Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
Vissa saker har slitit i mig på sistone. Jag har kommit hem och låtit frustrationen lämna kroppen tillsammans med rök men tjäran stannar kvar i lungorna. Jag har ifrågasatt attityder tyst för mig själv och låtit oro följa med mig hem. Jag har inte riktigt haft rätt tid att hantera det. Så det var så befriande när jag satt i bilen på väg hem i förrgår. Jag vet inte om det var blåsten i träden som fick några löv att dala ner och påminna mig om att hösten är på väg, men jag kände lycka och lyssnade på Love will tear us apart på repeat. Samtidigt inser jag att mitt tålamod håller på att ta slut och att jag slutat se poängen med att skriva. Jag får inte fram orden att berätta om saker som är stora för mig. Jag håller på att drunkna i min egen frustration och jag håller allting för mig själv.
sommaren blev inte som jag tänkt för att jag tänkte vara spontan och resa men istället blev den att vara hemma med en hundvalp. Inte bra tajming på att skaffa hund, men det kändes som att det var enda chansen jag har i mitt liv. Jag ville inte sumpa den.
Numer är jag bara helt slut. Går sönder varje dag, vill bara iväg, bort från staden och stressen. Jag vet inte...
Vi kanske kan höras ihelg? Fast på msn, med webkameran? gå igenom hur allt är med oss.
jag hade gärna kommit och suttit på er balkong, och jag håller tummarna att du snart kan komma och sitta på min blivande balkong också :)
det irriterande är att det just nu inte är pengarna som stoppar utan tiden och hunden. bara han lär sig att vara själv..
jag hoppas du har en bra dag, och att sista dagarna på jobbet går bra.
vackra, vackra du.
