Nu smakar jag försiktigt, skiljer varmt ifrån kallt
Orden stockar sig i halsen, fastnar, når aldrig mina fingertoppar.
Som alltid samlar jag på de där ögonblicken. Förstorar upp och ramar in dem. De där som känns i hjärtat, i magen, i mungiporna. Så att de alltid ska vara större än de där andra. De man försöker blunda ifrån, stänga ute med en kupa.
Sydligare breddgrader
I fredags packade jag ihop mig själv tillsammans med försenad julklapp & födelsedagspresent och tog tåget till ett soligt Malmö.
Hann lapa lite sol på balkongen innan avfärd :)
Fyndade diverse mustaschprylar.
Behövde en korkskruv till ena vinaren. Hittade perfekt skruvkork, klockrent! TGR i mitt hjärta, alltså.
Singstar!
Nörden i mig klappade händer av förtjusning.
Balkonghäng med bubbel inför avfärd mot 9b-träff i Lund!
Träden har redan börjat slå ut, underbart!
Värdinnan!
Söndagsfrukost på balkongen. Har fått mer än en soltimme idag. Åh, vad jag ser fram emot alla balkonghängskvällar som väntar!
Dagens frukost
På en solvarm balkong.
Du lever bara en gång och den gången är nu
Jag läser alla vackra ord tillägnade dig, om dig, med en klump i halsen. För varenda bokstav påminner mig om att din bortgång är verklighet. Du tog av dig masken inför mig. Visade vilken fantastisk, omtänksam och inutivacker människa du är. Var. För det är jag evigt tacksam. Du blev en av de allra mest speciella för mig.
Tu me manques
Jag finner inte orden. Just nu finner jag bara tårarna.
Lakritsglass & filmmys
För dig
Beredskapsmys
Denna helg har jag min allra sista beredskap. Och jag hoppas innerligt på att det resten av helgen blir lugnt, så att jag kan avnjuta porterstek gjord på älg och egengjord glass hemma hos mina föräldrar. Och ta med mig Smilla dit på äventyr.
Jag har inte bett om ditt värdeomdöme
Tellement j'ai voulu croire
Mina kollegor, alltså <3
Because I'm worth it!
Jag är de första kalla regnen, jag är frosten där inget växer
Det känns som att jag vandrar i ett regn som skiftar i temperatur och intensitet. Det är känslor som väller över mig. Överväldigar. Både positiva och negativa. Jag hamnar i det där tillståndet igen. Då jag känner ett starkt behov av att omgående aktivera belöningssystemet för att över huvud taget orka fortsätta dagen. Vid dagens ände är jag så dränerad på energi att jag knappt förstår hur jag ska orka ta mig hem. Det sitter en betongkeps på huvudet och mina ögonlock faller ihop.
I en viss miljö känner jag mig svimfärdig och orkar knappt stå upp. Så jag sätter mig. Beskriver hur jag blev kastad utför ett stup den där gången och att jag just nu har ett konstant hot över mig. När jag berättar, blir ångesten jag kände vid stupet lika levande som då. Halsen snörps ihop. Jag orkar knappt prata. Vi pratar om hur våra kroppar får hantera det som våra psyken utsätts för. Så får jag veta någonting som gör mig djupt ledsen. Medan tårar rinner nedför kinderna gör jag allt jag kan för att återgå till normal andningsrytm, att bromsa och stoppa panikångestattacken som tagit sin början.
De absolut första tecknen på att min värk har vaknat är att jag har svårigheter med att gå nedför trappor. Jag har liksom ingen kontroll över benen och brukar få luta överkroppen mot räcket när jag går hemifrån, nedför alla trappor. Just nu minns jag inte senaste tillfället jag kunde gå nedför en trappa normalt. Det var någonstans under den korta period då jag kunde se ett ljus i tunneln igen. Kort efteråt slocknade ljuset.
Så. Stunden efter total överstimulering, känner jag hur kroppen liksom domnar bort. När jag ska äta har jag inte längre kontroll över mina händer. De skakar och gör inte som jag säger, medan alla kognitiva funktioner går på sparlåga. Jag repar mig när jag riktat min energi åt ett annat håll, åt någon annans problem. Sitter senare och gapskrattar åt absurditeter så att det riktigt känns i magen, medan tårarna sprutar. Kan inte sluta. För känslorna måste ut. De måste lämna min kropp, för att kroppen ska orka fortsätta. Så att hjärtslagen kan stabiliseras och lugnas. Så att betongblocket över bröstkorgen kan lätta en smula.
Och samtidigt så är det samhörighet, samförstånd och kärlek. Jag har för första gången på länge byggt nya relationer. Relationer som jag inte vill släppa ifrån mig och inte heller kommer att göra. Omtanken från ett visst håll väger upp för respektlösheten från ett annat. När jag fått tillbaka kraften att andas och prata samtidigt, ska jag öppna munnen på nytt.
Trattkatt
Som jag älskar denna underbara varelse, och hennes söta pip.
Självklarheter som inte är självklarheter
Han skriver bäst, som vanligt.
Tilltro vs misstro
Det blåser intensivt ute. Jag går med huvudet nedböjt, försöker värja mig. Blåsten får tag i skärpet på min jacka och snärtar till mig hårt på kinden med det. Och det är så talande. Metaforen är klockren. För i det ögonblicket går jag och försöker förstå det som just nu händer. Bemötandet. Och så kommer snärten. Jag inser att det är precis så det känns. Precis det som händer. Jag får en lavett kall som is utdelad mot en redan öm kind. Blir bemött av en respektlöshet jag aldrig ens kunnat drömma om, även om jag, utifrån erfarenhet, inte borde bli förvånad. Min tro på människans godhet är min styrka och även mitt fall.
Så övergår kylan till värme och jag vet inte vad jag ska tro. Tar därför till misstron. För jag vet ju. Att det mest framgångsrika sättet att psyka folk på är att pendla däremellan. Att linda in lavetten i bomull. Att smeka den röda kinden för att sedan slå igen.
Jag kommer nog aldrig tvivla på mig själv och min kapacitet i den bemärkelsen. Den kommer kanske ruckas emellanåt av andras idioti, men i grund och botten står jag stadig. Däremot kommer jag nog alltid ha svårt att känna tillit till andra människor och andras förmåga att se min kapacitet.
Pay it forward
Om jag har fått en tratt uppkörd i ansiktet av en kelsjuk katt under natten? Mer än en gång.
Från glad till mindre glad
Metaforer
Morgon. Det regnar inte. Men så fort en tar ett steg, går en rakt in i en vägg av fukt.
Rising star
Hon klättrar. Det är ett gott tecken.
Vackerhet & sentimentalitet
Jag vet inte hur det är att ha barn. Men jag vet hur det är att ha föräldrarskänslor. Jag känner det där innerliga skriket i hjärtat idag, vid mer än ett tillfälle.
Av flera olika anledningar känner jag sedan en ängslan, oro och till och med hyfsat stark ångest när jag landar i min vanliga vardag. Då möts jag av en vacker överraskning och tänker ibland får man precis det man behöver.
Och när jag kommer hem möts jag av nästa vackra överraskning. Mammi har diskat åt mig.
Det är de små sakerna som gör det. Hade inte mina tårar känts som syra i mina egna ögon, hade jag rörts till tårar mer än en gång idag och välkomnat dem.
Och nu. I detta nu. Ligger världens sötaste katt avdäckad på min soffa. Med sin nos mellan sina tassar. Och jag tror vid detta tillfälle att mitt hjärta håller på att lämna kroppen men på något vis stannar det kvar.
Antifascism är självförsvar
I princip dagligen hör jag uttalanden som är antingen rasistiska eller sexistiska. Jag har inte längre någon uppfattning om omfattningen eftersom det tillhör min vardag. Jag har bott i min nuvarande lägenhet i lite mer än tre år. Under den tiden har jag vid flera tillfällen fått felanmäla att det ristats hakkors i trapphuset. Senaste tillfället var för ungefär en månad sedan. Jag är så innerligt trött på den kyliga atmosfären och människor som försöker förminska vissa problem genom att jämföra dem med andra och/eller större problem. Så; i sinnet, i tanken och i känslan närvarar jag under dagens demonstration i Malmö.
Ibland är det millimeter som avgör
Jag och en fin kollega kör söderut till en vacker stad. Går på en klockren föreläsning som bjuder på härliga, igenkännande skratt, aha-upplevelser och bekräftelse på att vi tänkt rätt i olika situationer. Jag inser hur den kunskap en besitter kan göra all skillnad, hur den kan vara helt och hållet avgörande för en annan människas öde. Och jag känner mig extra stolt över mina prioriteringar, över mina bedömningar och att jag vågat stå upp emot starka murar. Jag hade rätt kunskap i rätt situation och jag får också mitt kvitto på det.
Under kafferasterna lapar vi sol genom stora fönster och under lunchen konstaterar jag att Lund är en stad jag skulle kunna trivas i. Kollegan håller med och säger att "det är en riktig Caroline-stad". Men det är till min egen stad jag ska. Jag börjar sakta ta in beslutet jag fattat. I det stora hela är det helt rätt beslut för mig, men det innebär också en stor sorg och saknad som jag hoppas på att kunna kompensera för i privatlivet, i fritiden.
"Det kommer inte bli detsamma utan dig"
"Du kommer verkligen vara saknad"
Alla för alla och en för en
Jag får ett klargörande från oväntat håll och det pussel jag lagt bekräftas ännu en gång. Jag biter mig i tungan och knyter näven i fickan men vill bara öppna munnen. Jag lärde mig tidigt att vara tyst och det sitter kvar i ryggmärgen i vissa lägen. Jag är också en sådan som alltid väljer mina ord, väger dem i förväg.
Så jag sväljer och känner hur energin rinner ur mig.
La belle époque
2014 är året då jag tar ställning på allvar. Då jag kommer att rösta för mänskliga rättigheter och människors lika värde, rösta emot de som står för motsatsen. Det här är också året då jag står upp för mig själv. Året då jag inte längre tänker svälja den respektlöshet jag bemöts av. Utan året då jag kommer välja bort den, ta avstånd ifrån. den.
Och Kent gör det igen, som alltid. Springer rakt in i hjärtat.
Soluppgång, solhäng & kvällspromenad
Det vackraste
Timmarna rusar fram, solen sjunker och mörkret med den. Jag sitter kvar, engagerad och passionerad. Återigen överrumplas jag av en sådan enorm tacksamhet över att få se andras positiva utveckling. Hur negativitet någonstans på vägen bytts ut mot ömsesidig värme. En värme jag kan se, känna och nästan ta på. Jag visste redan tidigare att det skulle vara värt det. Jag vet det ännu mera nu.
Jag har aldrig förstått uttrycket att skadeglädjen är den sanna glädjen. Som jag ser det, är den största glädjen att få dela någon annans glädje.
Dagens lunchhäng
Jag slog mig spontant ner på en solvarm trätrappa för att bada i lite solstrålar. Egentligen ville jag aldrig resa mig igen.
Morgonhallucination
Väckarklockan ringer. När jag slår upp ögonen, i det mörker som råder, ser jag en enorm spindel som hissar upp sig mot taket med någonting i famnen. Jag förstår, på dess storlek, att det jag ser omöjligt kan vara verkligt. Men hjärtat stelnar till i bröstkorgen och jag måste tända i rummet för att se spindeln upplösas gradvis framför mig. När jag tänker tillbaka på det, kan jag fortfarande känna obehaget. På kvällen, när jag kommit hem, går jag in i sovrummet och tänder. Kontrollerar. Det finns ingen spindel där. Men varför har min sovande spindelskräck vaknat till liv?
Närheten & tomheten utan den
Sedan hon trädde in i mitt liv, har hon varenda natt kommit upp till mig i sängen. Min sömn störs visserligen av det, men min sömn är alltid störd på ett eller annat vis ändå. Därför gör det mig ingenting. Tvärtom.
För sedan kommer natten, då hon precis börjat löpa, och hon är inte uppe hos mig i sängen en enda gång. Och det är då jag på riktigt inser. Att favorittidpunkten på dygnet är när hon mitt i natten lägger sig på min bröstkorg med sitt ansikte tätt mot mitt. Och i natt låg hon där hos mig igen, och jag mös.
På måndag steriliseras hon. Och under tiden ska jag och mammi ha kvalitetstid, bara vi två.
Ibland undrar jag om det finns något mer skrämmande än att få precis det en vill ha
När det kommer till stora beslut, är jag en sådan som gärna tar det säkra före det osäkra. Som många gånger gått på illusionen att avsaknaden av handlingen inte är ett ställningstagande. Men så är det naturligtvis inte. Allting handlar om val, att inte göra någonting är också ett.
Jag tror att allting har sin tid och nu var det dags. Så jag fattade det där livsomvälvande beslutet. Valde det osäkra före det säkra. Insåg att jag måste våga för att vinna. Och jag tror att det kommer att bli hur bra som helst.
Kattmånaden
Jag inser att min underbara gullplutt har blivit könsmogen, men tänker spontant att det är alldeles för tidigt. Sedan räknar jag. Det är mars nu. Hon föddes den 29 april. Hon är alltså nästan ett helt år gammal. Hur gick det här till? Vart tog tiden vägen? Jag hänger inte med.
Kärlek
Nu, när jag känner efter, tror att det var längesedan jag kände en sådan glädje ända in i hjärtat, som jag gör just nu. Hjärtat svämmar över av positiva känslor. Jag är så lycklig över att ha en så bra relation till mina föräldrar som jag i dagsläget har. Jag är så glad för lillebrors skull, över de framsteg han gör, som jag så tydligt ser och som jag alltid har längtat efter. Jag är så lycklig över mina katter som får hjärtat att smälta och som jag vilar kinden mot dagligen med ljudet av deras spinnande i mitt öra. Jag känner mig älskad. Jag har en vän, vars skratt jag älskar att framkalla och höra. Jag har en annan vän som sänder mig en kram på kvinnodagen, och jag blir nästan rörd till tårar. Jag har människor i min vardag som visar sin omtanke och som jag öppnar mig för. Tacksamhet, är dagens ledord.
Aktör i sitt eget liv
Molnen lyser längs en klarblå himmel & jag förlorar mig själv i en ny tv-serie. I morgon ska jag fatta mitt beslut en gång för alla. Numera är jag verkligen en aktör i mitt eget liv & jag älskar't.
Det doftar vår
Det är tjugo grader varmt på balkongen. Jag sätter mig där, låter mig omfamnas av solens strålar. Det doftar sommargrus mot torr asfalt. Precis så som det alltid gör, när våren slår sig fram efter vinterns framfart. Jag välkomnar den med hela mitt hjärta.
Solsken, trerätters & mellomys
Livet är underbart.
Solen i ögonen
Att börja dagen
Slår upp ögonen och möts av den obligatoriska väntkommitéen.
Möts sedan av en himmel som är blå!
Kattnörderi
Ibland undrar jag om det finns något mysigare än kattöron.
Fredagsmys
Mathimlen
Matlycka
Det är fredag. Dagen då en form av lycka infinner sig automatiskt. I kväll ska jag äta pulled beef gjort på högrev. I morgon väntas möjligen trerätters i samband med mellomys med familjen. Så i dag är lyckan mer än automatisk.
Been trying hard not to get in trouble, but I, I've got a war in my mind
Jag trodde aldrig att min skarpsynthet på riktigt skulle vara en nackdel för mig, mer än vid vissa undantagstillfällen. Men självklart. Självklart är det så, att vill man manipulera och korrumpera på bästa sätt, så är det genom subtila handlingar. Och subtila handlingar går inte att på något vis konkretisera och bevisa, men en högkänslig person kommer utan tvivel uppfatta dem och således vara maktlös inför dem. Det är bara att gratulera. Jag förstod att projektionerna bara var startskottet. Det är komiskt men också otroligt energikrävande och utmattande. Men denna gången är jag beredd och har även min egen agenda.
Jag har i hela mitt liv bara accepterat att bli konstant överkörd och trampad på. Men nånstans på vägen förändrades det radikalt. Jag är inte längre beredd på att underkasta mig ett sådant illa bemötande. Glöm det. Bra försök, men glöm. Bara glöm.
That great love sound
Jag säger inte att jag kan sjunga så att det låter bra, det kan jag nämligen inte avgöra. Men visst blir jag rörd när katterna börjar spinna när jag sjunger för dem.
Det finns ingen del av dig som inte passar in i mig
Varför har jag inte lyssnat på Anna Järvinen tidigare? Hon sjunger som en ängel.
Oceaner av kärlek
Fröken klåtassig är i farten och dagtid står växten utom katträckhåll eftersom den är giftig för katter. Gulletussen vet verkligen inte sitt eget bästa. Finns det någon enklare att älska än denna katt?
Skillnaden
Tidigare:
Varenda dag får jag släpa kroppen till slakt. Det är lika tungt som att släpa på ett kadaver som redan avlidit. Varenda gång blir jag lika förvånad över att nå ankomsten utan att först stupa rakt ner i asfalten.
Och sedan:
Kroppen känns lättare, som om blyn har släppt sitt grepp. Jag flyger fram med en rytm i blodet som vill komma ut. Jag har glädjeskrik i kroppen som vill detsamma, men det hittar inte ut. Inte än.
Välkommen, våren!
Patriarkatet
Vi sitter och fikar. Jag delar med mig av känslan som uppstår under mina kvällspromenader. Jag går en mil. Efter halva är det mörkt. Så fort jag ser en man komma gående emot mig, tänker jag "potentiellt hot, håll till kanten, med blicken klistrad mot asfalten". En manlig kollega frågar om det verkligen är så jag tänker. De andra kvinnorna vid bordet intygar att de tänker likadant. Mannen replikerar att det är ett bekymmer att hälften av befolkningen tänker så. Med betoning på att kvinnorna, och deras tankar är bekymret. Där och då vill jag kaskadkräka. Men jag förklarar lugnt och sansat att problemet ligger i att vi har en samhällsstruktur som tvingar kvinnor att tänka så. En samhällsstruktur som säger att det är kvinnornas skyldighet och ansvar att skydda sig mot män och våldtäkter, inte att män har ett ansvar att sluta våldta och utsätta kvinnor för våld. Han säger att det handlar om bevisbörda. Jag påtalar att lagstiftningen är en liten del. Att attityderna i samhället är en större.
Och jag markerar också att sexistiska kommentarer gentemot män är lika illa som de som riktas gentemot kvinnor. Under en föreläsning går brandlarmet och vi förvisas från lokalen. I väntan på brandbilen säger en kollega något om att det är bäst att det är snygga brandmän som anländer. Reflexmässigt skjuter jag skarpt av "nej tack, till sån sexism!"
Jag kan förundras över hur omedvetna människor. Både om de strukturer som råder och om hur de själva bidrar till dessa strukturer. Det krävs en medvetenhet för att kunna förändra.
Cliffhanger
Jag har ett beslut att fatta. Och jag vet vart det lutar.
Vi kan väl vänta tills imorgon
Så äntligen. Telefonen ringer med okänt uppringnings-ID. Jag stänger dörren till kontoret och stänger av radion. Gör mig redo. Men stannar i rörelsen, stelnar till av rädsla. Jag svarar inte. För vad väntar egentligen i andra änden? Det kan vara ett nederlag. Det kan också vara vad jag har längtat efter. Men då måste jag fatta ett livsomvälvande beslut. Oavsett vad som väntar, måste jag samla mig mentalt inför det. Så jag väntar. Väntar till i morgon.
Om undvikandet av män
Som en lugn smekning mot hjärnan
När tystnaden lagt sig drar jag handen över ett pappersark i en bok, som en smekning. För det är så det känns mot hjärnan, när jag tar in orden som står skrivna på arket.
Klockan fyra på morgonen läser jag ut Mons Kallentofts sjunde bok om Malin Fors och vill i vanlig ordning, nästan girigt, ha mera.
Dagens agenda
Sötplopparna skedar
Euphoria
Det är någonting som händer med mig varenda gång jag äter på Rosegarden. Mina smaklökar hamnar i ett så euforiskt tillstånd att jag känner mig berusad. Det kanske är det som är den sanna definitionen av att hamna i mathimlen. Efteråt blev det mellomys med dessa sköningar:
Wokfrossa
Nu drar jag till mathimlen aka Rosegarden!
Världens bästa väckarklocka
Väntkommittén om helgmorgnarna!
The C word
Så jag börjar om från början. Jag hade precis börjat läsa om ordkonstnärens resa mot helvetets cancergap, när hans föräldrar meddelade att han somnat in. Jag ser hans medverkan i Jills veranda. Och bestämmer mig. Läser hans blogg från början till slut och har boken väntandes i bokhyllan. Känner hur någonting inuti mig hela tiden håller på att brista medan jag läser. Känner samtidigt, som vanligt, en tacksamhet för hur djupt ord faktiskt kan beröra mig. Tänk att det bara krävs ord.
Några minuter av mitt liv kan jag relatera till vissa delar av hans upplevelser. Jag minns hur jag tidigare var likgiltig inför både livet och döden. Att jag kände att det inte skulle göra mig någonting om livet togs ifrån mig. Tills jag stod ansikte mot ansikte med döden. Jag befann mig i en situation som hade kunnat sluta så. I ett överförfriskat tillstånd fann jag snabbt nykterheten igen och började förstå att det var så det förmodligen skulle sluta. Och då grät jag som ett litet barn. Tjöt, är nog en bättre beskrivning. För jag hade inte bestämt att det var så det skulle sluta. Men där och då var det bortom min kontroll. Jag skulle just ge upp. Lägga mig ner och låta mig omfamnas och sväljas av kylan, när en bil kom. Det var mest en parentes. Och man glömmer snabbt livets värde igen.
I dagsläget finns det ingenting som jag fruktar mer än cancer. Den är en parasit som biter sig fast och vägrar släppa taget. Det är som om den i första ronden lägger sig självmant, överlåter segern till motståndaren. För att djävulskt gömma sig, ligga vilande ett tag, med ett hånfullt leende på läpparna. Innan den väljer att slå till en andra gång och förgöra allt i dess väg. Den har tagit två närstående ifrån mig och jag är livrädd att den ska ta fler.
När jag läser hans vackra ord blir jag så påmind om att ingen av oss går säker.
