Vissa kan vara snabba med att påpeka att djur, oavsett hur tama, i slutändan ändå är opålitliga och beräkneliga. Jag kan tycka att detsamma gäller för människor. De kan nämligen också helt utan förvarning göra en totalvändning och hugga en. Fast kanske beror det i det fallet på att kärlek och hat är placerade så nära varandra i hjärnan? Jag kommer i alla fall alltid fram till samma slutsats och det är att känslor är förrädiska och lättpåverkade, och det är också därför jag inte känner tillit till dem. Varken till mina egna eller andras. Jag lägger samtidigt märke till att vissa delar av mitt liv blir bättre när jag slutar lyssna på förnuftets djupa stämma och följer mina känslor; lever i nuet. För hjärtat har sina skäl som förståndet ej förstår.



Ibland känns det som att jag springer runt i cirklar. Situationerna är unika, men associationerna är många. Det är väl det man kallar för erfarenhet.