När det känns som allra värst, känns det ungefär såhär:


I


Mitt blodsocker är alldeles för lågt och jag faller med det
Känner hur det skaver i lungorna när andetagen inte får plats



II



Ibland vill jag bara att någon ska slå mig på bröstkorgen så att hjärtat återgår till sin normala takt
Och jag sväljer och sväljer för att förhindra alla rymningsförsök


III


Min kropp stöter bort känslor, stöter bort hjärtat som den stöter bort hål
och till slut måste man ge efter för smärtan



IV


Jag undrar om jag någonsin ska passera tröskeln och våga vara trygg
Ska jag föralltid behöva vara igång i läget kamp eller flykt?


V


Jag trodde livet skulle börja 2010
men det känns som att det slutat
som att det sakta rinner iväg
och jag tänker steget längre
tänker att livet finns en gång
och hittills har mitt bara slösats bort

Allting står stilla men egentligen står ingenting stilla
Det går antingen framåt eller bakåt och jag dör inombords när det inte finns någon utveckling

Framåt är bakåt och bakåt är fel


VI


Behöver nån som behöver mig



VII


Jag är verkligen en våg för jag klarar inte av obalans

Jag har all tid i världen och därför räknas den inte



VIII


Jag vågar inte trotsa någon annans distans om det är en privat relation
för på det planet klarar jag inte av att bli avvisad
Jag vill inte uppleva alla barndomskänslor hela livet


IX


"Nothing's fine
I'm torn

I'm all out of faith
this is how I feel

illusion never changed into something real
I'm wide awake and I can see the perfect sky is torn"


X


Även fast jag blundar kan jag inte sluta se


XI


Och när jag äntligen lyckas återskapa någon form av trygghet
så faller det i någon annan av kanterna

I just can't win