Igår när jag mötte en främling på stan och såg denna torka sina kinder torra från tårar, kände jag mig själv lite ledsen. Jag märkte hur mina egna ögon blev lite fuktigare och jag vet inte om det var som jag snappade upp hennes känslotillstånd, sympatiserade eller om hon väckte något i mitt eget känsloliv. Men jag tyckte om att bli berörd.


Jag är rädd för att jag börjat bygga murar. Någonting spärrar känsloflödet, jag går bara runt och är likgiltig till allt. Jag orkar inte längre känna minsta förväntan, minsta förhoppning eller minsta lycka som på några få sekunder ändå vänds till olycka. Jag har slutat försöka gå på den där snava linan och nått någon slags acceptans, sann eller osann. För jag orkar inte sitta och gråta halva dagarna, jag orkar inte bryta ihop i duschen. Om man slutar ge slipper man hoppas på och förvänta sig någonting tillbaka. Den smärtsamma obalansen suddas ut, men också all substans. Allt som var förhöjt har nu domnat. Så jag blir så glad en kväll när jag faktiskt skrattar igen, när det är så nära till det. För jag har börjat tänka att beskrivningen "jag ler och skrattar väldigt ofta" om mig själv snart inte stämmer längre.

Jag lever inte, jag sitter på någon slags väntstation.

Jag ser anledningarna till mitt eget sönderfall och kanske måste jag tillfälligt ge upp inuti för att kunna bygga upp mig själv igen. Men framförallt måste jag prioritera mig själv - för ingen annan kommer göra det.

Nu är det hela två år sedan jag hade min praktik under socionomprogrammet, men det är ändå underbart roligt att få veta att det går väldigt bra för flera av mina gamla elever. Det känns lite som att få en önskan uppfylld.

Det blev en fika på House of Bagels med Morgan och hans australiensiske vän innan det var dags att göra Morgan sällskap medan han tatuerade in Mega man och Spider man. De blev riktigt ordentligt coola!


I övrigt har jag och Anton äntligen hittat soffan som ska få flytta med oss till lägenheten.

Att man kan bli så lycklig av lite tv-serier, som jag är nu.
Dagens lista:

• Big Bang Theory
• The Mentalist
• Bones
• Grey's Anatomy
• Vampire Diaries

Jag inser att tv-serier är en av mina passioner här i livet. Antagligen till viss del för att det är så otroligt mycket psykologi i en serie eller film, egentligen. Psykologi och sociologi - vad är mer fascinerande än det? :) Ända sedan jag var liten har jag varit en grubblare som försökt förstå bakomliggande faktorer, orsaker tills jag blivit alldeles yr, så det är väl ingen överraskning att jag är intresserad av just det jag är intresserad av som vuxen.


På tal om serie och film; igår såg jag en av de obehagligaste filmerna jag någon gång sett - Home Movie.

Och på tal om igår; min fina mamma investerade i ett par riktiga kvalitetsstövlar till mig som jag själv fick välja ut. Så dyra skor kommer jag nog aldrig investera i själv trots att jag naturligtvis ser vinsterna - hur många billiga par stövlar har inte jag gått sönder? Så det var en uppskattad gest. Fick dessutom träffa en söt liten bebis och upptäcka att systembolaget sannerligen inte prioriterar glutenfri öl då den fanns tillgänglig enbart en vecka - efter att ha lyst med sin frånvaro hela sommaren. Det tycker inte jag är helt okej. Är det rimligt att vi glutenallergiker ska klara oss på, låt säga, 30 öl (och då menar jag inte var) under en månads tid? Inte nog med att man inte kan dricka öl på krogen, nu kan man inte göra det på förfesterna heller om man hade vänt sig enbart till systembolaget. Jag är oerhört tacksam över att jag snubblade över Livsmedelsverkets undersökning om glutenhalter i öl så att Ica kan fungera som mitt systembolag. Fast det här är en ganska banal och obetydlig orättvisa med tanke på dagens läge. Den största tacksamheten är förstås över att det faktiskt finns öl som jag fortfarande kan dricka.

Slutligen; på tal om krogen - min lördag var något som jag verkligen behövde. Det var fint att sitta i ett kök och djupprata och vara ärlig om sina osäkerheter för att sedan gå till Bånken och träffa folk man känner. Jag behövde verkligen vara omgiven av mina vänner för på sistone har jag varit ganska isolerad på den fronten. För första gången spelade jag Black Jack och jag har alltid haft inställningen att spel om pengar är meningslöst och ruinerande men fann till min förvåning att jag tyckte att det var riktigt roligt. Att fortfarande kunna sitta på en uteservering utan att frysa ihjäl var makalöst och att dansa för första gången sedan i början av året var helt underbart. Jag hade helt glömt hur bra det får mig att må eftersom det är bland det absolut roligaste jag vet. Så det blev en sista svängom där innan jag åkte hem efter att ha suttit och pratat politik med någon vars värderingar överensstämde med mina och som absolut inte föll för konformitet. Förutom Malin fick jag återse härlige Johan & Emelie. Och jag tror att det var första gången på riktigt länge som jag hade roligt ute - annars har jag föredragit att umgås på hemmaplan.


I övrigt stundar två 75-årskalas (50 + 25) men jag har fortfarande inte insett vare sig att jag fyller år om några veckor eller att jag kommer få presenter. Jag tycker verkligen att det är jättesvårt att bli firad eftersom jag fortfarande har svårt för att se mitt eget värde. Nevertheless, ser jag fram emot firandet!


Nej, nu är det snart dags att njuta av Sheldon Cooper som jag saknat så.

Gårdagen var att frossa i kycklingspett med jordnötssås för att sedan sitta en liten skara i ett fönster och röka, dricka öl & rödvin och prata om allt mellan himmel och jord med musik i bakgrunden. Idag ska jag äntligen umgås med fina Malin igen. Jag är övertygad om att hennes närvaro, intellekt och våra djupa konversationer kommer vara rena terapin för mig. Jag har nog behövt det - någon att djupprata med. Det är guld värt.

Jag är imponerad och förvånad. Min läkare ringde nämligen mig idag för att fråga varför jag avbokat tiden till gastroskopi och vävnadsprov (för att undersöka glutenallergi/glutenintolerans). Efter att jag förklarat att jag mådde för dåligt för att fortsätta proppa i mig gluten, var vi överens om att jag inte tål det och att jag ska hålla mig borta från det resten av livet. Det kändes otroligt bra att han faktiskt var med på noterna denna gången, och accepterade att det inte enbart rörde sig om IBS. Hoppas bara att han skriver till det i mina journaler också.

En flock fåglar kastar skuggor på asfalten jag korsar, skapar dubletter av sig själva. Alléer smeker ömsint min hornhinna och solstrålar kysser min kind. Björklöv dansar nerför vindrutan och jag längtar efter alla färgexplosioner. Tänker att när jag gör allt jag kan för att inte känna, så är det då jag vill känna något som mest.

Något av det läskigaste som finns är att tillåta sig att vara sårbar. Det sägs att man är som starkast när man vågar vara just det, men varför känner man sig då så fruktansvärt svag? Jag jagar en trygghet jag inte ens vet om jag är förmögen att känna mer än för stunden. Jag vill inte ha behovet av att vara på min vakt och stryka fram och tillbaka längs murarna runt hjärtat ifall jag liksom skulle behöva dem. Jag vill ha stabila hjärtslag som inte ger vika, som inte tittar sig över axeln i ren misstro till mänskligheten. Han sjunger att man ska akta sig för människor för de gör en illa om de kan men jag vill tömma sinnet på alla rädslor, inte bli begränsad och liten. Jag undrar när jag kan sluta kämpa så förtvivlat, när jag kan andas och bara vara utan att analysera minsta tonfall, minsta rörelse.

Mitt numera i princip obefintliga självförtroende fylldes precis på en smula.

Mamma och pappa firade hennes födelsedag genom att spendera den i Köpenhamn. När de var hemma igen åt vi tårta och drack champagne. Rocky Road-pizza ska jag definitivt göra fler gånger. Smältande marshmallows i harmoni med salta jordnötter och mörk blockchoklad gör ingen besviken.



Och:

Smärtsamma insikter gör sig påminda gång på gång på gång. Jag hinner knappt andas mellan varven. Hinner knappt resa mig innan nästa slag.

Det bor för många mörka tankar i mitt sinne som får fritt spelrum när jag inte kan sova. Så nu ska jag försöka skingra dem genom att titta på första säsongen av underbara OC.

I övrigt fyller mamma 50 år idag så jag har påbörjat en födelsedagstårta i hennes ära. Ikväll får vi se om den smakar.

Det är något magiskt över att stå på en balkong och blicka över en innergård med tegelklädda fasader. Se hur rött tegel övergår i klar stjärnhimmel och jag vet aldrig riktigt var jag ska fästa blicken för det är så mycket vackerhet på samma gång.

Ibland när jag kör bil blir jag överrumplad över hur molnen lägger sig helt perfekt över en ljusblå himmel i någon slags oförklarlig harmoni och jag kan knappt slita blicken. Vill inte koncentrera mig på vägbana och hastighetsmätare, vill bara drunkna i det vackra jag ser.

Om kvällarna när mörkret precis börjat falla blir jag fascinerad över hur många olika nyanser som ryms i ett och samma himlavalv. Jag vet inte vilken himmel som är att föredra - den kalla eller den varma.

Ibland önskar jag att jag kunde föreviga ett mentalt fotografi enbart genom att blinka, liksom trycka av.

Jag känner mig en smula förtrollad när jag färdas genom en grön sommarbokskog och det fina med löv är att jag älskar att se dem träda fram lika mycket som jag älskar att se dem falla.

Det behöver inte krävas mycket mer än solstrålar som letar sig in genom fönstret för att känna att det kommer att bli en underbar dag.

Igår gick jag och förtidsröstade och för mig var rött en otvivelaktig självklarhet, med motiveringen: jag bryr mig om fler än mig själv.

Jag har aldrig förut varit ens lite förtjust i pizza. Men lite kycklingbitar, bearnaisesås och inte överdrivet mycket ost gör verkligen susen. Så numera älskar jag söndagar eftersom det blivit tradition att äta pizza då. Åh!


Jag kan se vissa nackdelar med att upptäcka glutenallergin - jag vet att jag kan äta onyttiga saker och jag är inte jättesen med att utnyttja den vetskapen ;)

IB har nu funnits i Kristianstad i 10 år och det firades i lördags. Det var helt underbart och vi var en liten skara före detta klasskamrater som valde att spendera resten av dygnet tillsammans. Att bara bli upphämtad av Eyva och Kjellie som på den gamla goda tiden var otroligt rörande, och att sedan få träffa gamla lärare som betytt mycket samt besökt gamla klassrum var väldigt dyrbart. Jag kommer aldrig någonsin glömma hur Thomas Bark ritade sina rektanglar på tavlan och sa "This is a tractor" eller hur jag frivilligt gick på hans ekonomilektioner istället för att ha håltimme eftersom jag inte hade det ämnet.

Efter tal i aulan och buffé i gamla matsalen njöt vi av sensommarsolen i Tivoliparken en stund innan vi efter många om och men organiserade hur, vad och var vi skulle äta. Det fick bli grillning i Robins lägenhet där vi skrattade åt YouTube-klipp resten av kvällen. Åh, vilken nostalgitripp!

Jag känner någon som kört på en val.

Vilken energigivande dag jag har haft idag!

Jag har först varit på seminarium med världens bäste föreläsare och resten av dagen har jag spenderat med Morgan. Vi har lunchat på hans systers jobb där vi fick oss några ordentligt härliga skratt i hennes närvaro, vi har gått och piercat mig i överläpp (Monroe) och öra (Tragus), bokat tatueringstid till honom samt gått på second hand och lekt med handdockor.

Dessutom har jag känt mig piggare och gladare än på länge - de två dygnen med glutenintag fick visst långvariga konsekvenser som jag gärna hade varit utan. Förutom det har också en sten släppt från hjärtat som legat och tryckt alldeles för hårt alldeles för länge.

I torsdags åkte jag, Anton och hans lillebror ner till Malmö för att sova över hos deras kusin och pojkvän som också skulle med till Tönderfestivalen. Vi värmde upp med lite öl, hängde på en biljardpub och somnade i soffan till Kopps. Fredagen innebar att dricka alkohol i tre länder innan middagstid och på lördagen öppnades första ölen klockan åtta på morgonen. En festival är en festival och annars såg det mest ut såhär: