Många gånger kan mitt arbete kännas tröstlöst. Barns rättigheter prioriteras inte särskilt mycket i vår lagstiftning. Vuxnas har alltför ofta företräde. De som fattar de yttersta besluten saknar ofta den kunskap som krävs för att kunna göra en bra bedömning. Precis som i allting annat är även prislappen en avgörande faktor. I takt med att välfärden har monterats ner, har trycket på socialtjänsten ökat. Överallt i landet befinner sig socialtjänsten i kris, men i media talas det nästan ingenting alls om detta. Åtminstone alltför lite i förhållande till vilka konsekvenserna blir. 

 

Oavsett alla de faktorer som försvårar mitt arbete, så kan jag välja att fokusera på det lilla jag kan påverka. Och det är mitt engagemang. Jag tror att det är en hel del som skulle säga att jag engagerar mig för mycket i mitt arbete. För mig är hela idén absurd då det är människor jag arbetar med. Kan en engagera sig för mycket? Kan en över huvud taget göra någon skillnad om det inte finns ett engagemang? Vissa människor stannar hos mig. Jag undrar hur det går för dem även om jag inte finns kvar. Och många gånger kan jag undra om jag agerade på ett sätt som gynnade dem, eller om jag hade kunnat göra annorlunda. Därför är det så fint när en får respons av dessa människor. När en person säger att ens engagemang och stöd gjorde en stor skillnad, då finns det ingenting annat som känns mer meningsfullt. Jag kanske inte alltid har kunnat erbjuda människorna jag möter rätt hjälp, men flera av dem har sagt just detta. Att stödet och engagemanget gjort en skillnad. Och så hamnar jag i ett sammanhang med nya människor. När jag berättar vad jag arbetar med efter att ha fått frågan, berättar en person lite om sin bakgrund och blir rörd när hen pratar om sin socialsekreterares engagemang. Så jag kan inte dra någon annan slutsats än denna; engagemang är avgörande.