"I've always hated the smell of beer,
because I don't drink,
but now I like it,
because it smells like you"

Existerar sådana människor på riktigt?

Kvällens obekväma sanning: jag trodde att jag hade skyddat honom på dansgolvet. Men icke. Han hade sagt att de inte fick slå mig när han hörde dem prata om det, så de var ute efter mig hela tiden den där fredagen för två veckor sedan. Hade han inte gått mot mig när jag hade hälften av gänget två meter ifrån mig, hade jag alltså blivit nerslagen. Jippi. För att jag inte ville dansa. Kan man inte ta ett nej, kan man låta bli att ragga helt. Simple as that. Asshole o mio...

Men (ett bra sådant): ingen skymt av dem ikväll. Han hade nämligen gjort en deal: ingen polisanmälan om de lämnar mig ifred.

Jag upprepar: Existerar sådana människor på riktigt?


Och mamma var söt. När jag berättade att jag skulle till Banken sa hon oroat "Jag följer med!"
Det gjorde hon naturligtvis inte. Men hon satt uppe och väntade på mig.

Han frågade mig om jag har nära kontakt med någon i min familj, någon som jag berättar allt för.
Jag sa: "My big brother is most important to me, but these last years I have grown close to my mum, so I tell her practically everything".

'Cause it's like that, and that's the way it is.


Så avslutas kvällen med tankar på Malin och laktosfri (för nog har jag åkt på det med) vaniljglass med nöttopping. Det som inte behöver nämnas, eftersom det är så självklart: massvis med kattpussar.