Det jag fruktar mest för min egen skull är att en annan människas beteende ska få mig att känna mig lika värdelös, osynlig och meningslös som några fått mig att känna genom livets gång. Ibland har jag oerhört svårt för att ignorera allt som tyder på det och känslan återkommer. Jag får en fysisk reaktion och det känns som att hjärtats väggar håller på att vittra sönder. Kan känna exakt hur mycket det sliter inuti. Det är så tungt att bära att jag får svårt att andas. Föreställer mig hur lungorna är små plastpåsar som det gått hål på.

Mina försvarsmekanismer ligger i hårdträning så att jag lättare ska kunna blockera. Men jag vill ju inte behöva dem. Och jag vill inte behöva vara stark precis hela tiden. Jag vill bara känna att jag existerar.



Så jag lyssnar på skivan som påminner om hur det var när smärtan höll en vaken om nätterna. Man måste få bekräfta även de negativa känslorna. Det är också då samma rader spelas på repeat i mitt huvud:

Det är ganska fantastiskt att man kan få gåshud av att lyssna på en låt i huvudet.

Men på riktigt just nu, i hörlurarna, är det Hästpojken, Thåström och The Sunshine Underground och jag inser att jag tycker om när det inte är alltför lent. Jag tycker om när rösten spricker så det liksom raspar till i trumhinnorna. Det är då de där unika ljuden skapas som är svåra att återskapa. Jag fastnar alltid vid såna smådetaljer.


Ibland vaknar man mitt i natten av att man skrattar, och det händer precis när man behöver det. För vissa dagar slår hjärtat oroliga, oregelbundna slag utan någon egentlig anledning. Då man måste kämpa emot paniken som föds i bröstkorgen och distraherar lungorna.

Ibland känns det som att jag blir överfull och måste frigöra en viss dos känslor. Och att det måste ske antingen via tårar eller skratt. Sedan upptäcker jag att det blir så när jag lyssnat för lite på musik, för det är så jag får utlopp för många känslor. Jag kan inte stänga inne, stänga av men många gånger önskar jag att jag kunde.


Och just nu längtar jag så mycket efter våren att jag sprayar halsen med hallonparfym och smörjer in läpparna med hallonläppglans. Jag vill kunna gå utanför dörren utan att frysa och ha ont i kroppen. Vill gå barfota på grönt gräs och känna hur solstrålarna masserar min nacke så den blir alldeles varm. Vill se ljuset möta hans vackra ögon lite oftare, lite starkare.

Det är hyfsat jobbigt att förstå bägge parter men att vara oförmögen att få dem att förstå varandra.

Steg 1
Anse sig vara viktig för sig själv

Steg 2
Anse sig vara viktig för andra



Man dödar med tystnad men får smällen när man pratar.
När man är tyst är man rädd för att mista ingenting istället för att ställa krav och vinna någonting.
Jag vet också att någon annans tystnad kan göra mig handlingsförlamad så till den grad att jag inte får fram ett enda ord.


Men det man vet är inte alltid det lättaste att omsätta i praktiken.

Skär en citron i klyftor och äter som en apelsin för att bromsa en förkylning som inte ska få fäste i mig. Får prata ut med mamma om allt som skaver inombords. Jag tänker för mycket men samtidigt känner jag av minsta lilla vibb. Tolkar kroppsspråk starkare än ord. Vågar inte visa värmen eller ens känna den när jag gång på gång känner mig avvisad. Distanserar mig från mitt känsloliv när jag redan ändå känner mig avtrubbad. Ibland måste jag låta försvarssystemet skydda mig även om jag blir frustrerad när jag ser att det är aktiverat. Jag vill inte vara rädd, jag vill våga. Men det hela är ett spegelspel och jag ser hur allting studsar. Kanske är mitt problem att jag inte känner tillit till känslor. Även om jag innerst inne är en känslomänniska, vill jag gärna intellektualisera allt. Och det jag vet kan jag inte alltid omsätta till praktik. Kommunikation är så svårt ibland.

"Den person en människa är, hennes identitet, har utvecklats och fortfar att utvecklas i ett ständigt pågående samspel med andra".


Jag tycker att det är väldigt spännande att titta på vilken roll man tar, hur man beter sig, beroende på vem man umgås med. Hur olika människor lyfter fram olika sidor hos en.


Att intellektet har en acceptans, innebär inte att känslorna också har det.



Imorgon är det två veckor till examen och jag bär på ungefär samma känsla som inför studenten - är arbetslöshet något att se fram emot att fira? Det ryms en cyniker bland alla skratt. Det är lättare att le för då tittar folk inte undrande på ens ansiktsuttryck.


Ibland vill jag skrika; släpp in mig!


Vid den här tiden på året brukar jag undra om jag har glömt bort hur man har roligt. Det bor en längtan men jag kväver den. Det sprudlande ligger i koma.

"I just sit here feeling dumb"


I det osagda finns det så mycket att tolka. Min hjärna blir utbränd.


Ibland vill jag inte ens investera i livet. Jag behöver påfyllning av mental energi.
Ibland kör jag fast i ett dike fyllt med motivationens och inspirationens frånvaro.
Det känns ungefär som att hjärnan försätter sig i en position av trotsålder.


Det finns situationer då jag helt saknar självförtroende:
Jag tycker om mig själv men det är helt osannolikt att någon annan skulle göra det.



"Att hålla distans sliter jämfört med att bli involverad"


Kedjedricker svart te och inbillar mig att det ska fylla på själen.
Skulle behöva prata med någon som förstår mig. Ett sällskap där jag inte väljer att bita mig i läppen. Bolla tankarna som studsar i huvudet. De skulle behöva källsorteras för just nu virvlar allting runt i samma tunna.


"If someone's got a minute,
please do explain"



Det är det svarta som måste få sitt utlopp genom ord.
När det är ute kan jag åtminstone glömma bort det för stunden.

Medan världen verkligheten andas tystnad passerar gamla toner av kent mina trumhinnor.

När hjärnan registrerar orättvisor blir det uppror någonstans inuti. Blodet kokar över och bränner vid i hjärtat.

Jag ställer mig i fönstret för att bevittna flingorna falla ner som en ridå.

Läser om själsboostare för en skönare vardag:

• "Det finns egentligen bara en grundregel för goda och nära relationer. Prata. Kommunicera. Berätta hur du känner och tänker. Lyssna och försök förstå. Då ökar både tilliten och kärleken".

• "Prata med någon som speglar dig. Att samtala med någon som lyssnar och förstår dig är det mest befriande som finns".

Lindan in hjärnan i bomull tills ingenting går varken in eller ut. Lugn. Här står allting stilla.
Tiden känns som en nerförsbacke i ett linjediagram.


Även fast jag blundar kan jag inte sluta se.
Orden räcker inte till.

Jag tycker att det vore väldigt praktiskt och smärtbefriande om hjärnan hade en off-knapp tillhands.
Igår hade det varit nimt.
Men det var då, det.

"Mind is a razorblade"

"Mina tankar är ett kallt och giftigt regn"


Någon gång föddes en rädsla som i allra högsta grad fortfarande är levande men inte med samma styrka. Stundtals är den dock stark nog att hälla gift i mina ögon så att jag inte kan se klart. Jag vet bättre men faller för stunden.


"Hello darkness, my old friend
I've come to talk with you again
because a vision softly creeping
left its seeds while I was sleeping
and the vision that was planted in my brain
still remains within the sound of silence"


"Through the corridors of sleep
past shadows dark and deep
my mind dances and leaps in confusion
I don't know what is real
I can't touch what I feel
and I hide behind the shield of my illusion"



Eternity of nothingness.

Jag tror det handlar om ovisshet och osäkerhet. I vilket fall får jag ont i magen.

Att jag har problem med stress är ingen hemlighet, direkt. Om inte annat så vittnar min hälsa om det.

Ett knep att ta till för att undanröja stress är att återkomma. Att man inte ska tacka ja direkt när man får en förfrågan eller ett erbjudande - att man helt enkelt ska ta sig tiden att tänka efter om man hinner med. Samtidigt ger man inte ett löfte som man senare inser att man inte kommer att kunna hålla, och därmed gör personen ifråga inte heller besviken.

Jag använder det otroligt mycket, särskilt i perioder då jag känner mer stress än vanligt. Men jag märker också hur svårt det är för andra människor att acceptera det och förstå det. Och på så vis går knepet i stöpet. Det som från början var tänkt att minska stressen, ökar istället den.


Vi är alla olika funtade och just därför är kommunikation så oerhört viktigt.
Och alla val vi gör medför någon slags konsekvens.

Jag blev drabbad av en väldigt stor insikt i veckan. Och jag känner mig så lättad. Saker som tyngt mig, saker som inte vill släppa taget, känner jag mig nu befriad ifrån. Jag fick sannerligen perspektiv. Ibland ser man inte det bra, för att det dåliga är i vägen. Och är det någonting jag har lärt mig genom de senaste veckornas samtalsövningar, så är det att om man förändrar sig själv och sitt bemötande bara en liten smula, kan det ha väldigt stor påverkan på samspelet. Vad glad jag blir! Känner mig så kärleksfull.

Igår läste jag gamla tankar och kunde se en viss bitterhet som jag inte längre känner. Det är så fint när man kan se sin egen utveckling. Jag börjar bli mottaglig för sådant jag inte varit mottaglig för förut, tror jag.

Ungefär såhär: det känns som att mitt liv inte hunnit börja än - att det börjar först nästa år när jag tagit examen, fått ett jobb jag trivs med och flyttat. Och samtidigt har min kropp redan gått sönder. Jag trodde inte att jag fysiskt skulle känna mig som 74 vid 24, helt enkelt. Spelar någonting någon roll?

Jag undrar vad jag är mest rädd för - att värken är något kroniskt eller det självhat jag kommer utveckla om det är kroniskt.

Jag hittade nyss en dikt jag skrev när jag saknade Sara Sockervadd. Det fanns en period då vi inte delade varandras liv och då skrev jag såhär:

2004-10-26

om sommaren skriver jag ditt namn i sanden
om vintern stampar jag det i snön
om våren drar jag in dina friska andetag
om hösten brygger jag mitt te blott för dig

varenda år är ett minne av dig
varenda vind har passerat din kind
varenda stearinljus brinner av ditt syre
varenda klädesplagg bär din doft

och jag tapetserar med din själ
dekorerar med dina tankar
möblerar med dina känslor
så våra själar kan bli en igen


Varför skriver jag inte på det sättet längre?

Nu kan jag äntligen sätta fingret på en känsla som kommer och går och alltid återkommer om och om igen.

Varför ska folk envisas med att släpa in i deras hjärtan om de ändå ska kasta ut mig lika fort igen?

Något av det jag älskar mest i denna värld, är ord. Hur de kan sammansättas och bli något nästan övernaturligt vackert. Då blir hjärna och hjärta ett på något vis.

Så jag brukar läsa en massa ord. Vackerord skrivna av människor jag inte känner. Och när de beskriver att de mår dåligt vill jag bara krama om dem och viska i deras öron att allting kommer att bli bra. Helst av allt vill jag också få dem att se hur inutifina de är.

Det är jobbigt och obefogat att känna skuld för saker man inte kan rå för.