När det blir som mest påtagligt hur många antifeminister och rasister idioter som existerar runt omkring mig, undrar jag också hur jag själv ska orka fortsätta existera. 

Och det faktum att SD:s Björn Söder är utsedd till andre vice talman i Riksdagen får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och kräka ut mina inre organ. 

 

Winter is coming. 

 

Kränktheten över att rasism klipps bort ur Pippi Långstrump låter inte vänta på sig. Kan folk sluta bli kränkta över att de inte får förtrycka? 

 

Alltså, kan tv-serierna jag följer sluta ha ihjäl karaktärer jag tycker mycket om? 

 

 

Jag blir så förtjust när det kommer stunder då jag som vuxen kan längta lika mycket efter någonting som jag kunde göra som barn. Lite så är känslan inför morgondagens stundande Ikea-besök. Att vistas i offentliga miljöer bland andra människor brukar framkalla helt andra känslor, kan jag säga. 

 

 

Graderna sjunker. Med den kalla luften följer den där höstkänslan. Den som, trots kylan, känns som en varm kram. Löven faller runt omkring mig och sticksigt tyg möter min hud. Precis som det ska göra. Obekvämt men välbekant. När kvällen kommer längtar jag efter lotusställning och mjuk päls. 

 

 

 

 

 

 

Många gånger kan mitt arbete kännas tröstlöst. Barns rättigheter prioriteras inte särskilt mycket i vår lagstiftning. Vuxnas har alltför ofta företräde. De som fattar de yttersta besluten saknar ofta den kunskap som krävs för att kunna göra en bra bedömning. Precis som i allting annat är även prislappen en avgörande faktor. I takt med att välfärden har monterats ner, har trycket på socialtjänsten ökat. Överallt i landet befinner sig socialtjänsten i kris, men i media talas det nästan ingenting alls om detta. Åtminstone alltför lite i förhållande till vilka konsekvenserna blir. 

 

Oavsett alla de faktorer som försvårar mitt arbete, så kan jag välja att fokusera på det lilla jag kan påverka. Och det är mitt engagemang. Jag tror att det är en hel del som skulle säga att jag engagerar mig för mycket i mitt arbete. För mig är hela idén absurd då det är människor jag arbetar med. Kan en engagera sig för mycket? Kan en över huvud taget göra någon skillnad om det inte finns ett engagemang? Vissa människor stannar hos mig. Jag undrar hur det går för dem även om jag inte finns kvar. Och många gånger kan jag undra om jag agerade på ett sätt som gynnade dem, eller om jag hade kunnat göra annorlunda. Därför är det så fint när en får respons av dessa människor. När en person säger att ens engagemang och stöd gjorde en stor skillnad, då finns det ingenting annat som känns mer meningsfullt. Jag kanske inte alltid har kunnat erbjuda människorna jag möter rätt hjälp, men flera av dem har sagt just detta. Att stödet och engagemanget gjort en skillnad. Och så hamnar jag i ett sammanhang med nya människor. När jag berättar vad jag arbetar med efter att ha fått frågan, berättar en person lite om sin bakgrund och blir rörd när hen pratar om sin socialsekreterares engagemang. Så jag kan inte dra någon annan slutsats än denna; engagemang är avgörande. 

 

Jag har sedan unga år kämpat för människor i utanförskap. Jag hade kunnat välja det lätta alternativet genom att anpassa mig efter normen och därmed få vissa privilegier, dvs ge efter för konformitet. Men jag valde alltid den andra sidan, för det var viktigare. 

 

Efter valet var jag ledsen i flera dagar. Det gjorde så ont i mig att det finns en så stor del av befolkningen som förespråkar hat och exkludering. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag vilka mekanismerna bakom det hela är. Den delen representerar en annan form av utanförskap, och är ändå en del av dem jag kämpar för. Det är bara så att de sparkar i sidled istället för uppåt. Istället för att se att välfärden monterats ner och att klyftorna ökat i samhället, hittar de snabbt en annan lättillgänglig syndabock. I svensk politik är det därför nu viktigare än någonsin att bygga ett samhälle som inkluderar alla. Jag vill i alla fall ha ett samhälle som bygger på kärlek och inkludering, inte ett som bygger på motsatsen. 

 

 

 

 

 

Idag la Metro ut en, i mitt tycke, väldigt klassföraktande artikel:

 Jag önskar så att människor skulle börja våga titta på sina egna privilegier istället för att gå i försvar. Att lyssna istället för att hela tiden prata och ta plats. Och kanske också inse att en nödvändigtvis inte behöver göra avkall på sina privilegier bara för att andra får samma rättigheter. Men alla de kränkta männen som kränker mig, jag kämpar för er också.  

 

 

 

 

Varenda dag genomgår jag samma stadier med samma slutresultat. Först tänker jag att jag inte ska äta fast föda alls, jag måste vila tarmen eftersom det blir katastrof så fort någonting passerar genom den. Sedan håller jag på att gå under av näringsbrist och måste trycka i mig en banan. När jag kommer hem är jag utsvulten och nyförälskad i mat så jag äter och struntar i konsekvenserna. Så kommer konsekvenserna och jag tänker att jag inte ska äta fast föda...

 

 

 

 

Ikväll har jag varit på en fantastisk F!-valvaka. Det som var avgörande för tidpunkten jag valde att gå hem var att den återhållna gråten blev för jobbig att hantera. Och jag, som har svårt för att gråta, kunde inte hålla mig utan tårar rullade nerför kinderna under tiden jag gick hem. Ett rasistiskt och antifeministiskt parti är det tredje största i vårt land. 2014. Det gör så ont i mig att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det eller hur jag ska kunna somna i natt. 

 

Det finns mycket att glädjas över. Det blir ett efterlängtat regeringsskifte och F! har haft en enorm framfart och är det parti som ökat mest. Och detta kommer jag kunna glädjas åt. Snart. Men inte just nu. Just nu bär jag bara på en enorm klump av sorg. 

 

Känslan gör sig synlig. Hörd. Känd. Den kommer långt inifrån och den är överröstande. Jag är lycklig. Här och nu, trots hälsan, så är jag lycklig. Det är inte en känsla för stunden. Den är större än så. Och jag översköljs av en tacksamhet för att den finns där. 

 

I onsdags fyllde lillebror 25 och firandet såg ut som följer:

 

Jag tänker på det här med feminism och antirasism och de upprörda reaktionerna till detta. Att så många människor faktiskt blir kränkta över att de inte får förtrycka. Jag upprepar; de blir kränkta för att de inte får förtrycka. 

 

Glädjen som sprider sig i hela kroppen när en får veta att det går bra för en tidigare klient. Ovärderlig. 

 

Sagt av fin kollega när jag berättade att jag snart kommer uppsöka sjukvården och ställa ultimatumet att antingen ger de mig en tunntarmsröntgen (eftersom både zonterapeut och homeopat, oberoende av varandra, har konstaterat att det är min tunntarm som felar) eller också får de se mig på akuten inom kort för då kommer jag sluta äta. Men hon vet ju inte heller om alla övergrepp jag blivit utsatt för inom sjukvården de senaste elva åren och hur långt inne det sitter för mig att vända mig dit igen. Men magen fortsätter att försämras och det spelar ingen roll att jag äter så nyttigt det går att äta. Och snart kommer jag inte längre våga/klara av att äta. 

 

 

Häromdagen blev jag kontaktad av en vit, medelålders man som röstar blått. Han hade uppmärksammat att jag röstar på F! och ville veta mer om orsakerna bakom detta. Till en början blev jag misstänksam. Tänkte att det nog skulle bli som det brukar; antingen vita kränkta män som använder härskartekniker istället för att bemöta ett ord av det jag säger (gärna i grupp), eller män som inte ens tar sig två sekunder till självreflektion utan bara kör på med attityden "jag ser personligen inget problem med kvinnohat". Så jag blev väldigt positivt överraskad när vi hade en väldigt givande konversation med moget och öppet diskussionsklimat utan försvarsmekanismer och härskartekniker som tog över.  Det visade sig också att vi var överens om mycket av det vi diskuterade (samtalsämnet var feminism). Vem hade trott?

 

Sådant gillar jag. Människor som går in i diskussioner med öppenhet för andras perspektiv, istället för människor som redan bestämt sig och inte tänker lyssna ett dugg utan går in i diskussioner endast för att provocera/skapa konflikter/övertala/prata ner. 

 

 

Alliansen har de senaste åtta åren drivit en politik som i praktiken inneburit att sparka på den som redan ligger. De redan privilegierade har blivit ännu mer privilegierade medan de underprivilegierade har blivit ännu mer förtryckta. Men kränktheten låter inte vänta på sig när ett parti, som vill motverka detta och arbeta för alla människors lika värde och rättigheter, genomför ett oskyldigt och harmlöst tilltag för att påminna riksdagspartierna om de jämställdhetsmål de ställt sig bakom men inte arbetat för att uppnå. Perspektiv, alltså. 

 

 

Samhället har sedan barnsben lärt mig att jag ska vara tyst, uppta så lite plats som möjligt och vara andra till lags. Det har också inneburit många negativa konsekvenser för mig, såsom att jag blivit utnyttjad, överkörd och trampad på. Jag har alltid varit väldigt introspektiv och analytisk men det var inte förrän jag läste psykologi efter gymnasiet som jag på riktigt fick verktyg för att kunna förändra vissa mönster. Då började jag arbeta aktivt med att inte vara till lags, eftersom jag så tydligt såg att det ständigt upptog min energi och innebar att jag fick ge avkall på mina egna behov och känslor. 

 

Det är först under det senaste året som jag fullt ut kunnat släppa gamla mönster om att vara till lags (ty mitt beslut att vid tjugofyra års ålder gå in i en ny relation med en man innebar att slängas tillbaka i ett konstant tillstånd av att få mina egna behov försummade eftersom mannens skulle prioriteras). Jag har nu lärt mig att ta ton, istället för att uppta så lite plats som möjligt. Jag vågar nu uttrycka mina åsikter och ställa människor till svars för sitt beteende och ifrågasätta det istället för att acceptera att bli dåligt behandlad. Jag tror att det mest avgörande var att jag äntligen lyckades sluta bry mig om vad andra människor tycker om mig. Och det har lett till att jag nu är starkare än någonsin. Det har lett mig hit.

 

För:

 

För mindre än en månad sedan var jag på ett första medlemsmöte för en lokal F!-grupp. Jag fick förfrågan om att bli en aktiv medlem. Politiskt aktiv, med andra ord. Med allt vad det innebär. Det är ingen hemlighet eller nyhet för den delen att jag ganska ofta kan uppleva ångest av att vistas i offentliga miljöer med en massa människor, vilket beror på flera olika faktorer som jag inte tänker gå in på nu. Så jag hade en nervositetsklump i magen när jag tänkte på vad ett aktivt medlemskap skulle kunna innebära. Jag tänkte att jag nog är bäst lämpad till att sitta bakom en datorskärm och skriva texter. I mitt vardagliga arbete möter jag människor hela tiden och jag har en professionell vana av att bemöta upprörda människor. Men det är i egenskap av myndighetsperson och socialsekreterare. Det är annorlunda när jag är privatperson.

 

Med bakgrund av detta, är jag otroligt stolt över mig själv efter denna dag. Jag har tagit på mig rosa attribut, mött upp andra partimedlemmar och begett mig mot Lilla torg för att vända ryggen mot SD:s Björn Söder. Sedan begav vi oss mot valstugorna och tog plats på andra sidan gatan, där det av en händelse passerade fler människor än vid valstugorna. Efter det begav vi oss till Broby marknad, där vi hade en egen monter. Vi möttes idag av ofantligt mycket positiv respons och människor som berättade att de skulle rösta rosa eller redan hade röstat rosa. Jag har delat ut massvis med broschyrer, fått bjuda på kakor, prata politik och ge ballonger till barn som velat ha. Jag har inte hållit mig i bakgrunden. Jag har tagit plats. 

 

 

 

Igår fick jag inom mitt arbete möjligheten att gå på två väldigt inspirerande föreläsningar.