Jag och en fin kollega kör söderut till en vacker stad. Går på en klockren föreläsning som bjuder på härliga, igenkännande skratt, aha-upplevelser och bekräftelse på att vi tänkt rätt i olika situationer. Jag inser hur den kunskap en besitter kan göra all skillnad, hur den kan vara helt och hållet avgörande för en annan människas öde. Och jag känner mig extra stolt över mina prioriteringar, över mina bedömningar och att jag vågat stå upp emot starka murar. Jag hade rätt kunskap i rätt situation och jag får också mitt kvitto på det.

 

Under kafferasterna lapar vi sol genom stora fönster och under lunchen konstaterar jag att Lund är en stad jag skulle kunna trivas i. Kollegan håller med och säger att "det är en riktig Caroline-stad". Men det är till min egen stad jag ska. Jag börjar sakta ta in beslutet jag fattat. I det stora hela är det helt rätt beslut för mig, men det innebär också en stor sorg och saknad som jag hoppas på att kunna kompensera för i privatlivet, i fritiden.