Jag plockar upp en kastanj från marken, lägger den i byxfickan och kramar den med handen. Det inger på något sätt en känsla av tröst. När jag kommer hem släpper jag ut allt det där som jag inte hade tid att släppa ut igår. Jag gråter mig trött. Sedan ger jag järnet i två träningspass. Idag får vara en dag av sorg, innan det är dags att ta nya krafttag igen. Det här är trots allt ännu ett kvitto på varför feminism behövs.