Vartenda hembesök jag gör innebär ett djur i mitt knä. När jag sitter på frisörsalongen får matte bära bort sin hund, som lägger sig på golvet och stretar emot i ren protest när den ska skiljas ifrån mitt kel. Ända sedan barnsben har djur dragits till mig och jag ser inser att jag tycker att kommunikationen med djur är så mycket enklare än den med människor. Med människor kan jag fortfarande tänka att det inte är värt det. Det är så mycket enklare att leva som en ö som inte sätter några avtryck ens i sand. 

 

Det finns inte tillräckligt med tid till mitt engagemang just nu. Jag är medveten om att det är hög stress som kastat ner mitt psyke i källaren för en stund, men den insikten gör ingen större skillnad. Djävulen på axeln överröstar allting annat och mina naglar river upp en hårbotten med begynnande stresseksem som håller på att slå ut. 

 

 

 

Mitt i det där andra så nås jag av orden "jag följer med dig & jag finns där för dig, du är inte ensam". Och jag får kramar. Massor av kramar. Och jag skrattar lite inombords när jag läser min sjukvårdsjournal. För min oro ligger inte där de tror.