Ett vandrande vrak som alltid har ont nånstans när hon går. Idag tänkte jag att man borde kunna sätta kroppen på autopilot så att man kunde ta tupplurar under färdsträckor. På bussen hem dansade jag med ögonen bakom mina solglasögon till Beat it, för att kunna hålla mig vaken.

Sedan kommer den välbekanta känslan som förklarar att kroppen går ner på sparlåga. Man kan riktigt känna hur temperaturen sakta sjunker, hur syrefattigt blodet känns. Hur sakta och kraftlöst det pumpas runt. Sedan sådan där eftermatenkoma jag hade hela hösten. Fast jag tror snarare det handlar om att jag blir så otroligt uttröttad även av de lugnaste aktiviteter. Efter Malmö insåg jag hur begränsad och handikappad jag är jämfört med andra. Hur andras kroppar orkar saker som min inte gör på lång väg.

Jag önskar att mitt hjärta kunde lära sig normalrytm. Det känns som att det jämt antingen slår för snabbt eller för långsamt. Jag vill ha mittemellan.