Varenda dag genomgår jag samma stadier med samma slutresultat. Först tänker jag att jag inte ska äta fast föda alls, jag måste vila tarmen eftersom det blir katastrof så fort någonting passerar genom den. Sedan håller jag på att gå under av näringsbrist och måste trycka i mig en banan. När jag kommer hem är jag utsvulten och nyförälskad i mat så jag äter och struntar i konsekvenserna. Så kommer konsekvenserna och jag tänker att jag inte ska äta fast föda...