Vi sitter och fikar. Jag delar med mig av känslan som uppstår under mina kvällspromenader. Jag går en mil. Efter halva är det mörkt. Så fort jag ser en man komma gående emot mig, tänker jag "potentiellt hot, håll till kanten, med blicken klistrad mot asfalten". En manlig kollega frågar om det verkligen är så jag tänker. De andra kvinnorna vid bordet intygar att de tänker likadant. Mannen replikerar att det är ett bekymmer att hälften av befolkningen tänker så. Med betoning på att kvinnorna, och deras tankar är bekymret. Där och då vill jag kaskadkräka. Men jag förklarar lugnt och sansat att problemet ligger i att vi har en samhällsstruktur som tvingar kvinnor att tänka så. En samhällsstruktur som säger att det är kvinnornas skyldighet och ansvar att skydda sig mot män och våldtäkter, inte att män har ett ansvar att sluta våldta och utsätta kvinnor för våld. Han säger att det handlar om bevisbörda. Jag påtalar att lagstiftningen är en liten del. Att attityderna i samhället är en större. 

 

Och jag markerar också att sexistiska kommentarer gentemot män är lika illa som de som riktas gentemot kvinnor. Under en föreläsning går brandlarmet och vi förvisas från lokalen. I väntan på brandbilen säger en kollega något om att det är bäst att det är snygga brandmän som anländer. Reflexmässigt skjuter jag skarpt av "nej tack, till sån sexism!" 

 

Jag kan förundras över hur omedvetna människor. Både om de strukturer som råder och om hur de själva bidrar till dessa strukturer. Det krävs en medvetenhet för att kunna förändra.