Det känns som att jag vandrar i ett regn som skiftar i temperatur och intensitet. Det är känslor som väller över mig. Överväldigar. Både positiva och negativa. Jag hamnar i det där tillståndet igen. Då jag känner ett starkt behov av att omgående aktivera belöningssystemet för att över huvud taget orka fortsätta dagen. Vid dagens ände är jag så dränerad på energi att jag knappt förstår hur jag ska orka ta mig hem. Det sitter en betongkeps på huvudet och mina ögonlock faller ihop.

 

I en viss miljö känner jag mig svimfärdig och orkar knappt stå upp. Så jag sätter mig. Beskriver hur jag blev kastad utför ett stup den där gången och att jag just nu har ett konstant hot över mig. När jag berättar, blir ångesten jag kände vid stupet lika levande som då. Halsen snörps ihop. Jag orkar knappt prata. Vi pratar om hur våra kroppar får hantera det som våra psyken utsätts för. Så får jag veta någonting som gör mig djupt ledsen. Medan tårar rinner nedför kinderna gör jag allt jag kan för att återgå till normal andningsrytm, att bromsa och stoppa panikångestattacken som tagit sin början. 

 

De absolut första tecknen på att min värk har vaknat är att jag har svårigheter med att gå nedför trappor. Jag har liksom ingen kontroll över benen och brukar få luta överkroppen mot räcket när jag går hemifrån, nedför alla trappor. Just nu minns jag inte senaste tillfället jag kunde gå nedför en trappa normalt. Det var någonstans under den korta period då jag kunde se ett ljus i tunneln igen. Kort efteråt slocknade ljuset. 

 

Så. Stunden efter total överstimulering, känner jag hur kroppen liksom domnar bort. När jag ska äta har jag inte längre kontroll över mina händer. De skakar och gör inte som jag säger, medan alla kognitiva funktioner går på sparlåga. Jag repar mig när jag riktat min energi åt ett annat håll, åt någon annans problem. Sitter senare och gapskrattar åt absurditeter så att det riktigt känns i magen, medan tårarna sprutar. Kan inte sluta. För känslorna måste ut. De måste lämna min kropp, för att kroppen ska orka fortsätta. Så att hjärtslagen kan stabiliseras och lugnas. Så att betongblocket över bröstkorgen kan lätta en smula. 

 

Och samtidigt så är det samhörighet, samförstånd och kärlek. Jag har för första gången på länge byggt nya relationer. Relationer som jag inte vill släppa ifrån mig och inte heller kommer att göra. Omtanken från ett visst håll väger upp för respektlösheten från ett annat. När jag fått tillbaka kraften att andas och prata samtidigt, ska jag öppna munnen på nytt.