Timmarna rusar fram, solen sjunker och mörkret med den. Jag sitter kvar, engagerad och passionerad. Återigen överrumplas jag av en sådan enorm tacksamhet över att få se andras positiva utveckling. Hur negativitet någonstans på vägen bytts ut mot ömsesidig värme. En värme jag kan se, känna och nästan ta på. Jag visste redan tidigare att det skulle vara värt det. Jag vet det ännu mera nu. 

 

Jag har aldrig förstått uttrycket att skadeglädjen är den sanna glädjen. Som jag ser det, är den största glädjen att få dela någon annans glädje.