Tio röda rosor på hans grav. Walnut tree på repeat hela vägen, precis som då. Men det gjorde ont, till och med i kroppen. Jag har blivit expert på att transportera all psykisk smärta till kroppen. Varsågod, spank you very much. Sen fika hos farmor och jag kunde inte låta bli att skratta hjärtligt åt vissa av hans sidor som är så lika mina egna. Den där envisheten som inte alltid är en fördel. Förnekelsen. "Jag är frisk som en nötkärna, jag behöver ingen läkarhjälp". Och jag använder hans repliker när jag spelar plump. Han lever i mig. Jag tar honom med mig. Något mer vi hade gemensamt: skrattandet. Några "om" uttalades men acceptansen känns lättare. Framför allt att hålla fast vid det positiva. Hans minne kommer att leva vidare. Något som kändes fint var att det regnade. Symboliskt.