Åkte på festival i alldeles för stora kläder för någonstans på vägen krympte jag. Tänkte på Ida när jag gick ombord tåget. Jag ville inte låta henne åka hem.
Hässleholm och ömsom regnade det, ömsom sken solen. Vi satt vid vägkanten och någon spelade Bob hund medan vi väntade på att kunna få ett armband.

Känslan man får efter att ha burit alldeles för tunga saker och äntligen fått upp tältet, är underbar. Lungorna blir avslappnade igen.



De serverade mat på campingområdet, så vi provade på den. Världens lojaste nachotallrik med överstekt köttfärs, Eldorado-chips och salsa på dunk - 40 kronor. Eftersom jag inte är ett större fan av kött såvida det inte gäller fjäder eller fjäll, lät jag bli köttfärsen. Plötsligt tog vinden tag i min tallrik, trots att jag höll den, och skickade iväg den. Det kommer ta mig en vecka att sluta skratta åt :) Tur att ingen satt bredvid mig, så att säga ;)


När regnet och blåsten lagt sig, mötte vi upp Poffe i öltältet innan det var dags för The International Noice Conspiracy. Konserten hade inte ens börjat och jag var redan tokig på alla kontaktsökande personer som gör tafatta raggningsförsök. My heart is otherwise occupied och låt bli mig. Det är inte smickrande, det är inte charmerande - det är enbart irriterande. Konserten var bra och det studsades på scen lika mycket som det gör under en Melody Club-konsert.

Så gick vi till den underbara, gula langosvagnen och frossade. Jag har sällan skådat någon som äter langos som Poffe men jag var för hungrig för att skratta ;) Kylan hann ifatt oss och det var svårt att somna men desto svårare att vakna. Vi försov oss och missade frukosten. Istället hamnade vi på världens mysigaste café - Verum. Det var ett rött hus med vita knutar och gammaldags inredning. Atmosfären var så varm att det kändes som att man satt hemma hos någon man känner.
Markus Krunegård och jag var så torr i halsen att jag var hes, Sara var illamående. Raderna Ibland gör man rätt, ibland gör man fel - lev med det sprang rakt in i hjärtat på mig. Precis så. Ha lite självdistans för världen faller inte sönder. Jag tokälskar Jag är en vampyr. Och man var sådär glad och gungig i benen trots att Sara satt ner och gjorde mig orolig.


För att få henne att må bättre gick vi och drack jättegott kaffe.

Vi tyckte om att sitta i tältet och ha djupa diskussioner. Prata om precis allt. Och som vanligt kom jag fram till att vissa saker måste utforskas innan man kan släppa dem.

Jag fick korrekturläsa impulsblogga till några från Festivalphoto.

På väg till Mando Diao var det folkmassor som försenade oss men konserten var ganska fantastisk. The Band, Long before rock 'n' roll och Dance with somebody. Jag saknade bara Mr Moon men den hade säkert ändå bara tagit sönder mig en smula eftersom den är så jävla vacker.


Placebo och han var precis lika bra i verkligheten. Hans röst är fenomenal och jag hade haft en och samma låt i huvudet en hel dag, minst. Naturligtvis spelades Every you, every me men jag ville höra Running up that hill också. När han intog scenen igen efter A song to say goodbye, spelade han den. Infra-red. Jag var så lycklig att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. Finast någonsin. Langos fick avsluta även denna kväll och sedan möttes vi av ett tält med sönderskuren ingång. De hade inte tagit någonting alls så vi hade tur i oturen men otryggheten var ett faktum. Jag låg och kramade min väska hela natten. Ibland glömmer jag bort att jorden är överbefolkad av idioter.

Lördag och Café Verum fick stå för frukosten då också. Vi drack knappt någonting av vår alkohol så vi hade hur mycket som helst kvar. Tänkte att vi en av dagarna åtminstone kunde bli salongsberusade. Success. Vi missade Parken för att få sitta på filten en liten stund till innan det var dags att möta upp Malin, Raffe och Poffe. Det var fint men kvällen föll ganska platt ändå. Sara tappade en lins och vi såg aldrig Timbuktu & Damn.


Idag åt vi campingfrukost, skrattade åt folks nysningar och var allmänt fnittriga. "Hurra, hurra för Gunnar idag" var ett utryck som vi använde sönder och hon berättade om Morgonsoffan. Bli hämtad med bil för att sedan fira Mors Dag över en bit smörgåstårta. Och medan jag var borta hann min dröm anlända, men det är en annan historia.


"Åh mitt hjärta, du får aldrig gå ifrån mig"


"Och när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen"


"Du vet var det sitter och siktar
tills du riktigt säkert vet att det hittar in
Där ingen annan kommit in, hjärtat väljer blint
Nu när jag svalt det kan du dra det hur långt du vill"


"Snälla, säg nånting som håller mig kvar"

"The one last thing to try shuffle off the planet,
and I will be the one to make you crawl
So I came down to wish you an unhappy birthday

Someone call the ambulance!
There's gonna be an accident.
I'm coming up on Infra-Red,
there's no running that could hide you
cause I can see in the dark
I'm coming up on Infra-Red
forget your running, I will find you"


För övrigt så är jag och Sara så löjligt synkroniserade.
Har samma tankar, det handlar bara om vem som hinner uttala dem först och skrattar alltid åt samma saker. Det var fint att få en festival med henne i år också.

Jag hade en hel bag in box med vin med mig hem. Och bäst jusn nu är Alice in Videoland - We are rebels.

Over and out.

Idag tar jag på mig mina mamma är bäst-strumpor eftersom hon är hjärtlig och skjutsar mig till tåget.

Drömmer mardrömmar när jag känner stress men det jag kände när jag vaknade tyder ändå på att det finns rum för allt det vackra samtidigt. Vissa saker fastnar på näthinnan bättre än andra. Vissa saker gör djupare intryck, avtryck.

Det finns alltid något positivt att hitta i det negativa. Alltid.
Jag vet vart mitt fokus ligger.



De senaste veckorna har varit C-uppsats och idag tog det slut.
Vi stod på ett bibliotek medan skrivaren hostade ut 250 papper. Fnittrade av lycka så mycket att det gjorde ont i hela tarmsystemet, men ändå på ett fint sätt. Det var till och med roligt att inse att sex exemplar av en uppsats innebär att skrivaren spottar ut samma sida sex gånger, och sedan nästa sida och nästa... så att man får stå och sortera 250 papper i 6 högar.

Och känslan. Den vackra känslan när stenarna får vingar och lämnar bröstet. För även om mitt psyke kan stänga ute stress, så är det något min kropp inte behärskar.

Träffade gamla elever från praktiken på en stentrappa och kunde inte motstå deras önskan om en tia till en hamburgare. "Haha, snyggt ärr - du kommer aldrig glömma oss!"
- Nej. Jag glömmer inte underbara människor som dessutom är knasiga.

Lägg termometern mot hjärtat och mät min lycka i vissa situationer.

Sedan känslan av total frihet när man står på en solvarm balkong omgiven av vackra träd.

Sitta på O'Learys och skratta åt gäspningar och dåligt roliga vitsar i gott sällskap över två öl. Hade hoppats på en Manchester United-stämning men skratten höll i sig ändå. För hjärtat innehöll ingen tyngd och själen kunde sväva fritt. När inga tankar skaver i jakt på bon.



Längtan.
You're already the voice inside my head

"Hjärtat slår,
det slår skiten ur mig"

MITT SYNSÄTT HAR SPRUCKIT UPP
OCH FÅTT NYA LÖSA SÖMMAR



På något vis är det ändå fruktansvärt svårt att må dåligt trots att någon håller en pistol mot huvudet. Gör stresshjärtat till en tickande bomb men tänk om jag är glad i andra hjärtat? Du kan bryta ner min kropp, men inte mitt psyke.

ångesten la sig som ett lock över hjärtat
och fick luftrören att krympa
när vi satt på bänken slutade mina öron att fungera
och några minuter senare min röst
försökte att inte vara stilla
för jag kunde inte sluta skaka

men med the hives i öronen
kunde jag ändå andas triumf
mitt psyke var motståndskraftigt
men inte min kropp

sluta mata mig med stress
it doesn't agree with me
och jag ger tillbaka den igen

finns inget obehagligare än när folk försöker lägga över något på en som man inte ska bära
inte mitt ansvar, inte mitt problem - behåll det, du

hur bromsar man hjärtat?

Malin höll superfredag för mig, Kelly och Erik. Det var TP och diskussioner kring bristerna inom sjukvården. Det är sannerligen inte bara jag som blivit illa bemött. Plötsligt drabbades jag av den där kvävande känslan jag hade på Malmöfestivalen förra året - jag-dör-om-ingen-håller-om-mig-precis-NU. Mitt fokus kom helt ur balans och jag slutade skratta två sekunder tidigare än vanligt. Blev botad när vi fick ett spontanryck och gick och fuldansade på Banken. Sprang på Marcus och Henke och kan fortfarande inte riktigt sluta skratta åt fylleröstmeddelande och parkeringsböter.

Lördag var Chillouts röda boxvin på en pakethållare och att cykla till grillfest. Det blev kubb och jag skrattar mer än jag siktar. Sara satte igång Björn Rosenström och vi stämde in i allsång. Jönsa ställde sig upp på bänken och demonstrerade Stampa med Leroy och då skrattade jag så mycket att magen nästan dog. Annars stod vi på en gräsmatta och gapskrattade i ring. PelleOlle fällde en klockren kommentar när vi pratade om att bli stannad av polisen:

"Man skulle haft en grävling i handskfacket"


Solen gick ner och jag började längta till ÖV:s uterum. Fick med mig Jönsa, Tjombi, Sara & PelleOlle. Det här var också ganska roligt:

- Jag har slått sönder halva mitt knä!
- Men då har du ju åtminstone ett och ett halvt kvar!

Det är söndag och jag är sönderskrattad men det finns ändå rum för en fin magkänsla. Snubblar över roliga citat som "En kvinna utan en man är som en fisk utan en cykel" och för en vecka sedan hade jag gjort det till min livsfilosofi. Fast mitt hjärta har kanske potential ändå.



Drömde att toningen släppte taget om håret så att jag blev blond igen. Det gav mig en dålig magkänsla så jag kan konstatera att jag nog trivs i brunt.

Dagens leende känns i ögonen.

Jag är bara lycklig i allmänhet.

- Att stryka till skjortan nertill medan man har den på sig eftersom man inte orkar ta av den.

Magsyran har fritt spelrum och bränner som lava. Det känns som att magen är full av sår som attackeras av skållhett saltvatten. De tillhörande febertopparna gjorde att jag skrattade åt precis allting lite mer än vanligt så jag ser det positiva i det negativa. Samtidigt spelades det  i huvudet låtar med just ordet feber:

"Jag är sjuk, jag har feber, och jag brinner för dig"

"Fever fever, leave my heart alone"

"Ååh, om din kärleks stora pris
är att dess feber gör mig vis
ber jag en servitris
att komma med mer is
för vem vill ha kontroll
under en spegelboll?"

Bäst var ändå:
"I'm not sick but I'm not well
and I'm so hot cause I'm in hell"


Just nu är det mest:

"All through the night
I'll be awake
And I'll be with you
All through the night
This precious time
When time is new

Oh all through the night today
Knowing that we feel the same without saying"


En Omeprazol på det!

Helgen var inflyttningsfest & utflyttningsfest.

 Johans lägenhet påminde så mycket om min egen. Fönster i snetak och samma utsikt.
Macke och jag stod på balkongen och betraktade solnedgången. Plötsligt lystes himlen upp av fyrverkerier och jag längtade mest efter en kamera med potential att fånga ögonblicket. Annars var det att dricka rosévin och varannan vatten, ta taxi till centrum till en tom krog och dansa loss tills hungern vaknade till liv. Det var också att krama Malin jättehårt och le förtjust åt hennes fylleblick. Macke demonstrerade varför piercingar är fascinerande. Jag har haft mitt finger genom någon annans öra.


Lördagen var att oplanerat få ställa om från soffläge till partyläge. Packe hade utflyttningsfest och bjöd på mojito. Jag drack vin med suspekt färg och var i ÖV:s nya hus för första gången. Bestämde att jag ska följa med Jönsa & co till O'Learys och se Champions League-finalen. Sista delen av kvällen var vi tre som satt under ett täcke i mörkret och när jag frös för mycket gav jag upp och gick hem. Sedan vakna av ett samtal och somna med en röst i huvudet. Det är tryggt när någon är lika rädd som en själv.


"out of my reach
but always in my yardline"

Oftast spelar jag med eftersom jag ändå vet. Ibland känner man andra bättre än vad de känner sig själva.



En natt vaknade jag och kunde inte hitta min högerarm. Fick gripa tag i axeln för att hitta den. När jag satte mig upp, låg den kvar avdomnad. Jag hade strypt blodcirkulationen och det var det obehagligaste på länge. Armen var inte en del av mig längre. Sedan började blodet brinna och jag låg och kramade mig själv hela natten för att inte somna på den igen.

Fast kroppen är aldrig en del av mig. Den är min fiende.



Någon dag kom jag på mig själv med att skutta runt i förbjudna tankegånger. Någons hand i min dagligen var en tanke som inte aktiverade kräkreflexen. Istället blev jag glad. Vissa tankar är så vackra .även om de är bara just tankar. Är det verkställda någonsin lika vackert som det tänkta?


Men det var fint. Annars känns det ändå mest som:

"I lost my heart,
I buried it too deep
under the iron sea"


Egentligen känner jag ganska mycket men jag låtsas inte om det. Det är ändå så många andra faktorer i vägen.


Just nu tycker jag om ljudet av en fiol.
Igår gick jag i ett pollenregn och kunde knappt andas men det var ändå vackert. Men allra vackrast är lövregn och jag såg exakt samma träd som fick mig att skriva den där dikten och vinna tusen kronor. Kommer på mig själv med att känna ett visst mått vrede när människor hugger ner gamla, ståtliga träd.


I veckan höll jag på att börja skratta åt en man i väldigt rolig mustasch, trots att jag var på dåligt humör. Tänk så mycket en mustasch kan göra. Det gjorde min dag. Igår höll jag på att börja skratta när någon halkade omkull i en backe. Det är fantastiskt att skratta men det är jobbigt att inte kunna kontrollera impulser.



Jag tycker om att vara medveten om
 varenda tanke,
vilja,
varenda känsla.


Annars är det fint att stå på en gräsmatta en försommarkväll och titta på stjärnorna tills det snurrar i huvudet. Snurrar i skallen och brinner i hela skogen. Kvällen var fin och från ingenstans kom Del Shannon - Runaway. Kan inte låta bli att le åt pinsam tystnad, eftersom jag lärt mig att känna mig bekväm i det.


Idag har min inre musikspelare pendlat mellan Placebo - One of a kind och Édith Piaf - Je ne regrette rien. Gick in i något slags rus som kittlade i magen och gjorde mig fnissig. Dansade i skållhett vatten för att tömma håret på pollen.


Det är fint med en hand mot kinden.



Om en vecka är det Siesta och jag köpte biljetten igår. Jag hinner inte med varken tiden eller hjärtslagen.

Nu väntar jag mest på att min dröm ska anlända. Jag har inte berättat för någon. Det tänker jag inte göra förrän den blir verklighet.

Vissa saker är så vackra att jag får ont i ögonen.

I övrigt är det för lite tid och för mycket måsten. Men jag har lärt mig nu. Att tacka nej när andra försöker trycka på mig sin stress. Säger att "jag gör vad jag kan, mer än så kan jag inte göra". Min kropp dör ju ändå. Krampar så att ögonen rullar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Stanna kvar i verkligheten.
- Såg jag i syne eller vinglade du uppför trappan?
Ja. Jag kunde inte ens hålla dörren.

Så jag tycker ändå om att ord och analyser står i fokus. Vill inte stå vid en alldeles för hög bänk och bära hat timmar i sträck. Det är på tok för tunga känslor och överskrider min maxvikt. Inte undra på att jag får så ont i ryggen.


Men det är bara petitesser.
Jag klarar av att vara lycklig ändå. Jag väljer glädjen. Alltid.
Är lugn och harmonisk inombords. Strong enough.

Och hjärtat klappar takten till ljudet av stråkar mot fiolsträngar.

jag hade glömt hur vackra rapsfälten är
och hur molnen målar vattenfärg längs himlavalvet
om sena vårkvällar

jag fastnar i backspegeln och vill föreviga



Någonstans på vägen blev farfar en solros för mig. Jag saknar fortfarande hans skratt i alla sammanhang han borde vara i. Jag brukar föreställa mig att han sitter närvarande vid bordet och retas med farmor sådär som han alltid gjorde. Nu sitter han i mitt fönster.

Tittar på Grey's Anatomy och hjärtat håller fortfarande andan vid cancer. Tårarna radar upp sig men jag kan inte släppa ut dem längre. Kan fortfarande känna min hand mot hans kalla, hårda kind. Snart är det ett år sedan jag skrev det där vackra sms:et för att uttrycka hur mycket de betyder. Sedan satt jag barfota i skuggan en grön gräsmatta och pratade med farmor i telefon, hans röst i bakgrunden.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå varför en så vacker människa måste försvinna. Tomrummet kväver mig ibland.




Vissa kvällar bultar mitt hjärta så hårt att jag har svårt att somna.
Men om dagarna domnar, sticker och värker det i fingrar och ben och inombords skriker jag åt hjärtat att pumpa, pumpa, PUMPA DÅ!
Är det mycket begärt?
Jag gör allt du ber mig om.
Släpper inte förbi, släpper inte in.
Håller murarna intakta.
Inte för att jag egentligen måste, men för att jag vill.


Patentlösning:
Smeker en 150 grader varm apparat med händerna för att stjäla värme. Blir ändå aldrig varm inombords. Men dansar ändå och njuter av min sista frihet.







Lagar sushi till tonerna av Peter LeMarc och upptäcker att hans texter är ganska fina.
Tänk att det bara krävs ord.




De cerisa trädtopparna tar vid där de ljusrosa slutar. Det gör inte ont när knoppar brister, det gör ont när det vackra är överblommat och blir en bleknande bild på hornhinnan.


Magen krampar varenda dag nu men smärta är så lätt att förtränga när den upphört.

Jag har ett telefonnummer men ingenting att säga.

Vi pratar om att lägga hjärtat på is. Att inte söka. Vi ser inte möjligheter i varenda vackert ögonpar. Jag ser inte ens ögonen. Min självkänsla är viktigare än att någon håller om mig om nätterna. Tiden är inte nu och jag är alldeles för trygg i att vara själv. Är inte redo att offra den. En dag kanske hjärtat och hjärnan andas i symbios.



Dansar i duschen till mitt inbyggda Spotify - det spelas alltid en låt i mitt huvud. Viskar texterna på jobbet, sjunger med högt på hemmaplan. Överger färglösheten och letar mörkare nyanser.

För övrigt är jag på god väg att fånga en dröm.

När jag bodde i lägenhet, hade jag en enorm pli på min katt. Han kunde ligga i en fönsterkarm i vardagsrummet och sova - ändå kom han direkt om jag kallade på honom från sovrummet. Såklart. Han hade ju konkurrens - på den tiden hade jag Cindy också.

Men nu. Nu bor han i en stor villa och har ingen som bråkar med honom om uppmärksamhet från mig. Han behöver inte fjäska längre.

Nyss upptäckte jag dock att plin är kvar. Han låg och sov i min fåtölj i källaren. Jag ropade på honom uppifrån köket för att ge honom kycklingrester. Väntade mig inte alls att han skulle reagera. Några sekunder senare hör jag hans plinga i halsbandet. Ytterligare några sekunder senare kommer han uppför trappan. Det är det jag säger - knasbollen är inte katt, han är hund! ;)

Fredags kväll var att skratta så att magmusklerna värkte.

Piere lånade en kikare och Jehovas-skådade medan jag och Malin försökte dämpa skratten på hennes balkong. Han tog ornitologi till en helt ny nivå, så att säga ;) På Biljardkompaniet växte sig truppen större och fick springa till Banken. Jag tycker om känslan jag får när jag springer genom stadens gator en sen kväll. Det är mindre syre än vanligt men jag hinner ändå andas frihet.





Jag har inte riktigt utforskat min egen självkänsla. Måste jag ha alkoholrus i blodomloppet för att ha förmågan att svänga de lurivga bland andra människor? Slappna av och andas. Två minuters övervägande och sedan letade jag upp de andra på dansgolvet. Erik har världens skönaste dansstil så det var inte svårt alls att fuldansa för kung och fosterland. På sistone har jag oftast gått tidigt. Velat hem. Längtat efter trygghet. Men i fredags kändes allting helt underbart. Jag ville inte köra hem och sova. Jag ville dansa mig svettig tills fötterna skulle börja protestera. I svarta sneakers och rosa Cheap mondays. Fulsvänga med håret och kasta lasso. Köra fiskespödansen med Malin. Stampa med Leroy med Erik. Jag skrattade tills jag hostade halsen hes. Och Malin får så himla söt fylleblick. Jag kände igen ett ansikte som kände igen mitt. Just nu skriver jag C-uppsats och två från min enkätstudie var med i sällskapet.

Annars var det att skratta åt fyllesamtal och roliga historier. Att stå under vita parasoll för att skydda sig från ösregnet. Kärleksförklaringar när jag skulle gå.

Sedan passera en början till slagsmål innan jag var framme vid bilen. Bob hund spelades som vanligt och Jönsa ville ha skjuts hem.

Slutsats:

Är man bara pigg, på glatt humör och i gott sällskap behövs ingen alkohol på krogen. Jag har helt klart underskattat att gå ut nykter.



Lördag.

Min kusin börjar bli stor. Alla mina kusiner har blivit så stora. Tiden springer fortare än mig.
Det var konfirmation och jag dog en smula varenda gång jag försökte fotografera med en tegelsten från nittonhundrafrösihjäl. Några rader framför mig satt en ung tjej med en Canon EOS 450D. Längtan i mitt hjärta är nu så stor att jag snart köper en på avbetalning.


Framför mig satt världens sötaste pojke med stora, bruna ögon. Jag ville adoptera honom. Fnissade förtjust när han skrek ja när alla andra skrek nej. Och prästen var jättebra. Jag har aldrig känt mig så avslappnad i en kyrka. Hon gav konfirmanderna fina råd. Att allting inte är svart eller vitt. Den kunskapen/insikten är guld värd. Hon sa också att allting inte är som det ser ut. Jag tog åt mig när hon sa att man inte behöver vara korkad bara för att man ser ut att vara det. Jag vill färga bort det blonda. Inom sinom tid.

Min faster frågade om jag inte ska gifta mig snart. Jag svarade att hon får vänta väldigt länge. Min avsmak för att vara i ett förhållande är fortfarande orubblig.

Min kusin Simon har blivit stor. Jag minns när han var två och gick och höll mig i handen. Helt plötsligt är han 18 och en helt störtskön människa.

Nedan:
Kompis till konfirmanden, konfirmanden själv (Madde) och Simon.



Fick sjunga lite Abba SingStar med Madde med en hals som fortfarande var öm efter gårdagen. Det var fint att sjunga Chiquitita.

Blev euforisk av ett sms efter maten. Sara Sockervadd var i trakten och jag hade ett Banken-besök planerat. Mycket vatten och lite rödvin innan jag satt med hörlurar i öronen på en buss. Jag tyckte om nykterhetskänslan och ville ha kvar ganska mycket av den.

Poffe var hemma från Düsseldorf och jag hade en baktanke när jag berättade att Bankens uteservering hade öppnat. Följ med mig dit. Och det gjorde han. Vid nio satt han, jag och Sara på Modestos uteservering. Drack vatten och rosévin med en värmelampa i ryggen. Sedan nästa uteservering och jag och Sara satt och sjöng sådär som vi brukar när de spelar nostalgi eller schlager. Macke dök upp med blinkande örhängen. Han har jämt så roliga saker för sig.

Äntligen var det dags för dansgolvet och fuldans. Stampa med Leroy. Pulp Fiction. Dansa under Poffes arm och buggsnurra. Hoppa. Snurra ett varv när folk knuffade sig fram. För att liksom ha kvar balansen. Det var så himla roligt och jag ville inte gå därifrån denna kväll heller. Om vi inte kan stanna tiden kan vi väl åtminstone sakta ner den en smula? Blott en timmes dans är för lite. På tok för lite men en enorm dos lycka.

Jag tyckte så mycket om att vara relativt nykter att Sara drack fortare än mig. Annars dricker jag nog tre gånger så snabbt som henne. Ignorerar promillehalten som besegrar mig och njuter av smaken. Hon är så söt när hon blir sådär exalterad.

Sedan tvungen att slitas från dansgolvet. Det bästa med att bo i stan var att man kunde gå hem när man ville. Tidigt eller sent. Och skratta åt sig själv när isfläckarna fällde en. Resa sig snabbt och hoppas att ingen såg. Det var fint att åka nattbuss med någon igen. Att ha någon att dela hörlurar med på vägen hem, även om hon gjorde som hon brukar - somnade. Framme och det blev en extra avskedskram. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att vi skiljs redan där. Hon brukade följa mig ända hem eftersom hon bodde så nära. Nu går hon åt andra hållet.


Så. Helgen.
Det har varit mycket kramar. Värme. Kärlek. Vackra ord och stora leenden. Jag tror att hjärtat dansade i takt med mig. Och jag har skrattat riktigt mycket.


Sedan finns det vissa saker som alltid blir likadana. Jag har blivit så van att jag knappt reagerar längre.

Med Maskinen - Pengar på repeat är det oundvikligt att hamna i härlig fredagsstämning, även om den starkaste dryck för min del kommer bli en punkis eller två. Let's fuldansa!

Under gymnasietiden konsumerade jag väldigt mycket apelsinjuice. Jag var förälskad kär (inte psykotiskt på något vis) i Bravos sådan. Mer än så krävdes inte för att göra mig lycklig.

Men... kronisk magkatarr happened. Jag tror inte att jag har vågat dricka det sedan 2005 - året jag spydde bort.

Denna vecka har jag provat att dricka denna underbara dryck igen - abstinensen började bli outhärdlig. Jag kan ju säga att den som myntade uttrycket "det skadar inte att prova" måste ha minst en skruv lös eller leva i total förnekelse. För det gör det visst det.

På bussen in kände jag hur febern höjdes, sänktes, höjdes, sänktes. Hade sådana magkramper att jag inte riktigt förstod hur jag skulle kunna gå. Smärta tenderar att göra en paralyserad och för mjuk i knäna.

Väl på jobbet accelerade jag som en pormask. Extrem yrsel, illamående och skogsbrand i magen tvingar in till att röra sig i slow motion. Då är det ingen fråga om att välja mellan att lyssna på kroppen och att trotsa den. Man är totalt underkastad. Så jag satt mest på ett kallt betonggolv för att få världen att sluta snurra.

Så nu har jag lärt mig. Apelsinjuice är en djävulsk dryck som jag ska ge fan i! ;) För nu vet jag sannerligen vad smärta är, hujedamig! Men jag var tvungen att prova... ;) Jag vet inte vad som är starkast hos mig - hoppet eller envisheten.

Idag blev jag informerad om att de områden i hjärnan som aktiveras vid förälskelse, också aktiveras vid psykos. Det tyckte jag var fantastiskt komiskt. Då hade jag alltså inte så fel när jag yttrade uttrycket: "Jag har aldrig varit kär, bara tillfälligt sinnesförvirrad" ;) Kärlek är för dårar!

Fast hon sa också att när man är kär, aktiveras områden där förnuftet sitter. Det är alltså bara förälskelsen som är blind, inte kärleken.

Den dagen mitt hjärta börjar samarbeta med mitt förnuft, kanske jag börjar tro på det sistnämnda.

För övrigt så återsåg jag en gammal barndomsvän. Vi dansade alltid loss till Magnus Uggla i hennes vardagsrum. Och jag brukade ta hennes lillasyster i armarna och snurra henne runt runt i det enorma rummet. Fina tider!

Avundsjuka är inte en känsla jag är särskilt bekant med. Men ibland knackar den på och i några få sekunder tittar jag på den genom nyckelhålet. Möter dess blick. Kan önska att jag hade den där vackra syskonkärleken som andra har. Där man stöttar och inte stöter bort. Vilja ha en pappa som ser ens personlighet istället för att hela tiden missförstå en och söka varenda möjliga konflikt. När han går in i ett ett rum, går jag ut ur det.

Fast... det är bara när jag tänker på det som jag blir ledsen. Därför följer jag ett råd jag en gång fick. Tänk inte på det. Så jag låter bli att öppna dörren och går och sätter mig i soffan igen.

Jag tänker på det medvetna och det undermedvetna.
På hur drömmarna sätter i nyckeln till hjärtats kammare och låser upp känslor som sedan följer med in i verkligheten när man vaknar.
Fast kanske är det bara en tidsfråga innan man förträngt dem igen.


Jag har hostat i flera veckor nu.
Det jag svalde vill kanske bli frisläppt igen.


någon annans hjärtslag
ska vara största källan
till trygghet

jag brukar lägga handen
mot mina egna
och uppnå samma effekt
för de känns främmande



"bara så länge det finns stjärnor över oss
och bara sålänge våra hjärtan
klarar av att slå"


ibland måste jag ta på mig ett extra lager tyg
för att all vacker musik ger mig gåshud

"det gör ont att veta
men lika ont att undra"

det jag inte vill röra vid i vaket tillstånd
utforskar jag när jag sover
för i en dröm är allting glasklart
där ryms inga frågetecken


jag tycker inte om när människor
gör intryck lämnar avtryck
när de ändå bara är på genomresa
sist det hände stod jag under en konsert och kände att
om-ingen-kramar-mig-precis-nu-så-slutar-jag-andas-och-går-sönder
jag fann min tröst i ett leende på scen
som påminde om någon annans

"jag vet att denna natten kommer döda mig
om jag inte får va med dig"



dricker vaniljte och låtsas att tiden inte går
drar fingrarna igenom och fastnar i allt det slitna
det är på tiden att jag reder ut det

Slutar jag jobba relativt tidigt, har det nästan blivit en rutin att höra av mig till Malin för att se om hon har tid för en kopp kaffe.
Igår tog vi en förmiddagsfika på Nostalgia. Jag måste säga att det är mitt favoritställe i stan. Så gick vi en runda på staden och kunde konstatera att Banken öppnat upp sin underbara uteservering. Vi hann också med att fynda - hon på Overkill och jag på Carlings. Jag blev kär i ett tyg där för ett år sedan, som fanns i både byxform och kjolform. Kjolen fanns kvar, och nu på rea. Jag hittade dessutom en underbar tröja med vilken jag kan uttrycka min kärlek för brödrostar.
För övrigt så är Malin så fin. Hon tycker om mig på ett ordentligt djupt, genuint sätt. Det är inte många som lyckas ge mig den känslan.

I lördags var det dags att fira Tjombis födelsedag. Så vi var ett gäng som begav oss till Immeln för att paddla kanot.

Nu vet jag sannerligen vad mardröm är för något.
Det var längesen jag blev så lycklig över att vakna.
Det innebar ju att drömmen tog slut.

Övergick sedan till en stressdröm och det  var hundra gånger bättre.

Just nu är världen så ofattbart vacker att det gör ont i hjärtat på mig eftersom jag inte kan fånga det på bild. Mentala fotografier är inte riktigt samma sak.

Vinden rörde knappt håret. Mest lungorna, gav mig ny luft.

Satte mig på en barstol med fönsterplast och drack min latte medan jag log åt Tranströmers formuleringar. Jag tyckte särskilt om när han kallade månen för albinosol.

Det här känns som en regnig dag i juni då jag inte riktigt orkar gå utanför dörren eller ens vakna till liv. Allting står stilla och innan jag vet ordet av byter dygnet blad. Hjärnan andas vakuum.

Men idag måste jag ta på mig jacka och skor. Vinden kommer ta tag i mitt hår och piska mig i ansiktet. Ingen får egentligen riktigt röra mitt hår trots att en av de absolut vackraste känslorna som finns är just någon annans fingrar från hårbottnen ut till rötterna.

För någon vecka sedan träffade jag min gamla svensklärare. Han ser ganska mycket ut som Bill Clinton och var en av mina favoriter under gymnasiet. Han läste mina dikter och sa att jag och Bob Hansson bodde i samma poetiska universum. Så han frågade om jag fortfarande skrev. Jag tyckte inte om mitt eget svar. Men vad ska man skriva om när man stängt av sina känslor? Kanske har jag bara varit utan inspiration. Eller så handlar det om att det är mycket lättare att skriva om saker som gör en ledsen. Olycka och förälskelser. Allt annat är för grått och i för svag styrka.

När jag kommer till stan väntar en hel timme att slå ihjäl. Jag tror att jag tar med mig Tomas Tranströmers samlade dikter som sällskap över en kopp kaffe.

- Varför drömmer jag om cykloper!?

Rödvinet fick blodet att rusa. Jag kunde känna värmen i fingrarna, känna händerna pulsera.
Sätt nu eld på dina fingrar,
håll händerna kalla
Jag minns en sommar när jag satt med tumvantar vid ett tangentbord och frös ändå. Minns hur jag hellre befann mig i en påhittad värld än att gå ut i solen med mina vänner. Ensamheten är ändå okomplicerad. Men inte varm. Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan.

Har du sett någon i ögonen?
Jag kan inte hitta dit

Du är svår att leva utan
Jag är svår att leva med

Var är hjärnan?
Här är våldet

Bygger bon till fjärilarna men släpper aldrig in dem.
Jag är livrädd med stil. Jag har aldrig kunnat släppa någon riktigt nära så jag är rädd att jag aldrig kommer våga. Jag vågar kanske inte vara så rädd. Folk brukar bli glada när de blir omtyckta. Blir jag omtyckt på det där sättet tycker jag mest bara att det är jobbigt och tycker att de kan låta bli. Skona sig själva. Det kommer bara leda till nåt ont.

Stressen har börjat gnaga i min hårbotten igen. Snart vet jag inte var jag ska få plats med mina panikångestattacker när den kväver mig. Hänsyn är ingenting som kan krävas. Vissa människor är bara utan.

Längtar efter att få äta körsbär. Sist tog jag kvistar med mig hem för att kunna slita mig från träden. Jag önskar att jag kunde fastna sådär även i andra sammanhang.

Någonstans på vägen lärde jag mig att blockera ord. Jag förstod att de saknade betydelse.

Det släpps snart ett nytt SingStar vars låtlista gjorde mig lite tårögd. Tänk att sjunga:

• Kent - Columbus
• Kleerup feat. Robyn - With Every Heartbeat
• Kristian Anttila - Vill Ha Dig
• Robyn - Be Mine
• Säkert! - Vi Kommer Att Dö Samtidigt Du Och Jag
• The Hives - Tick Tick Boom

Jag blir så exalterad att jag skickar ett sms till Sara om det. Eftersom hon och jag har i princip samma musiksmak, är hon min perfekta SingStar-partner. Detta måste vi sjunga. Vi bara måste.

Min helg har varit alldeles förträfflig.

Det är inte helt lätt att hitta någon som ställer upp på att gå och äta sushi med en. Det visade sig dock att Packe också uppskattar sådan mat, så vi har planerat att äta sushi i flera månader. Sist lyckades vi pricka in enda dagen i veckan som Kosan har stängt. I fredags skulle vi göra ett nytt försök. Jag skrattade för mig själv när jag körde in till staden, eftersom jag insåg att 1 maj räknades som söndag. Och Kosan är stängt på söndagar. Något jag såhär i efterhand är glad över. För vi letade oss bort mot Modesto och deras mysiga uteservering. Sushin var helt utsökt och uppträdet jätteroligt och trevligt. Vi sprang dessutom på Packes syster och hennes vänner och satte oss med dem. Den uteserveringen ska jag lätt besöka flera gånger - det var helt otroligt trevligt. Dessutom var det väldigt roligt att skratta åt Packes försök att äta med pinnar ;)

När klockan började närma sig nio, fick vi slita oss från den härliga stämningen och bege oss mot Kosmorama. Vi skulle nämligen slå ihjäl lite mer tid genom att titta på Wolverine - en film som var helt i min smak. Rappa kommentarer och rätt sorts action, vill jag påstå. Jag tyckte om Gambit. Håret. Rocken. Superkraften. Så bra.
Sedan körde jag raka vägen hem för att sova. Dels för att jag skulle upp tidigt dagen efter, men dels för att jag var otroligt trött. Jag uppskattar verkligen de nätter jag kan somna och dessutom relativt snabbt. Fast det blir inte mycket filmer sedda för jag somnar fem minuter in i dem ;)

Eftersom det var Valborg igår, var det dags att söka upp en eld någonstans i närheten. Tjombis pappa och hans grannar brukar sammanstråla och placera sig nere vid ån för lite grillning och snapsar innan de tänder ett bål. Så jag cyklade dit för att spendera kvällen med Sara, Tjombi, Emil, Peter och Packe.

Ännu en gång fick jag bekräftat att mitt ansikte behöver bli rynkigt, och att jag skulle behöva växa en decimeter på längden. Jag har ett väldigt ungt utseende och många gånger känns det som en nackdel snarare än fördel.

I närheten av vårt tillhåll igår, höll ett gäng 15-16-åringar fest. Emil ville kolla läget och jag följde med eftersom vi numera är väl bekanta med två bowlare i den åldern, som var där. Jag tycker att det klagas för mycket på dagens ungdom och deras respektlöshet. Det ligger sanning i det, men den här skaran var himla trevlig. Vi blev väl bemötta och folk började artigt ta i hand och presentera sig. Jag fick känslan av att de trodde att jag var i deras ålder. Detta bekräftades senare och Packe kunde inte sluta skratta åt mig. Några av undomarna gjorde oss sällskap lite senare och som vanligt var Emil mittpunkten. Och jag var vid hans sida. Efter att ungdomarna konstaterat att han var Kims lillebror, frågade de om jag var en polare till Kimpa - dvs polare med en soon-to-be 16-åring. "Ja... till hans mamma" svarade jag, alldeles för tyst.

Några andra hade dragit en helt annan slutsats under kvällen, visade det sig när Kimpa kom hem och vi andra hade krupit ihop i sofforna hemma hos Sara & Tjombi. Kimpa hade närvarat vid festen en stund senare och fått frågan "Hon den blonda, var det din mamma?" Så jag var alltså i princip allt mellan 15 och 35 igår ;) Men efter 20 känns ålder bara så diffust och oviktigt.

Det var en nostalgisk känsla att somna med rök i håret som etsade sig fast vid nästippen. Vi har spenderat många sommarkvällar framför en eld belägen vid ån.