I veckan såg jag hur löven redan påbörjat sin färd mot marken. De föll sådär vackert som bara gulnande löv kan, men vackerheten nådde inte hjärtat. Jag kände inte den höstglädje som jag brukar. För ingenting känns som det brukar. Saker som egentligen borde springa rakt in i hjärtat hittar inte längre dit. Som om jag slutat ta ord på allvar. Min verklighet saknar numera färger, den är istället svartvit men ger ett grått intryck.

Det är samma känslor, samma tankar i samma ekorrhjul. Hur jag än gör, blir resultatet detsamma. Det är samma jävla sten som rullas uppför samma jävla backe. "Det är lönlöst att hoppas på förändring". Jag blir bara avtrubbad.

Och jag tycker att det där med anknytning är så klockrent. Redan som barn fattar vi. När man inte får gensvar på de behov man uttrycker, ger man till sist upp och slutar uttrycka dem. För vad är poängen?

Jag saknar känslan av att vara sedd. Att verkligen vara sedd och uppskattad för den jag är, den personlighet jag besitter. Jag saknar uppmuntran till att vara den jag är. Operant betingning, så simpelt. För det jag gör nu är att tona ner den jag är. Och tona ner det jag känner. För även om jag skulle uttrycka det, så spelar det ingen roll, det gör ingen skillnad. Det finns inte längre något värde i det. Återigen; vad är poängen?

Jag orkar inte.