I tisdags skulle jag åka en sväng till Malmö och göra mitt enda Malmöfestivalenbesök för i år. Med värk i kroppen och bristande motivation begav jag mig ut i stormen och satte mig på bussen. Inte på det bästa humöret, med andra ord. Men det krävdes inte mer än att få syn på henne genom bussfönstret för att jag skulle börja le åt hur jag ansträngde mig för att inte trilla omkull under inbromsningen. Saras blotta existens är en enorm, genomträngande sol på en mulen himmel. Vi sitter på en blåsig ölservering och det stora ögonblicket vi väntar på är Band of horses. För min del är Johnossi mest en bonus. En bra bonus. Men bästa bonusen är dock Poffes närvaro.


Johnossis spelning är otroligt bra och när jag hör introt till What's the point blir jag så fylld av lycka att mina ögon blir lite fuktigare än vanligt. Jag verkligen älskar den och sitter och mimar med tyst för att uppleva den lite intensivare. Dricker rödvin för att värma min frusna kropp och jag och vinden bråkar om makten över min lugg. Band of horses är galet bra live och hans röst är helt fantastisk. Alla låtar jag vill höra spelas och när The funeral äntligen kommer känns det ett tag som att jag ska börja gråta en skvätt. Dels för att den är så makalöst vacker och dels för att jag lyssnade mycket på den när farfar precis lämnat oss. Sedan sitter jag och sjunger med till Monsters som blir den avslutande låten. Det är så fint att se hur exalterade Robban & Sara blir över i princip varenda låt samtidigt som de känner nostalgi och tänker tillbaka på spelningen på Roskilde där de blev förälskade i bandet. De high-five:ar, kramas, sjunger med och jublar.


Efter spelningen går vi till det som en gång var Svea men som numera går under namnet Bastard. Vi är där egentligen på tok för länge och Saras fina syster skickar mig en kram via Sara. Väl hemma tror jag att jag och Sara pratar i ungefär en hel timme innan vi lägger oss. Jag har verkligen saknat pratstunder. Att vara social. Att känna samhörighet. Jag kan ibland känna att det är så mycket enklare att bara vara själv men det är trots allt genom samspel med andra människor som man finner de största stunderna av lycka. Oftast.


På vägen hem dagen efter kryper sig värken på och min hjärna konstantspyr frustration. Det är som om jag tagit en tillfällig semester från frustrationen men landar i den nu igen. Jag tänker på hur äcklad jag blir av människor som hånar andra människors lidande. Den sortens bristande empati får mig att må så otroligt dåligt och jag förstår inte oförståelsen. När man är inne i sitt lidande är det i allra högsta grad verkligt för en och ingen logik eller sunt förnuft i världen kan just då rubba den. Jag irriterar mig på människor som reagerar blixtsnabbt utan att sätta saker i perspektiv och tänka efter från någon annans synvinkel än sin egen. Inser hur dålig jag är på att kallprata dels för att jag inte ser riktigt meningen med att prata för pratandets skull men blir uppgiven när jag tänker på de situationer då jag inser att jag inte har något att prata om med personen ifråga, trots att jag skulle vilja. Men så kommer What's the point i hörlurarna och mitt sammanbitna ansikte bryts upp av ett litet leende.

Jag går på seminarium om vikten av goda möten, och håller sedan på att kollapsa av hjärtklappning och andnöd på bussen hem. För första gången i mitt liv känner jag att alternativet att eventuellt ringa ambulans plötsligt börjar kännas aktuellt. Jag har haft sådana anfall förut men detta är första gången som jag på allvar blir rädd. Jag är inte långt ifrån att förlora medvetandet och kämpar med alla krafter jag har för att inte göra det. Som väl är lyckas jag.



Imorgon ska jag åka på festival i grannlandet och inbilla mig att sommaren inte är över riktigt än, trots att jag skulle vilja det faktiskt. Jag vill ha färgglada löv och höstkänsla i kropp och sinne. Gärna utan storm.

Jag har snöat in lite på bakning sedan jag upptäckt att jag kan äta kakor om jag bara utesluter gluten, och detta i sig har gjort mig uppmärksam på hur många goda recept som finns. Så idag har jag bakat schweizernötmuffins och jordnötskakor med cashewnötter. Allt som innehåller nötter brukar gå hem hos mina smaklökar :)

Lördagen såg ut lite såhär:



Söndag:

Vi spenderar större delen av dagen i antingen soff- eller sängläge. Tittar på House och The Number 23 och beställer pizza. Jag inser att ett av mina favoritögonblick under dagen är när vi går och lägger oss och jag får ligga sked och mysa sådär tätt intill, hud mot hud.

"tänker just på det att du är en sådan som man verkligen kan ha roligt med. bara det när vi suttit hos dig, tagit en öl, sjungit singstar och skrattat innan vi drog mot utgång och dans. för att ha en lyckad fest med dig så krävs inte en massa folk, bara du är där"

- Ida, ett sällsynt exemplar



Det var en komplimang som värmer hjärtat :) Så himla fint.

Just nu sitter jag och skålar med Poffe via Facebook-chatten. I like it a lot!

Torsdag:

Vi frossar i favoriten American pancakes och inviger vad vi fick med oss hem från Elgiganten - nämligen Guitar Hero 5 till Wii.


Fredag:

Jag hittar nya pastasåser som kan ersätta min favorit. Tittar på The last song och blir förvånad över att jag inte blir särskilt berörd av den. Finaste scenen är när sköldpaddorna kläcks och kryper ut i havet. Filosoferar över hur jag lagt vissa bitar bakom mig och att det är därför de inte berör mig längre. Tänker att det också finns andra bitar som jag inte kan relatera till, men som jag skulle vilja kunna relatera till. Djupa syskonrelationer. Djup kärlek är inte detsamma som en djup relation. Men jag är tacksam över de vackra minnen jag har.

Får med mig världens underbaraste katt på en liten promenad och inser hur jag skulle vilja gå på promenad med honom oftare. Minns skogspromenaderna jag brukade ta med bägge katterna och hur duktiga de var på att gå efter en som små lydiga hundar.

När finaste kommer från jobbet äter vi kycklingspett med jordnötssås och nudlar och spelar lite Guitar Hero innan vi åker till klubben.



Lördag:

Min älskling tar en liten paus i fallskärmshoppandet för att servera mig frukost på sängen i husvagnen. Åh! Han är så underbar.

"- Du är så söt!
- Nej, jag är bara snäll.
- Ibland är det samma sak"

Det finns oändligt många vackra småsaker som han gör för mig. Bara en sån sak som att när jag försöker klia mig någonstans så börjar han klia där åt mig. Det är fint.

Sätter mig utanför husvagnen och får syn på två söta ekorrar. Jag fnissar till och med till av förtjusning.



Just nu längtar jag något ofantligt efter hösten. Jag hoppas på att få uppleva den på samma intensiva sätt som för två år sedan. Förra året missade jag den nästan helt på grund av min värk men jag blev väl kompenserad - han kom in i mitt liv igen och dragningskraften var lika stor som för sju-åtta år sedan. Vi drogs till varandra som två magneter på en gång när vi först träffades. Inte för att jag vill missa hösten men mest av allt längtar jag till december och nycklarna till vår lägenhet. Jag spenderar dötid med att både kika på potentiella julklappar och potentiella prylar att ha i vårt nya hem.



Slutligen:

Idag är det två år sedan finaste farfars kropp gav upp. För några veckor sedan skulle han ha fyllt 75. Ingenting är sig likt utan honom och det är väl det som är definitionen på en person som haft en stor inverkan i andras liv. Jag är lycklig över att jag fortfarande har förmågan och minnet till att höra hans skratt i mitt huvud närhelst jag vill. När vi väl fått tillträde till lägenheten ska jag (försöka) odla en solros i kruka på balkongen i hans ära.

Hahaha, jag vet inte vilket som irriterar mig mest - felstavningar, särskrivningar eller unnecessary quotation marks.

Gårdagen:

Kakorna blev otroligt goda och idag ska jag definitivt baka en av mina personliga favoriter - russinmuffins.

Att titta på möbler tillsammans kan vara mer underhållande än man först tror. Vi skrattade åt förfärliga sofftyg och uråldriga modeller, för att inte tala om rosa postlådor. På Elgiganten fick jag syn på en rosa tv. Att jag älskar rosa innebär absolut inte att jag vill ha allting eller ens mycket i just den färgen, men det faktum att det finns gör mig otroligt exalterad. En rosa tv - hur fräckt är inte det?

I övrigt älskar jag det faktum att det finns glutenfri mannagrynsgröt och att jag fått tid bokad till att skriva på kontraktet till lägenheten.

Idag ringde de minsann från mitt semestervikariat och undrade om jag kunde jobba en helg. Jag blev jätteglad men insåg snart att det rörde sig om just den helgen jag ska på Tönderfestivalen. Det kommer dock komma fler jobbtillfällen och det glädjer mig. Jag har dessutom ringt angående ett annat jobb som verkar lockande.

I övrigt ska jag byta läkare och avboka gastroskopin med vävnadsprov eftersom jag varken vill eller klarar av att utsätta kroppen för en allergisk reaktion dagligen.

Just nu håller jag på att baka glutenfria chocolate chip cookies - för första gången på över sex år är det nämligen återigen roligt att baka och laga mat eftersom jag numera vet vad jag kan och inte kan äta. Underbart! Någon dag ska jag ta mig an projektet spanska våfflor och möjligen langos.

Och ikväll ska jag och kärleken åka och spana på lite möbler. Hade vi fått bestämma hade vi flyttat redan igår.

Så: life is good!

Lördag och vi tar en lång skogspromenad för att rensa tankar och finna motivation. Jag håller honom i handen och skrattar åt en underhållande tipsrunda men blir upprörd över alla fällda träd. Myser i hela kroppen när jag helt plötsligt hör det intensiva regnet men skonas från det av trädtopparna.

Huvudet har inte rensats eller sorterats på länge så nu är det nära att sprängas. Jag har inte hunnit med och vissa stunder är jag lika lättirriterad som jag är lättroad. Jag har separationsångest samtidigt som jag återvänder till ett liv jag satt på paus. Vaknar gråtande av mardrömmar för i den världen kan jag inte ignorera att vissa saker känns.

Några dagar senare är det inte huvudet som fylls tills det nästan exploderar - det är hjärtat. När jag låter blicken vila på hans vackra ansikte uppfylls jag av något så starkt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Känslomässiga utlösningar i form av skrattattacker och det är lika sött som det är tokigt att han blir generad när jag tittar på honom.

Måndag morgon och jag undrar hur man får viljan och motivationen att utsätta sig själv för att må fruktansvärt dåligt. Ett enda litet intag av vetemjöl sitter i och nu känns det som att huvudet bokstavligen ska sprängas. Ytterligare en dos vetemjöl senare och jag får ta till sängläge. Är det värt det? Smaklökarna exploderar av lycka när jag trycker i mig wasabinötter men några timmar senare tycker jag ändå inte att den intensiva glädjekänslan uppväger konsekvenserna. Jag har redan avverkat listan och jag funderar på att ge upp. Man kan inte sätta ett pris på att må bra. Och har min läkare utan problem kunnat sätta diagnoser på mig utan minsta undersökning förut, kan han väl det nu också?

På kvällen kan jag ändå ligga i soffan och skratta förtjust åt Bones och kärlekens rodnande kinder.


Tisdag och jag verkligen svarta-ögon-hatar gluten. Jag fixar inte att må såhär. Varenda, verkligen varenda dag i sex-sju år har varit en intensiv kamp och det är ingenting man vänjer sig vid och lätt utstår en månad till av när man väl fått känna på hur det känns att må bra. Jag har inte det skriftligt, men jag är otvivelaktigt övertygad om att det är glutenallergi som jag lider av. Och som remissläkaren frågade mig - räcker inte det? Egentligen inte, men jag klarar inte av att betala priset. Jag får en väldigt stark reaktion bara av att äta något som vistats i samma kök som vetemjöl.

För övrigt läser jag om en medelålders kvinna som precis som jag fått diagnoserna IBS/Colon irritable och magkatarr när det egentligen hela tiden har rört sig om glutenallergi. Hon skriver att den värk och stelhet hon känt i sina muskler berott på just den allergin så jag börjar undra om jag verkligen har fibromyalgi. Det, precis som IBS och kronisk magkatarr, var ju en diagnos min läkare ställde på en kvart. Mina sjukhusjournaler är i alla fall ett skämt.

Jag har sett hur löven redan börjat falla och nu sitter jag med en konstig längtan efter snöflingor i håret. Det är något med sommaren som i slutändan lämnar mig tom på energi och motivation och något med hösten som känns som en slags pånyttfödelse med ny energi.

I fredags körde jag till jobbet för sista gången. När jag skulle sätta mig i bilen och köra därifrån stannade jag upp en stund och tittade mig omkring. Jag slogs av en enorm saknad och separationsångest. Jag kommer att sakna morgonpromenaderna längs sjön, att förlora i yatzi oavsett hur mycket tur jag har, alla bilturer med bra musik och klienternas härliga humor. Jag kommer sakna att mata katterna med mjölk och att nästan gå in i möbler hela tiden, jag kommer att sakna att ha någon att prata psykologi med. Jag kommer dessutom sakna att köra skogsvägen till och från jobbet. Men skulle de behöva en vikarie så har de mitt nummer. Vi avslutade dagen med att avnjuta en hallonpaj och det faktum att jag fick en kram och kommentaren att det varit trevligt att ha mig där av den klient som är otroligt kritisk till allt och alla, tar jag som ett bra betyg ;)

Får ett samtal om remissen till att ta vävnadsprov för att kunna konkretisera mina glutenbesvär.

"- Hur länge har du ätit glutenfritt?
- Ungefär två månader.
- Då bör du nog äta gluten igen i tre månader för att det ska visa sig på vävnadsprovet"


Slutligen kom vi dock fram till att eftersom jag numera reagerar så starkt när jag får i mig minsta gluten, bör det räcka med en månad och sedan vävnadsprov. Och jag vet inte om jag kommer klara ens det eller tycka att det är värt det. Men jag ska prova. Efter en stunds intensiv fasa kunde jag dock vända det hela till något positivt - jag har alltså en månad på att frossa i allt gott som jag inte kan äta sedan. Listan ser ut såhär än så länge:

Helvetesmånaden
♥ Godaste köttfärssåsen
♥ Ben & Jerrys glasspinne
♥ Wasabinötter
♥ Kycklingburgare
♥ Vitlöksbröd!


Dock är jag otroligt nervös inför hur jag kommer att må. Att vara ett fullständigt vrak i en hel månad som sedan avslutas med något så obehagligt som gastroskopi är inte en särskilt tilltalande närmsta framtid. Men jag ska försöka genomlida det.

Vissa saker har slitit i mig på sistone. Jag har kommit hem och låtit frustrationen lämna kroppen tillsammans med rök men tjäran stannar kvar i lungorna. Jag har ifrågasatt attityder tyst för mig själv och låtit oro följa med mig hem. Jag har inte riktigt haft rätt tid att hantera det. Så det var så befriande när jag satt i bilen på väg hem i förrgår. Jag vet inte om det var blåsten i träden som fick några löv att dala ner och påminna mig om att hösten är på väg, men jag kände lycka och lyssnade på Love will tear us apart på repeat. Samtidigt inser jag att mitt tålamod håller på att ta slut och att jag slutat se poängen med att skriva. Jag får inte fram orden att berätta om saker som är stora för mig. Jag håller på att drunkna i min egen frustration och jag håller allting för mig själv.

Fredag och vi har friluftsdag vid Vaxsjön som innehåller brännboll, grillning, tipsrunda och många härliga skrattattacker. Eftersom jag varken är van vid att springa allt jag kan eller har tränat på en vecka, får jag den värsta träningsvärken i mitt liv som fortfarande sitter kvar. Jag ska bestämt ha en date med spikmattan senare ;) Mitt hår återvänder till en kakaobrun nyans, vi äter gott och hinner med en kopp kaffe hos mina föräldrar (jag tror bestämt att de saknar mig lite :)) innan vi åker till fallskärmsklubben.

Lördag och jag äter godaste pizzan från Gärds Köpinge och går och lägger mig innan midnatt eftersom tröttheten vägrar ge sig av.

Söndag och vi äter en ordentlig frukost på Café Sandhem vilket resulterar i att jag fortfarande känner mig proppmätt. Annars ligger jag mest i husvagnen och slötittar på Bones för att undvika att känna av min värkande kropp. Bara att ta på sig skorna är en smärtsam historia ;) Imorgon påbörjar jag min sista arbetsvecka och jag försöker komma fram till hur jag känner inför det faktumet. Jag vet i alla fall att jag definitivt inte ser fram emot att tvingas söka arbete igen.

En tisdag åker vi till Liseberg med jobbet. Jag gapskrattar mig igenom Kanonen så jag får torka glädjetårar efteråt. Sitter längst fram i Flumeride och blir genomblöt för att sedan åka Kanonen ännu en gång. Fina dag!

Onsdag eftermiddag spenderar vi på Skånes djurpark.