Känslor har ingen tidsuppfattning.

I veckan såg jag hur löven redan påbörjat sin färd mot marken. De föll sådär vackert som bara gulnande löv kan, men vackerheten nådde inte hjärtat. Jag kände inte den höstglädje som jag brukar. För ingenting känns som det brukar. Saker som egentligen borde springa rakt in i hjärtat hittar inte längre dit. Som om jag slutat ta ord på allvar. Min verklighet saknar numera färger, den är istället svartvit men ger ett grått intryck.

Det är samma känslor, samma tankar i samma ekorrhjul. Hur jag än gör, blir resultatet detsamma. Det är samma jävla sten som rullas uppför samma jävla backe. "Det är lönlöst att hoppas på förändring". Jag blir bara avtrubbad.

Och jag tycker att det där med anknytning är så klockrent. Redan som barn fattar vi. När man inte får gensvar på de behov man uttrycker, ger man till sist upp och slutar uttrycka dem. För vad är poängen?

Jag saknar känslan av att vara sedd. Att verkligen vara sedd och uppskattad för den jag är, den personlighet jag besitter. Jag saknar uppmuntran till att vara den jag är. Operant betingning, så simpelt. För det jag gör nu är att tona ner den jag är. Och tona ner det jag känner. För även om jag skulle uttrycka det, så spelar det ingen roll, det gör ingen skillnad. Det finns inte längre något värde i det. Återigen; vad är poängen?

Jag orkar inte.

Ibland har jag svårt för att hantera den krock som inträffar mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv. Övergången blir på något vis för kraftig.

Man möter människor i behov av stöd med livsöden man inte ens skulle kunna föreställa sig. Människor som kämpar vareviga dag för att i det långa loppet kunna ge sitt barn det där man så förfärligt gärna skulle vilja kunna plocka fram ur plånboken lika lätt som många andra. Som helt bortprioriterar sina egna behov i den beroendeställning de redan befinner sig i, och som ändå finner styrkan att fortsätta.

Sedan kliver man ur kontoret och möts av den där andra delen av världen, där människor hänsynslöst tar bra mycket mer än sin beskärda del av tågsätet och utan vidare använder ens tvättid som sin egen. Sådana som är oprovocerat otrevliga och sådana som vägrar dela med sig av gångbanan. Och dessa petitesser väcker alla mina känslor av orättvisa och får mig att hata mänskligheten innerligt för en stund. När en sådan minimal dos hänsyn är för mycket begärt, uppenbarligen.

För någonstans upplever jag att det är dem som har det svårt, som har all anledning att vara bittra och otrevliga men trots detta - åtminstone kan bete sig och visa hänsyn gentemot sin omgivning. Och de andra, de bekymmerslösa och bortskämda, bara tar, tar och tar.

En grov generalisering, men det är så det många gånger känns.

Jag får höra att jag har ett hjärta och att jag ska hålla kvar det, ta vara på egenskapen. Att det är något sällsynt och värdefullt och jag tänker att; så ska det inte vara. För mig är det självklart att bry sig och jag stångar mig blodig för den sakens skull. Vissa attityder gör mig mörkrädd, ledsen, besviken och frustrerad. Bemötande är för mig A och O.

Jag vet inte vad jag ska tycka om känslan av vemod som bygger bo i en när en riktigt bra bok nått sin sista sida. Jag blir inte nöjd, utan vill fortsätta med att bo i den värld som presenteras och inbjuder en. Jag lämnas kvar i någon slags förvirring och tänker "Och nu då?" Jag vill ha mer.

Framför mina ögon faller askan till marken likt lätta snöflingor. Trots all vårlängtan finner jag det vackert.

I vissa fall vänjer man sig aldrig, oavsett hur många gånger man upplever det. När ett mönster upprepar sig tillräckligt många gånger, så börjar man tröttna. Att kämpa för något utan att nå utveckling är oerhört frustrerande. Man känner sig som Sisyfos, som i oändlighet får rulla samma sten uppför samma berg. Och ibland är det svårt att se värdet i det.

Jag tror inte riktigt att man någonsin slutar bry sig. Men nånstans kommer man till en punkt då man blir väldigt duktig på att ignorera det faktum, att man just bryr sig. För av ren självbevarelsedrift försöker man sluta lägga energi på det som inte leder någonvart.

Teorin som säger att om bara jag kommer göra något annorlunda, kommer personen ifråga reagera annorlunda, verkar inte alltid fungera. Ibland bär alla vägar till just... ingenting.

Till och med jag har mina gränser och accepterar inte vad som helst.

Lyssnar på Håkans nya skiva och blir glad och ledsen på samma gång. Det finns så många minnen förknippade med hans röst. Jag blir ledsen av lyckliga minnen för jag kan inte låta bli att längta tillbaka. Ibland vill jag fastna i gamla ögonblick.


Jag är fylld av förhoppningar men är rädd för att de ska falla, så därför klär jag mig i känslor av uppgivenhet. Vissa av våra försvarsmekanismer är så komiska - jag får mig själv att må dåligt i förebyggande syfte, ifall jag skulle komma att må dåligt senare. Jag brukar bromsa det tidigare än så, jag brukar inte släppa in förhoppningarna alls. Men jag behåller viljan.


Det är mycket som ska sorteras och tiden finns aldrig tillgänglig. Jag sitter i ögat på en tornado och försöker behålla mitt inre lugn. Alltid en orkan i hälarna.


Jag har saknat musiken, jag har saknat alla låttexter som springer genom mitt huvud dagarna i ända och särskilt de raderna som fastnar lite extra, som etsar sig fast och vägrar släppa taget.


Jag längtar efter att fylla lungorna med vår och se förskjutna solnedgångar. Vintern har precis börjat men jag vill redan vända blad.

Igår fick jag en tillrättavisande fråga ställd till mig och ju mer jag tänkte på den, desto mer kom jag fram till följande:

Det är inte lätt att leva efter sina värderingar i ett samhälle som så uppenbart prioriterar pengar framför allting annat.

Måndag:

Det dansar löv utanför mitt fönster och ända ner i källaren hör jag vinden ta ton.

Jag har försökt sova med en krampaktig känsla i bröstet, en strålande smärta som gungat sig fram i vågor. Obalansen hamnar i kläm.




Tisdag:

Just nu är träden nog som allra vackrast. Jag tappar hjärtat som man tappar hakan när jag får syn på en av mina favoritalléer och trots att jag hela tiden fryser, så känner jag någon form av värme.

Eftermiddagssolen gör ena delen av mitt rum till ett färgglatt disco. Solkatterna leker med kulan i hörnet. Jag avgör att värmeljus får bli min armé mot kylan och sätter mig ner för att rita, skriva eller bara lyssna på musik. Jag känner mig mer motiverad än på länge och kanske behöver den slå ihop sig med kreativitet för att bli en oövervinnerlig duo.

Årets första julklapp landar i min brevlåda och när jag drömmer mina vackraste drömmar brukar de innehålla snö. Jag drömde nyligen om en återförening jag önskar men som kommer stanna i endast en önskan. Jag drömde om äkta, frigörande skratt och snötäckta gator som dämpar de flämtande andedräkten som får form.

Jag börjar vidga mina vyer och se möjligheter. Ibland måste man skapa fler delmål för att nå det slutgiltiga målet.


Jag behövde bara släppa ut alla cancerbölder ur hjärtat för att kunna andas i normalrytm igen. Jag ser vad som ledde till förlorandet av självkänslan och jag vet hur jag ska återfå den. Det måste finnas balans men jag vill inte behöva backa. Jag behöver att någon tar ett steg fram så att vi är lika nära mitten.

Igår när jag mötte en främling på stan och såg denna torka sina kinder torra från tårar, kände jag mig själv lite ledsen. Jag märkte hur mina egna ögon blev lite fuktigare och jag vet inte om det var som jag snappade upp hennes känslotillstånd, sympatiserade eller om hon väckte något i mitt eget känsloliv. Men jag tyckte om att bli berörd.


Jag är rädd för att jag börjat bygga murar. Någonting spärrar känsloflödet, jag går bara runt och är likgiltig till allt. Jag orkar inte längre känna minsta förväntan, minsta förhoppning eller minsta lycka som på några få sekunder ändå vänds till olycka. Jag har slutat försöka gå på den där snava linan och nått någon slags acceptans, sann eller osann. För jag orkar inte sitta och gråta halva dagarna, jag orkar inte bryta ihop i duschen. Om man slutar ge slipper man hoppas på och förvänta sig någonting tillbaka. Den smärtsamma obalansen suddas ut, men också all substans. Allt som var förhöjt har nu domnat. Så jag blir så glad en kväll när jag faktiskt skrattar igen, när det är så nära till det. För jag har börjat tänka att beskrivningen "jag ler och skrattar väldigt ofta" om mig själv snart inte stämmer längre.

Jag lever inte, jag sitter på någon slags väntstation.

Jag ser anledningarna till mitt eget sönderfall och kanske måste jag tillfälligt ge upp inuti för att kunna bygga upp mig själv igen. Men framförallt måste jag prioritera mig själv - för ingen annan kommer göra det.

En flock fåglar kastar skuggor på asfalten jag korsar, skapar dubletter av sig själva. Alléer smeker ömsint min hornhinna och solstrålar kysser min kind. Björklöv dansar nerför vindrutan och jag längtar efter alla färgexplosioner. Tänker att när jag gör allt jag kan för att inte känna, så är det då jag vill känna något som mest.

Något av det läskigaste som finns är att tillåta sig att vara sårbar. Det sägs att man är som starkast när man vågar vara just det, men varför känner man sig då så fruktansvärt svag? Jag jagar en trygghet jag inte ens vet om jag är förmögen att känna mer än för stunden. Jag vill inte ha behovet av att vara på min vakt och stryka fram och tillbaka längs murarna runt hjärtat ifall jag liksom skulle behöva dem. Jag vill ha stabila hjärtslag som inte ger vika, som inte tittar sig över axeln i ren misstro till mänskligheten. Han sjunger att man ska akta sig för människor för de gör en illa om de kan men jag vill tömma sinnet på alla rädslor, inte bli begränsad och liten. Jag undrar när jag kan sluta kämpa så förtvivlat, när jag kan andas och bara vara utan att analysera minsta tonfall, minsta rörelse.

Det är något magiskt över att stå på en balkong och blicka över en innergård med tegelklädda fasader. Se hur rött tegel övergår i klar stjärnhimmel och jag vet aldrig riktigt var jag ska fästa blicken för det är så mycket vackerhet på samma gång.

Ibland när jag kör bil blir jag överrumplad över hur molnen lägger sig helt perfekt över en ljusblå himmel i någon slags oförklarlig harmoni och jag kan knappt slita blicken. Vill inte koncentrera mig på vägbana och hastighetsmätare, vill bara drunkna i det vackra jag ser.

Om kvällarna när mörkret precis börjat falla blir jag fascinerad över hur många olika nyanser som ryms i ett och samma himlavalv. Jag vet inte vilken himmel som är att föredra - den kalla eller den varma.

Ibland önskar jag att jag kunde föreviga ett mentalt fotografi enbart genom att blinka, liksom trycka av.

Jag känner mig en smula förtrollad när jag färdas genom en grön sommarbokskog och det fina med löv är att jag älskar att se dem träda fram lika mycket som jag älskar att se dem falla.

Det behöver inte krävas mycket mer än solstrålar som letar sig in genom fönstret för att känna att det kommer att bli en underbar dag.

Jag försöker att utmana mig själv i vardagen om jag ser en möjlighet. Som att få syn på någon man egentligen inte vill träffa men trotsa denna första reaktion och istället gå fram, hälsa på och vara trevlig mot någon som gjort en kopiöst illa en gång i tiden. För i ärlighetens namn finns det inte mycket som är så befriande som att vara förmögen att förlåta någon. Annars stannar det kvar i en.

Sen är det ju också så att det är min allra största drivkraft - personlig utveckling.


På samma sätt tänker jag att så fort jag drabbas av någon form av negativ känsla, så har jag ett val gällande hur jag vill hantera den. Antingen kan jag låta den vara kvar så att den slår rot och blir till något destruktivt, eller så tänker jag på vad jag vill och strävar efter att handla utefter det. Genast släpper man fri den där gnagande känslan och känner hur man växer och gör något konstruktivt istället. Men det är sannerligen inte en dans på rosor så det är inte alltid jag lyckas.

Satt och sorterade gammal kunskap nerpräntad i kollegieblock och möttes av ord och klotter som fick mig att brista ut i skratt. Jag var sannerligen en struntpratare:

"En helt vanlig dag. En fluga kryper på min hand men jag jagar inte bort den. Vårkänslor. I ett forsande vattenfall. På väg till stjärnorna. Det snurrar min jord och min själ. Vackra, vita blommor sjunger för mig. Glömmer bort att andas. I ett iskallt Ikea-land. Jag drömde en gång. Om moln. Rosa moln. De var min säng om natten. Min soffa om dagen. Mitt allt. Mot en klarblå himmel vilar mina ögon som förvandlas till lyckliga stjärnor. I oändligheten (två gånger)".

Vissa kan vara snabba med att påpeka att djur, oavsett hur tama, i slutändan ändå är opålitliga och beräkneliga. Jag kan tycka att detsamma gäller för människor. De kan nämligen också helt utan förvarning göra en totalvändning och hugga en. Fast kanske beror det i det fallet på att kärlek och hat är placerade så nära varandra i hjärnan? Jag kommer i alla fall alltid fram till samma slutsats och det är att känslor är förrädiska och lättpåverkade, och det är också därför jag inte känner tillit till dem. Varken till mina egna eller andras. Jag lägger samtidigt märke till att vissa delar av mitt liv blir bättre när jag slutar lyssna på förnuftets djupa stämma och följer mina känslor; lever i nuet. För hjärtat har sina skäl som förståndet ej förstår.



Ibland känns det som att jag springer runt i cirklar. Situationerna är unika, men associationerna är många. Det är väl det man kallar för erfarenhet.

En av de bästa känslorna i hela världen är när en riktigt nära vän är lycklig. Som att känslan är smittosam så att jag därför också känner mig lycklig, även om man vet att det är djupare än så. För det är inte mycket som är lika tillfredsställande som att veta att en person man älskar mår genuint bra i själen, även om det så bara är för en stund.

När det känns som allra värst, känns det ungefär såhär:


I


Mitt blodsocker är alldeles för lågt och jag faller med det
Känner hur det skaver i lungorna när andetagen inte får plats



II



Ibland vill jag bara att någon ska slå mig på bröstkorgen så att hjärtat återgår till sin normala takt
Och jag sväljer och sväljer för att förhindra alla rymningsförsök


III


Min kropp stöter bort känslor, stöter bort hjärtat som den stöter bort hål
och till slut måste man ge efter för smärtan



IV


Jag undrar om jag någonsin ska passera tröskeln och våga vara trygg
Ska jag föralltid behöva vara igång i läget kamp eller flykt?


V


Jag trodde livet skulle börja 2010
men det känns som att det slutat
som att det sakta rinner iväg
och jag tänker steget längre
tänker att livet finns en gång
och hittills har mitt bara slösats bort

Allting står stilla men egentligen står ingenting stilla
Det går antingen framåt eller bakåt och jag dör inombords när det inte finns någon utveckling

Framåt är bakåt och bakåt är fel


VI


Behöver nån som behöver mig



VII


Jag är verkligen en våg för jag klarar inte av obalans

Jag har all tid i världen och därför räknas den inte



VIII


Jag vågar inte trotsa någon annans distans om det är en privat relation
för på det planet klarar jag inte av att bli avvisad
Jag vill inte uppleva alla barndomskänslor hela livet


IX


"Nothing's fine
I'm torn

I'm all out of faith
this is how I feel

illusion never changed into something real
I'm wide awake and I can see the perfect sky is torn"


X


Även fast jag blundar kan jag inte sluta se


XI


Och när jag äntligen lyckas återskapa någon form av trygghet
så faller det i någon annan av kanterna

I just can't win