Så jag börjar om från början. Jag hade precis börjat läsa om ordkonstnärens resa mot helvetets cancergap, när hans föräldrar meddelade att han somnat in. Jag ser hans medverkan i Jills veranda. Och bestämmer mig. Läser hans blogg från början till slut och har boken väntandes i bokhyllan. Känner hur någonting inuti mig hela tiden håller på att brista medan jag läser. Känner samtidigt, som vanligt, en tacksamhet för hur djupt ord faktiskt kan beröra mig. Tänk att det bara krävs ord. 

 

Några minuter av mitt liv kan jag relatera till vissa delar av hans upplevelser. Jag minns hur jag tidigare var likgiltig inför både livet och döden. Att jag kände att det inte skulle göra mig någonting om livet togs ifrån mig. Tills jag stod ansikte mot ansikte med döden. Jag befann mig i en situation som hade kunnat sluta så. I ett överförfriskat tillstånd fann jag snabbt nykterheten igen och började förstå att det var så det förmodligen skulle sluta. Och då grät jag som ett litet barn. Tjöt, är nog en bättre beskrivning. För jag hade inte bestämt att det var så det skulle sluta. Men där och då var det bortom min kontroll. Jag skulle just ge upp. Lägga mig ner och låta mig omfamnas och sväljas av kylan, när en bil kom. Det var mest en parentes. Och man glömmer snabbt livets värde igen. 

 

I dagsläget finns det ingenting som jag fruktar mer än cancer. Den är en parasit som biter sig fast och vägrar släppa taget. Det är som om den i första ronden lägger sig självmant, överlåter segern till motståndaren. För att djävulskt gömma sig, ligga vilande ett tag, med ett hånfullt leende på läpparna. Innan den väljer att slå till en andra gång och förgöra allt i dess väg. Den har tagit två närstående ifrån mig och jag är livrädd att den ska ta fler. 

 

När jag läser hans vackra ord blir jag så påmind om att ingen av oss går säker.