En flock fåglar kastar skuggor på asfalten jag korsar, skapar dubletter av sig själva. Alléer smeker ömsint min hornhinna och solstrålar kysser min kind. Björklöv dansar nerför vindrutan och jag längtar efter alla färgexplosioner. Tänker att när jag gör allt jag kan för att inte känna, så är det då jag vill känna något som mest.

Något av det läskigaste som finns är att tillåta sig att vara sårbar. Det sägs att man är som starkast när man vågar vara just det, men varför känner man sig då så fruktansvärt svag? Jag jagar en trygghet jag inte ens vet om jag är förmögen att känna mer än för stunden. Jag vill inte ha behovet av att vara på min vakt och stryka fram och tillbaka längs murarna runt hjärtat ifall jag liksom skulle behöva dem. Jag vill ha stabila hjärtslag som inte ger vika, som inte tittar sig över axeln i ren misstro till mänskligheten. Han sjunger att man ska akta sig för människor för de gör en illa om de kan men jag vill tömma sinnet på alla rädslor, inte bli begränsad och liten. Jag undrar när jag kan sluta kämpa så förtvivlat, när jag kan andas och bara vara utan att analysera minsta tonfall, minsta rörelse.