Igår när jag mötte en främling på stan och såg denna torka sina kinder torra från tårar, kände jag mig själv lite ledsen. Jag märkte hur mina egna ögon blev lite fuktigare och jag vet inte om det var som jag snappade upp hennes känslotillstånd, sympatiserade eller om hon väckte något i mitt eget känsloliv. Men jag tyckte om att bli berörd.


Jag är rädd för att jag börjat bygga murar. Någonting spärrar känsloflödet, jag går bara runt och är likgiltig till allt. Jag orkar inte längre känna minsta förväntan, minsta förhoppning eller minsta lycka som på några få sekunder ändå vänds till olycka. Jag har slutat försöka gå på den där snava linan och nått någon slags acceptans, sann eller osann. För jag orkar inte sitta och gråta halva dagarna, jag orkar inte bryta ihop i duschen. Om man slutar ge slipper man hoppas på och förvänta sig någonting tillbaka. Den smärtsamma obalansen suddas ut, men också all substans. Allt som var förhöjt har nu domnat. Så jag blir så glad en kväll när jag faktiskt skrattar igen, när det är så nära till det. För jag har börjat tänka att beskrivningen "jag ler och skrattar väldigt ofta" om mig själv snart inte stämmer längre.

Jag lever inte, jag sitter på någon slags väntstation.

Jag ser anledningarna till mitt eget sönderfall och kanske måste jag tillfälligt ge upp inuti för att kunna bygga upp mig själv igen. Men framförallt måste jag prioritera mig själv - för ingen annan kommer göra det.