visst mått av kontrollbehov. Och när man tappar denna helt, uppstår känslan av maktlöshet. Den känslan börjar jag bli trött på. Just nu kan mitt liv liknas vid en karusell då jag ena stunden blir överlycklig över att mina smärtstillande faktiskt för en gångs skull hjälper, till att i nästa stund vara så svimfärdig att jag efter två timmars kämpande får acceptera faktum och be om skjuts hem. Man gör upp planer som man ser fram emot, men kroppen ställer sig i vägen. Jag vill så mycket, men kroppen förmår så lite.

Är det Bechterews sjukdom?
Är det fibromyalgi?
Eller är det något harmlöst som går över?

Det återstår att se.
Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle uttrycka mig på följande sätt men jag ser fram emot måndagens läkarbesök. Mitt psyke är starkare än någonsin så nu går vi till botten med det här!

Jag säger som en klasskompis sa i torsdags:

Jag är glad att jag är jag.

Och visst är väl den känslan jättehärlig? :)

Ännu en sak jag har glömt nämna: Malin är så himla söt! Så fort jag kom innanför dörren till hennes lägenhet i fredags, värmde hon en vetekudde till mig, vilket hon gjorde fredagen innan också. Allt för att lindra min värk. Det är så fint att bli ompysslad ibland, för jag är så ovan vid det. Hon är så omhändertagande, och det är en vacker egenskap.

Idag har jag dragits med min värk i två veckor. Räcker inte det?

Just ja. Helgens skrattattacker får inte bortglömmas!

När jag, Kelly och Malin gick hem från fredagens efterfest, skrattade hon sig fördärvad. Helt hejdlöst gick hon och bara gapskrattade. Sjukt härligt!

Igår upplevde jag och Morgan samma sak på hans balkong. Jag vet inte ens vad jag började skratta åt men jag kunde verkligen inte sluta. Att Morgan skrattade åt min skrattattack och samtidigt utvecklade ett Eddie Murphy-skratt, gjorde inte saken bättre ;) Så himla roligt. Vid ett tillfälle trodde jag att jag skulle spotta ut en klunk öl i hans soffa. Vid ett annat höll jag på att börja spotta krossade chilinötter. Åh, vad det är underbart att skratta!

Det var dags för den tredje lördagsvinkvällen i rad med Morgan. Det är absolut skrattretande hur otroligt dåliga vi är på att titta på en film tillsammans. Vi har så mycket att prata om och det är så trevligt med rökpauser på balkongen att vi helt enkelt inte har sett en hel film - inte ens i närheten. Men det är ju det som är så fint - när man hittar personer som man känner så mycket gemenskap med att man glömmer bort tid, rum och eventuell värk. Förståelse är den snabbaste vägen till hjärtat.

Det var rödvin, kaffe, öl, chilinötter och kanelgifflar. Suveränt!

För övrigt var det värsta höststormen utomhus, så jag var väldans glad när jag hittade min enda jacka med luva :)

I fredags stod jag i valet och kvalet. Det fanns en inre kamp mellan vilja och vad min kropp förmår. I onsdags flyttade Malin till Malmö och jag ville så hemskt gärna se hennes lägenhet. Fredagar är dessutom "våra" kvällar tillsammans. Och så kunde jag slå två fantastiska flugor i en smäll eftersom Sara också bor där nere. Så trots kroppens protester, vann min vilja. Värken fanns där när jag anlände, men det kunde en Pronaxen och några glas rödvin råda bot på ;)

Malins lägenhet var jättefin. Stor, öppen, nyrenoverad och med tillhörande mysig innergård. Än en gång fick jag sitta på en balkong och beundra månen i en frisk höstvind. Jag älskar den känslan. Snart fick jag, Malin och Kelly sällskap av Sara som också nyligen flyttat. Det visade sig att hon bor precis i närheten, så euforin var på topp.

Det blev en sväng på härliga Svea innan vi var ett gäng som intog Saras och Robbans nya, stora lägenhet för lite efterfest. Jag tyckte att kvällen var helt fantastisk. Jag fick släppa på min spärr som säger att det är skamligt att gråta inför folk och fick därmed utlopp för lite känslor framför två av de finaste människorna jag känner till. Det var så otroligt skönt och befriande. Och jag älskar dem ofantligt mycket!

Idag rör jag på mina leder så mycket jag bara kan. Försöker hålla dem mjuka. Tränade ryggen en runda. För jag vet att hur stark min vilja än är, så kan kroppen övervinna den. Men idag vill jag ner till Malmö och titta på Malins fina lägenhet. Jag vill verkligen det. Jag ska göra ett otroligt tappert försök, sen får vi se om det går vägen. Värken är trots allt som värst på morgnar och kvällar.

Första oktober och kastanjer har börjat falla. Jag plockade upp en från den våta asfalten och lät den följa med mig hem. Har en kastanj i var ficka på min manchesterjacka och jag minns inte riktigt vilket år jag stoppade dit dem. Men jag tycker om att ha dem där. Det känns som att hösten anlänt på riktigt nu, så idag prydde jag mina händer med vantar och hoppade i mina fodrade låtsas-converse.

Fick en fin komplimang idag igen: "Caroline är världens mest intelligenta... jag har ju aldrig pratat med tösen innan!"

Min morgon:

Stiger upp.
Accelererar som en sengångare.
Dra mig upp till köket för att göra te och en smoothie.
Blir helt fruktansvärt yr, illamående och svimfärdig.
Får lägga mig på golvet för att inte svimma och möjligtvis kräkas samtidigt.
Får en sån där attack då jag kallsvettas nåt enormt, känner mig som att jag har över 40 graders feber och inte kan röra mig.
Kan ställa mig upp för ett par sekunder för att ta mitt te och min smoothie och världen snurrar något helt enormt.
Får krypa bort till trappan med glasen i händerna.
Blir helt fruktansvärt yr av ansträngningen.
Lägger mig ner på golvet igen.
Sätter mig upp och dricker mitt te, men kan knappt sitta upp utan att svimma.
Dricker halva min smoothie.
Kryper nerför trappan.


Det är ju också ett sätt att starta dagen!
Om jag kan ta mig till skolan återstår att se.
Hur lång tid där jag i så fall klarar återstår att se.

Nu vill jag inte mer!