Jag har sedan unga år kämpat för människor i utanförskap. Jag hade kunnat välja det lätta alternativet genom att anpassa mig efter normen och därmed få vissa privilegier, dvs ge efter för konformitet. Men jag valde alltid den andra sidan, för det var viktigare. 

 

Efter valet var jag ledsen i flera dagar. Det gjorde så ont i mig att det finns en så stor del av befolkningen som förespråkar hat och exkludering. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag vilka mekanismerna bakom det hela är. Den delen representerar en annan form av utanförskap, och är ändå en del av dem jag kämpar för. Det är bara så att de sparkar i sidled istället för uppåt. Istället för att se att välfärden monterats ner och att klyftorna ökat i samhället, hittar de snabbt en annan lättillgänglig syndabock. I svensk politik är det därför nu viktigare än någonsin att bygga ett samhälle som inkluderar alla. Jag vill i alla fall ha ett samhälle som bygger på kärlek och inkludering, inte ett som bygger på motsatsen.