Måndag:

Det dansar löv utanför mitt fönster och ända ner i källaren hör jag vinden ta ton.

Jag har försökt sova med en krampaktig känsla i bröstet, en strålande smärta som gungat sig fram i vågor. Obalansen hamnar i kläm.




Tisdag:

Just nu är träden nog som allra vackrast. Jag tappar hjärtat som man tappar hakan när jag får syn på en av mina favoritalléer och trots att jag hela tiden fryser, så känner jag någon form av värme.

Eftermiddagssolen gör ena delen av mitt rum till ett färgglatt disco. Solkatterna leker med kulan i hörnet. Jag avgör att värmeljus får bli min armé mot kylan och sätter mig ner för att rita, skriva eller bara lyssna på musik. Jag känner mig mer motiverad än på länge och kanske behöver den slå ihop sig med kreativitet för att bli en oövervinnerlig duo.

Årets första julklapp landar i min brevlåda och när jag drömmer mina vackraste drömmar brukar de innehålla snö. Jag drömde nyligen om en återförening jag önskar men som kommer stanna i endast en önskan. Jag drömde om äkta, frigörande skratt och snötäckta gator som dämpar de flämtande andedräkten som får form.

Jag börjar vidga mina vyer och se möjligheter. Ibland måste man skapa fler delmål för att nå det slutgiltiga målet.


Jag behövde bara släppa ut alla cancerbölder ur hjärtat för att kunna andas i normalrytm igen. Jag ser vad som ledde till förlorandet av självkänslan och jag vet hur jag ska återfå den. Det måste finnas balans men jag vill inte behöva backa. Jag behöver att någon tar ett steg fram så att vi är lika nära mitten.