Jag vet inte hur det är att ha barn. Men jag vet hur det är att ha föräldrarskänslor. Jag känner det där innerliga skriket i hjärtat idag, vid mer än ett tillfälle.

 

Av flera olika anledningar känner jag sedan en ängslan, oro och till och med hyfsat stark ångest när jag landar i min vanliga vardag. Då möts jag av en vacker överraskning och tänker ibland får man precis det man behöver. 

 

Och när jag kommer hem möts jag av nästa vackra överraskning. Mammi har diskat åt mig.

 

Det är de små sakerna som gör det. Hade inte mina tårar känts som syra i mina egna ögon, hade jag rörts till tårar mer än en gång idag och välkomnat dem. 

 

Och nu. I detta nu. Ligger världens sötaste katt avdäckad på min soffa. Med sin nos mellan sina tassar. Och jag tror vid detta tillfälle att mitt hjärta håller på att lämna kroppen men på något vis stannar det kvar.