Lördag och vi tar en lång skogspromenad för att rensa tankar och finna motivation. Jag håller honom i handen och skrattar åt en underhållande tipsrunda men blir upprörd över alla fällda träd. Myser i hela kroppen när jag helt plötsligt hör det intensiva regnet men skonas från det av trädtopparna.

Huvudet har inte rensats eller sorterats på länge så nu är det nära att sprängas. Jag har inte hunnit med och vissa stunder är jag lika lättirriterad som jag är lättroad. Jag har separationsångest samtidigt som jag återvänder till ett liv jag satt på paus. Vaknar gråtande av mardrömmar för i den världen kan jag inte ignorera att vissa saker känns.

Några dagar senare är det inte huvudet som fylls tills det nästan exploderar - det är hjärtat. När jag låter blicken vila på hans vackra ansikte uppfylls jag av något så starkt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Känslomässiga utlösningar i form av skrattattacker och det är lika sött som det är tokigt att han blir generad när jag tittar på honom.

Måndag morgon och jag undrar hur man får viljan och motivationen att utsätta sig själv för att må fruktansvärt dåligt. Ett enda litet intag av vetemjöl sitter i och nu känns det som att huvudet bokstavligen ska sprängas. Ytterligare en dos vetemjöl senare och jag får ta till sängläge. Är det värt det? Smaklökarna exploderar av lycka när jag trycker i mig wasabinötter men några timmar senare tycker jag ändå inte att den intensiva glädjekänslan uppväger konsekvenserna. Jag har redan avverkat listan och jag funderar på att ge upp. Man kan inte sätta ett pris på att må bra. Och har min läkare utan problem kunnat sätta diagnoser på mig utan minsta undersökning förut, kan han väl det nu också?

På kvällen kan jag ändå ligga i soffan och skratta förtjust åt Bones och kärlekens rodnande kinder.


Tisdag och jag verkligen svarta-ögon-hatar gluten. Jag fixar inte att må såhär. Varenda, verkligen varenda dag i sex-sju år har varit en intensiv kamp och det är ingenting man vänjer sig vid och lätt utstår en månad till av när man väl fått känna på hur det känns att må bra. Jag har inte det skriftligt, men jag är otvivelaktigt övertygad om att det är glutenallergi som jag lider av. Och som remissläkaren frågade mig - räcker inte det? Egentligen inte, men jag klarar inte av att betala priset. Jag får en väldigt stark reaktion bara av att äta något som vistats i samma kök som vetemjöl.

För övrigt läser jag om en medelålders kvinna som precis som jag fått diagnoserna IBS/Colon irritable och magkatarr när det egentligen hela tiden har rört sig om glutenallergi. Hon skriver att den värk och stelhet hon känt i sina muskler berott på just den allergin så jag börjar undra om jag verkligen har fibromyalgi. Det, precis som IBS och kronisk magkatarr, var ju en diagnos min läkare ställde på en kvart. Mina sjukhusjournaler är i alla fall ett skämt.