I tisdags skulle jag åka en sväng till Malmö och göra mitt enda Malmöfestivalenbesök för i år. Med värk i kroppen och bristande motivation begav jag mig ut i stormen och satte mig på bussen. Inte på det bästa humöret, med andra ord. Men det krävdes inte mer än att få syn på henne genom bussfönstret för att jag skulle börja le åt hur jag ansträngde mig för att inte trilla omkull under inbromsningen. Saras blotta existens är en enorm, genomträngande sol på en mulen himmel. Vi sitter på en blåsig ölservering och det stora ögonblicket vi väntar på är Band of horses. För min del är Johnossi mest en bonus. En bra bonus. Men bästa bonusen är dock Poffes närvaro.


Johnossis spelning är otroligt bra och när jag hör introt till What's the point blir jag så fylld av lycka att mina ögon blir lite fuktigare än vanligt. Jag verkligen älskar den och sitter och mimar med tyst för att uppleva den lite intensivare. Dricker rödvin för att värma min frusna kropp och jag och vinden bråkar om makten över min lugg. Band of horses är galet bra live och hans röst är helt fantastisk. Alla låtar jag vill höra spelas och när The funeral äntligen kommer känns det ett tag som att jag ska börja gråta en skvätt. Dels för att den är så makalöst vacker och dels för att jag lyssnade mycket på den när farfar precis lämnat oss. Sedan sitter jag och sjunger med till Monsters som blir den avslutande låten. Det är så fint att se hur exalterade Robban & Sara blir över i princip varenda låt samtidigt som de känner nostalgi och tänker tillbaka på spelningen på Roskilde där de blev förälskade i bandet. De high-five:ar, kramas, sjunger med och jublar.


Efter spelningen går vi till det som en gång var Svea men som numera går under namnet Bastard. Vi är där egentligen på tok för länge och Saras fina syster skickar mig en kram via Sara. Väl hemma tror jag att jag och Sara pratar i ungefär en hel timme innan vi lägger oss. Jag har verkligen saknat pratstunder. Att vara social. Att känna samhörighet. Jag kan ibland känna att det är så mycket enklare att bara vara själv men det är trots allt genom samspel med andra människor som man finner de största stunderna av lycka. Oftast.


På vägen hem dagen efter kryper sig värken på och min hjärna konstantspyr frustration. Det är som om jag tagit en tillfällig semester från frustrationen men landar i den nu igen. Jag tänker på hur äcklad jag blir av människor som hånar andra människors lidande. Den sortens bristande empati får mig att må så otroligt dåligt och jag förstår inte oförståelsen. När man är inne i sitt lidande är det i allra högsta grad verkligt för en och ingen logik eller sunt förnuft i världen kan just då rubba den. Jag irriterar mig på människor som reagerar blixtsnabbt utan att sätta saker i perspektiv och tänka efter från någon annans synvinkel än sin egen. Inser hur dålig jag är på att kallprata dels för att jag inte ser riktigt meningen med att prata för pratandets skull men blir uppgiven när jag tänker på de situationer då jag inser att jag inte har något att prata om med personen ifråga, trots att jag skulle vilja. Men så kommer What's the point i hörlurarna och mitt sammanbitna ansikte bryts upp av ett litet leende.

Jag går på seminarium om vikten av goda möten, och håller sedan på att kollapsa av hjärtklappning och andnöd på bussen hem. För första gången i mitt liv känner jag att alternativet att eventuellt ringa ambulans plötsligt börjar kännas aktuellt. Jag har haft sådana anfall förut men detta är första gången som jag på allvar blir rädd. Jag är inte långt ifrån att förlora medvetandet och kämpar med alla krafter jag har för att inte göra det. Som väl är lyckas jag.



Imorgon ska jag åka på festival i grannlandet och inbilla mig att sommaren inte är över riktigt än, trots att jag skulle vilja det faktiskt. Jag vill ha färgglada löv och höstkänsla i kropp och sinne. Gärna utan storm.