Väckarklockan ringer. När jag slår upp ögonen, i det mörker som råder, ser jag en enorm spindel som hissar upp sig mot taket med någonting i famnen. Jag förstår, på dess storlek, att det jag ser omöjligt kan vara verkligt. Men hjärtat stelnar till i bröstkorgen och jag måste tända i rummet för att se spindeln upplösas gradvis framför mig. När jag tänker tillbaka på det, kan jag fortfarande känna obehaget. På kvällen, när jag kommit hem, går jag in i sovrummet och tänder. Kontrollerar. Det finns ingen spindel där. Men varför har min sovande spindelskräck vaknat till liv?