Lyssnar på Håkans nya skiva och blir glad och ledsen på samma gång. Det finns så många minnen förknippade med hans röst. Jag blir ledsen av lyckliga minnen för jag kan inte låta bli att längta tillbaka. Ibland vill jag fastna i gamla ögonblick.


Jag är fylld av förhoppningar men är rädd för att de ska falla, så därför klär jag mig i känslor av uppgivenhet. Vissa av våra försvarsmekanismer är så komiska - jag får mig själv att må dåligt i förebyggande syfte, ifall jag skulle komma att må dåligt senare. Jag brukar bromsa det tidigare än så, jag brukar inte släppa in förhoppningarna alls. Men jag behåller viljan.


Det är mycket som ska sorteras och tiden finns aldrig tillgänglig. Jag sitter i ögat på en tornado och försöker behålla mitt inre lugn. Alltid en orkan i hälarna.


Jag har saknat musiken, jag har saknat alla låttexter som springer genom mitt huvud dagarna i ända och särskilt de raderna som fastnar lite extra, som etsar sig fast och vägrar släppa taget.


Jag längtar efter att fylla lungorna med vår och se förskjutna solnedgångar. Vintern har precis börjat men jag vill redan vända blad.