Ibland håller jag andan i några sekunder för att andas i symbios med någon annan.
Som om jag inte kan andas på egen hand.



Jag tycker det är rätt tryggt att bara ha känslor utan att göra så mycket med dem.
Då förblir de ju konstanta. Oförstörbara.


Ikväll gick jag jag ut för att se om himlen var stjärnklar. Möttes av mulenhet och besvikelse. Annars hade jag tagit en promenad. Insåg att det inte är längesen det var ljust vid den tiden. Jag ser fram emot att andas höst. Behöver vakna i dvalan jag alltid hamnar i om sensomrarna. Jag går inte i ide om vintern.



Jag fullkomligt älskar att se foton från andras liv. Vardagsfoton kan vara så otroligt vackra att det känns som att hjärtat knycklar ihop sig till ett russin. "Det vackra fyller våra hjärtan tills de brister", som Gardell säger. Precis så. Som att man blir så överväldigad att luften tar slut i ett helt rum.


Nu smattrar regnet mot rutan. Regniga nätter är så fina. Sist jag tittade på stjärnorna, började det regna för mycket för att sitta kvar. Fast när jag var på andra sidan fönstret, ångrade jag att jag gått in.



Det är intressant och fantastiskt hur vi människor ändå påverkar varandra. Mycket eller lite. Allting har ändå en betydelse.


Nu somnar snart min arm och jag hoppas att resten också gör det.