Det blåser intensivt ute. Jag går med huvudet nedböjt, försöker värja mig. Blåsten får tag i skärpet på min jacka och snärtar till mig hårt på kinden med det. Och det är så talande. Metaforen är klockren. För i det ögonblicket går jag och försöker förstå det som just nu händer. Bemötandet. Och så kommer snärten. Jag inser att det är precis så det känns. Precis det som händer. Jag får en lavett kall som is utdelad mot en redan öm kind. Blir bemött av en respektlöshet jag aldrig ens kunnat drömma om, även om jag, utifrån erfarenhet, inte borde bli förvånad. Min tro på människans godhet är min styrka och även mitt fall. 

 

Så övergår kylan till värme och jag vet inte vad jag ska tro. Tar därför till misstron. För jag vet ju. Att det mest framgångsrika sättet att psyka folk på är att pendla däremellan. Att linda in lavetten i bomull. Att smeka den röda kinden för att sedan slå igen. 

 

Jag kommer nog aldrig tvivla på mig själv och min kapacitet i den bemärkelsen. Den kommer kanske ruckas emellanåt av andras idioti, men i grund och botten står jag stadig. Däremot kommer jag nog alltid ha svårt att känna tillit till andra människor och andras förmåga att se min kapacitet.