Orden stockar sig i halsen, fastnar, når aldrig mina fingertoppar.

 

Som alltid samlar jag på de där ögonblicken. Förstorar upp och ramar in dem. De där som känns i hjärtat, i magen, i mungiporna. Så att de alltid ska vara större än de där andra. De man försöker blunda ifrån, stänga ute med en kupa.