Varenda dag får jag släpa kroppen till slakt. Det är lika tungt som att släpa på ett kadaver som redan avlidit. Varenda gång blir jag lika förvånad över att nå ankomsten utan att först stupa rakt ner i asfalten. 

 

Och sedan:

 

Kroppen känns lättare, som om blyn har släppt sitt grepp. Jag flyger fram med en rytm i blodet som vill komma ut. Jag har glädjeskrik i kroppen som vill detsamma, men det hittar inte ut. Inte än.